Jag gick ett tag i en studiecirkel för anhöriga till psykiskt sjuka hos Studieförbundet Vuxenskolan. Dit gick jag i mitt livs hittills mest desperata period, och det var helt sjukt att inte behöva vara ensam. Vi sågs på ett i övrigt nedsläckt kontor, i ett konferensrum där man kunde ta block och pennor med logga på. Jag älskade den gruppen. Jag fattar inte hur jag hittade den, för hjälpen är sällan nära. Det måste varit enorm tur? Gånger tid. Förr eller senare händer det mesta.
