Som sexåring var jag tvungen att bära skoluniform och täcka håret. Varje morgon skulle vi stå på rad på skolgården och ropa slagord som »Död åt USA« eller »Ett ruttet hårstrå från Khomeini är mer värt än mitt liv«. Jag och min bästa kompis på flickskolan sjöng Madonnas låtar i smyg eftersom västerländsk musik var förbjuden. Vi tvingades lära oss verser ur koranen utan att förstå betydelsen av de arabiska texterna. Vi pratade ju persiska och inte arabiska. På eftermiddagarna var det inte ovanligt att middagsbestyren avbröts av krigssirener och irakiska bombplan. Det var min verklighet och som barn reflekterade jag inte så mycket över det. När jag tänker tillbaka på min barndom har jag trots allt många positiva minnen. I ett hus bland bergen i norra Tehran berättade min mormor sagor för mig varje eftermiddag. De färgglada karaktärerna i hennes berättelser öppnade dörren till en fantasivärld och jag sögs in i sagornas magiska värld. Hemma hos mormor gick det också bra att lyssna på västerländsk musik och strunta i krig och religiösa påbud.
