Utropstecken i marginalen

Mitt språks gränser betyder min världs gränser” skriver filosofen Ludwig Wittgenstein (1889–1951) och jag sätter ett utropstecken i marginalen innan jag eftertänksamt vänder på bladet. ”Vad vi icke kan tänka, det kan vi icke tänka”, fortsätter Wittgenstein. ”Vi kan alltså icke heller säga, vad vi icke kan tänka.” Stämmer det? Jag lyfter blicken och ser ut över den del av de värmländska skogarna som står utanför mitt köksfönster och fortsätter Wittgensteins reflektioner på egen hand. Hur är det med vår förmåga att tänka det vi inte kan säga? Kanske kan vi bara tänka det vi också skulle kunna ha sagt?Jag skriver för att kunna tänka och för att utvidga min världs gränser. Jag klär det jag redan har tänkt i ord så att både jag själv och andra ska kunna tänka vidare, så att vi ska kunna hjälpas åt att komma till rätta med de där svårhanterade, nästan skrämmande frågorna som vi människor aldrig kan låta bli att formulera. Frågorna om meningen, ondskan, döden, ansvaret, skönheten och Gud. Ibland blir det jag skriver nästan lika sammanpressat som Wittgensteins sentenser. Mycket innehåll i några få ord eller några korta rader. Jag förlitar mig på att mina läsare kan lyfta blicken och se ut genom köksfönstret för att fortsätta mina reflektioner på egen hand. Jag gör visserligen anspråk på att ha tänkt men aldrig på att ha tänkt färdigt.Jag tänker för att kunna skriva och för att kartlägga min världs gränser. Utropstecknen i marginalen och mina köksfönstersfunderingar ska bli en doktorsavhandling i religionsfilosofi, en avhandling som berör förutsättningarna för våra samtal om de där oundvikliga frågorna, spelreglerna för våra grubblerier kring de där hisnande tankegångarna som, så vitt vi vet, bara människor kan utföra. Jag skriver predikningar, och håller dem också, i någon liten träkyrka på landet. Min debutbok kan beskrivas som en form av predikan, en predikan i ordets ursprungliga betydelse, en gemensam brottning med Gud och med livet. ”Homilía”, det ord som i den tidiga kristna kyrkan var en beteckning på predikan, betyder ursprungligen ”gemenskap”, ”umgänge”. I överförd betydelse blir det ”ett fritt och otvunget samtal”.Det är något sådant jag vill åstadkomma med min bok och med mina predikningar. Ett fritt och otvunget samtal om de riktigt stora frågorna och om den längtan efter något mer och något större som alltid går att läsa mellan raderna i människolivet.”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”, avslutar Ludwig Wittgenstein och jag sätter ännu ett utropstecken i marginalen. Filosofer, menar Wittgenstein, ”antyder det osägbara genom att klart framställa det utsägbara”.Jag blickar än en gång ut genom köksfönstret och drar slutsatsen att predikanter och författare många gånger strävar efter att göra detsamma, om än med andra medel och metoder. Att säga något om det vi inte kan tala om men som vi ständigt efterfrågar i våra grubblerier kring människolivet.Kanske ligger livets största utmaning, ursprunget till våra svårhanterade frågor, nedgrävd just i gränslandet mellan det som är möjligt att säga och det outsägliga? Kanske är människan aldrig så mycket människa som när hon försöker tala om det varom man egentligen måste tiga?