Tillbaka

Förvirrad klassindelning

2007-08-31
av Lasse Winkler
Den senaste månaden har det förts en förvirrad debatt i media om ett par nya böcker som handlar om verkliga människor. Några har verkliga namn och miljöer utsatta, andra har påhittade namn och ett större mått av fiktion i berättelsen. De lanseras alla som romaner men har i en del fall mer gemensamt med självbiografin, reportaget eller det just nu så framgångsrika konceptet "en sann historia". Det är inte svårt att förstå kritikers och läsares förvirring och funderingar när bokhandeln inte heller riktigt vet hur boken ska marknadsföras och där både BTJ och KB, som klassar böckerna, har problem
Den senaste månaden har det förts en förvirrad debatt i media om ett par nya böcker som handlar om verkliga människor. Några har verkliga namn och miljöer utsatta, andra har påhittade namn och ett större mått av fiktion i berättelsen. De lanseras alla som romaner men har i en del fall mer gemensamt med självbiografin, reportaget eller det just nu så framgångsrika konceptet "en sann historia". Det är inte svårt att förstå kritikers och läsares förvirring och funderingar när bokhandeln inte heller riktigt vet hur boken ska marknadsföras och där både BTJ och KB, som klassar böckerna, har problem. Så är det med boken Mias systrar på Ordupplaget som lanseras som "en sann historia". Den handlar om Mia Eriksson och tre kvinnor som delat hennes öde, att misshandlas av män de levt ihop med. Alla personer i boken är anonymiserade. Mia själv lever under skyddad identitet. Berättelsen är skriven så att den har drag av en roman.

Åtminstone är det så man uppfattar boken på KB som klassat den som skönlitteratur. Där har man valt att följa BTJ, som tidigt klassade den elektroniska versionen som skönlitteratur men där man av någon anledning valt att klassa den fysiska boken som någon sorts facklitteratur.

Lägg till att det här är den fjärde boken om Mia Erikssons liv. De två första, Gömda och Asyl, skrevs av Liza Marklund. Gömda är klassad som facklitteratur (kvinnomisshandel), resterande tre titlar går som skönlitteratur.Total förvirring alltså.

Inte blir det bättre av att vi på tidningen väljer att lägga Mias systrar på facktopplistan och att Akademibokhandeln lanserar den under facklitteratur.
Ett mindre problem säger ni kanske. Det är inte så säkert. Om det svenska klassningssystemet inte hänger med i den moderna förlagsutgivningen, där jakten på nya läsare driver fram gränsöverskridande uttryck och där nya genrer dyker upp lika ofta som klädmodet ändras, så får branschen på sikt stora problem. Statistiken blir missvisande.

Konflikterna kommer, om inte förr, när det utgivande förlaget har en syn på vad det är för bok man ger ut, när bokhandeln har en annan och KB har en tredje syn.
Då handlar det i botten om pengar. Nämligen hur en bok lanseras och i vilken omgivning den placeras. Fråga Sigge Sigfridsson, han kan kränga böcker som få andra i det här landet. Han vill ha Mias systrar på den skönlitterära topplistan. Han vet att det säljer just den här boken bättre. Det är säkert så. Men vad ska vi då med klassningssystemet till?