Tillbaka
2010-09-22

När relationen rämnar

I spåren av förlagens allt tunnare utgivningskataloger står många besvikna och otrygga författare. Rädslan för att hamna i kylan ökar när utgivningsbredden stryps och väntetiderna för att ge ut en bok blir allt längre: upp till två, tre år från färdigt manus till utgivning – om det ens blir utgivning i slutändan. Men att bli refuserad och plötsligt stå utan förlag är skambelagt och ingenting författare i gemen gärna pratar högt om – inte ens om man frivilligt lämnat förlaget. SvB har träffat ett par författare som vågar prata. Relationen m

Alberte Bremberg

och författare är speciell.

– Det liknar inget annat förhållande jag känner till. Det är som en blandning av vänskap, storfamilj och affärsförhållande. Alla tre ben måste bära annars tippar det. Det är komplicerat och man kan kanske inte begära att det ska hålla för evigt.

Orden är författaren Anne Swärds svar på varför allt fler författare i dag väljer, eller tvingas, att byta förlag. Några, som hon själv, byter till en tillvaro som känns bättre, medan andra byter till mindre förlag, en osäker framtid och i värsta fall utan möjlighet att se sina böcker förlagda alls.

Det var framförallt en känsla av ständiga förändringar på Wahlström & Widstrand som fick henne att gå över till det mindre Weyler förlag.

– När jag valde att lämna var varken den förläggare eller redaktör som jag arbetat med från början kvar på sin plats och med min tredje roman var förlaget också inne på sin tredje förlagschef och sin tredje adress. Marknadsavdelningen hade också förändrats och blivit mindre självständig, vilket jag personligen tyckte kunde anas i vilka böcker man valde att satsa på, säger Anne Swärd och fortsätter:

– Ett förlag består av sina människor och även om det kom bra nytt folk, så började jag känna mig lite främmande på Wahlström & Widstrand. Jag var rädd att de många förändringarna i förlagets olika delar skulle påverka utgivningen av min bok negativt och det hade jag rent konkret inte råd med.

För hennes del var valet att gå frivilligt. Men flera av förlagets andra författare har fått det svårare att ge ut sina böcker. Men det vågar få av dem prata om.

– Den allmänna nervositeten i branschen och de många rockaderna – däribland på Wahlström & Widstrand – sprider sig säkert till författarna. De som lämnar ofrivilligt, på grund av en tajtare utgivning, kan jag bara beklaga. Det har alltid varit ett nålsöga man ska igenom för att få bli publicerad. Men nålsögat tycks ha krympt ytterligare och släpper ibland genom fel böcker kan jag tycka, säger Anne Swärd som också tycker att situationen – att även väl etablerade författare är beroende av förlagets goda vilja – i värsta fall kan skapa ett defensivt klimat och en rädslokultur:

– Det är klart att hårdare villkor kan få effekter på litteraturen som inte är positiva.

 

Dagens förlagsverklighet är hårdare. Viss utgivning – som lyrik – har på de stora förlagen under en tioårsperiod halverats. Många författare känner att de kommer i kläm. Men att tala med författare om refuseringar och rörelser mellan förlag är fortfarande tabubelagt. Att stöta sig med ett förlag känns svårt, oavsett om man har ett nytt förlag att gå till eller inte.

– Det är väldigt känsligt det här, jag vågar inte prata om det, trots att jag tycker att man borde göra det, säger en författare, som vill vara anonym.

Och även om många av de författare SvB talat med vittnar om ilska, besvikelse och en ökad frustration och osäkerhet i förhållande till förlagen så är rädslan för att framstå som omöjlig i förlagsvärlden alltför stor för att många ska våga tala ut offentligt om det.

– Alla är rädda om sitt eget skinn. Att tala om refuser vill ingen. Det är så fruktansvärt skambelagt. Det är ingen som vill visa upp sitt refuserade fejs. Man lägger skammen på sig själv och tycker att man inte duger, säger författaren Agneta Klingspor.

Själv fick hon efter ett 20-årigt samarbete med sitt förlag Norstedts sin bok Går det åt helvete är jag ändå född refuserad. Boken kom sedan – efter att ha refuserats av de andra stora förlagen – ut på Mormor förlag och blev en succé både bland recensenter och läsare.

Och så här i efterhand ångrar Agneta Klingspor att hon inte tidigare i sitt författarskap vänt sig till ett mindre förlag:

– I och med att jag inte skaffade in några kulor åt Norstedts så kände man sig ju som ett påhäng där, som att »nu kommer hon här med en ny bok igen«. Min redaktör begrep inte riktigt vad jag höll på med och jag kände i djupet av mitt hjärta att jag, som författare, var helt främmande för dem. Mot slutet höll min redaktör en föreläsning om hur jag skulle skriva – det var så jävla oförskämt så det var inte sant, säger hon och fortsätter:

– Jag fick bevis på att det inte handlar om kvalité när det gäller refuseringar. När boken kom fick den så fruktansvärt bra kritik och från Bonniers tilldelades jag ett stipendium på 100 000 kronor, för boken som de själva hade refuserat.

– De kan slänga ut vilken människa som helst som är ett namn inom den litterära världen nu – det betyder ingenting längre, tillägger hon.

 

Helt i början av sin karriär är Jenny Jägerfeld, som debuterade på Natur & Kultur med boken Hål i huvudet år 2006.

– Jag kände mig väldigt omhuldad från början. De var väldigt gulliga och rara och jag kände mig tacksam över att jag fick en chans. Vilket ju också är rätt bisarrt – att det känns som om man ska vara väldigt tacksam för att man får ge ut en bok. Inte att det sägs rakt ut, men rent generellt så känner man inte att man erbjuder en tjänst som folk vill ha.

När hon kom in med sitt andra manus tyckte inte förlaget att det höll för utgivning. Även om Jenny Jägerfeld fortfarande uppfattade det som om de var intresserade av henne som författare.

– Jag tyckte då att jag kunde förstå skälen som min förläggare angav. Så jag kunde ändå ta det, även om det helt klart var nedslående.

Men när hon kom in med sitt tredje manus – en ungdomsbok – och man återigen inte förordade en utgivning kändes det inte lika okej.

– Då kände jag att – nej, det här håller inte jag med om. Jag tyckte att det var ett starkt manus, och att invändningarna mot det var fel.

Enligt Jenny Jägerfeld sa man på förlaget trots allt att om hon verkligen måste ge ut det här för att kunna skriva något annat så kunde hon kanske ändå få det. Men att de helst såg att hon skrev något annat. Men alternativet att tjata sig till en utgivning kändes inte bra:

– Jag kände att om förlaget inte tror på manuset blir det svårt att ge ut det där.

Det var så tankarna på att byta förlag uppkom. Och när en av förlagets redaktörer berättade att det inte var ovanligt att författare som skrivit flera böcker sedan kom in med tre, fyra manus på raken som förlaget inte ville ge ut, bestämde hon sig:

– Jag ville ju inte sitta och bli författarens motsvarighet till rättshaverist som bara skriver och skriver och aldrig får något utgivet.

Via en vän fick hon under våren 2010 kontakt med Ada Wester på nystartade förlaget Gilla Böcker, som ville ge ut boken redan till hösten.

– Jag kände att det de tänkt göra med förlaget verkligen passade mitt sätt att skriva. Det kändes så himla roligt, det klickade verkligen direkt i relationen.

Trots att Natur & Kultur inte gärna ville ge ut det som Jenny Jägerfeld skrivit efter debuten har relationen till förlaget inte förstörts. Hon lektörsläser ibland för dem, och om hon skrev en psykologibok skulle hon åter vända sig till dem.

Men nu är hon nöjd med att ges ut på Gilla Böcker.

– Det är viktigt att ha en bra relation till sin förläggare. Det känner jag att jag har nu. Så länge den fortsätter att vara det och jag känner att vi vill samma sak så ser jag ingen anledning att byta förlag. Men om det skulle bli så igen att man har olika idéer om vad man vill göra, då skulle jag kunna tänka mig att byta förlag igen.

Att få sitt författarskap kritiserat och refuserat av förlagen leder ofta till långvariga och känsliga konflikter mellan författare och förlag. Ibland blir resultatet det som de flesta författare fruktar; tystnad och känslan av att vara död för förlaget.

Agneta Klingspor upplevde att hon när hon lämnade Norstedts efter två decennier blev en »non person« för dem.

– Jag deltog i en debatt någon gång tillsammans med min gamla redaktör, och han ville knappt se mig i ögonen.

 

Ibland går det riktigt snett. Sista gången författaren Eva Sjödin såg sin forna förläggare så klarade hon inte ens av att gå fram och hälsa.

Till en början kände sig Eva Sjödin uppskattad av sitt ursprungsförlag Norstedts. Med sin förläggare hade hon en fin relation och böckerna hon skrev brukade recenseras i de stora tidningarna. Men när hon skickat in manuset till sin femte bok förändrades tonläget.

– Min förläggare hade väldigt starka invändningar och började berätta för mig hur man bygger upp en historia enligt den klassiska metoden. Jag blev väldigt stött. Här jobbar man med sin femte bok och så sitter förläggaren och talar om för mig hur jag ska skriva. Det kändes så förnedrande, säger Eva Sjödin, som kände ett tryck från förlagets sida att hon skulle skriva en klassisk roman i stället för den kortprosa hon skrivit.

Men den femte boken blev aldrig utgiven på Norstedts. Den tidigare så goda relationen förbyttes slutligen i ovänskap när Eva Sjödin bad om resebidrag för att på initiativ av Författarcentrum åka till Bokmässan och läsa ur sin senaste bok.

– Min förläggare svarade då oerhört hätskt att »den boken är ju gammal, vi har inte något intresse av att bekosta ditt uppträdande«. Då blev jag riktigt sur. Jag hade aldrig någonsin fått åka till Bokmässan och jag hade dessutom blivit rekommenderad att gå den vägen av Författarförbundet.

Efter episoden är Eva Sjödins kontakt med förlaget bruten. Hon har inte hört av sig själv, och ingen därifrån har heller hört av sig till henne:

– De satsar inte ett skit på poeter, så är det bara. Det som de vill ha är ett journalistiskt sätt att skriva. Man ska hugga tag i ett aktuellt ämne och köra, utan fint språk eller någonting.

På Bokmässan fick hon kontakt med förlaget Mormor där boken Månlandning kom ut i fjol.

Även om Eva Sjödin för boken tilldelats Författarfondens tvååriga arbetsstipendium känns det tungt att fortsätta arbeta.

– Det känns nästan som att man blivit schizofren, att man egentligen bara inbillat sig att man har skrivit en bok.

Trots att kontakten med den nya förläggaren varit bra på ett personligt plan och hon är medveten om att förlaget under perioden då boken gavs ut hade en svår tid, så är hon ändå kritisk till dess arbete med boken, bland annat eftersom den fick så få recensioner.

– Jag har känt mig besviken. Min förläggare upprepade hela tiden att »vi inte är de som sitter med armarna i kors, vi kör järnet och försöker exponera boken på alla sätt och vis«. Men jag tycker faktiskt inte att de har gjort någonting.

Om det blir någon bok till vet Eva Sjödin inte längre:

– Jag känner mig väldigt bränd och har varit oerhört nedstämd på grund av det här, det känns som flera års arbete har försvunnit i ett svart hål.

Liknande erfarenheter har Peter Lucas Erixon. Sedan 1991 har han gett ut böcker på Albert Bonniers förlag. Men efter ett antal omskrivningar och en fem år lång diskussion om ett manus som aldrig ledde till utgivning, avslutades kontakten med förlaget. Enligt författaren med följande ord från förläggaren: »Nu anser jag att vårt samarbete har nått vägs ände«. Detta efter att Peter Lucas Erixon gjort något som han betecknar som »sitt stora misstag« och skickat sin förläggare ett positivt utlåtande om manuset från ett annat, litet förlag.

– Sen slutade jag få det årliga julkortet, säger Peter Lucas Erixon.

Han berättar vidare att han tycker att Bonniers »ringar in« ett ganska stort antal författare för att ingen annan ska ta dem. Sedan kommer man med undanflykter och oklara budskap som leder till långvariga samtal om manus som man ändå inte tänker ge ut.

– Hade man sagt till mig redan 2001 att jag tillhörde en av dem som bara säljer i 3 000 exemplar och vi måste göra oss av med dig, så hade jag tagit det, säger han och fortsätter:

– Men samtalsnivån har varit bortom allt förstånd lurig med väldigt luddiga formuleringar, som om det var något jag skulle förstå, men jag förstod aldrig vad och jag började känna mig allt mer oönskad. Jag blev bottenlöst besviken på förlaget och tycker att det var djupt ohederligt ur en affärssynvinkel.

Förlaget agerar på ett sätt där man hela tiden garderar sig, menar han:

– Plötsligt fick man det att framstå som om jag var en författare med allvarliga samarbetssvårigheter. Och det är ingen bild jag känner igen mig i, säger han.

Trots att situationen blev som den blev och Peter Lucas Erixon gick till lilla förlaget Trombon med boken i stället, så tog han ändå kontakt med sin gamla förläggare på Bonniers igen för ett personligt möte under våren 2009 för att höra om han var välkommen tillbaka.

– »Vi stänger inte dörren för någon«, sa han, säger Peter Lucas Erixon och berättar att han tagit den forne förläggaren på orden och återigen skickat in ett manus.

– Att mitt livs möda ska spilla ut i ingenting och att jag helt plötsligt ska bli en författare som bara läses av kollegor och en väldigt liten krets känns inte rätt.

 

Även författaren Lars Hermansson har gett ut på Albert Bonniers förlag dit han kom efter tre böcker på Gedins. Men efter första boken där ville man inte ge ut den andra med motiveringen att den inte gick att placera i någon genre.

– Det är klart att jag lackade ur, man blir förstås förbannad och ledsen, säger Lars Hermansson.

Gå till gå som skulle komma att bli hans enda riktiga försäljningssuccé kom i stället ut på förlaget Lejd.

 

Lars Hermansson har sedan stannat på förlaget – som nu blivit ett författarkollektiv – och är själv med och arbetar som redaktör för andra författares böcker.

Att komma ut på förlaget Lejd gav inte mindre uppmärksamhet. Och om han fick möjlighet att ge ut på Bonniers igen, så skulle han nog trots allt tacka nej.

– Rent krasst skulle det vara bättre för att man får fler recensioner. Men nu är jag så involverad i Lejd så nu vill jag inte göra det av den anledningen.

Just beroende på arbetet med Lejd, tycker han heller inte att det är så känsligt att prata om refuseringar och förlagsbyten som många andra författare gör. Men han tror att det är en allmän nedskärning och en mer ängslig utgivningspolitik som gör författarna rädda.

– Man måste vara en bästsäljande författare för att våga stöta sig med ett förlag.

I framtiden tror Lars Hermansson att det kommer att bli en tydlig uppdelning mellan kvalitetsförlag och försäljningsförlag.

– Då kommer kvalitetsförfattare aldrig komma i åtnjutande av de marknadsföringsmuskler som Bonniers har. Och man måste liksom vara en nörd för att komma i kontakt med den litteraturen. Men å andra sidan har det ju inte fungerat tidigare heller – så länge jag har varit med i den här branschen så har inte Bonniers lyft ett finger för att försöka sälja en smal författare.

Men att komma ut på ett litet förlag när man inte får ge ut på ett stort påverkar enligt Lars Hermansson inte statusen bland andra författare.

– Det finns en ganska stark solidaritet bland författarna. Man vet att det är ett svårt yrke och att det mycket handlar om tillfälligheter. Att de som skriver bra inte säljer, det vet ju alla. Däremot så tror jag att den stora läsande allmänheten inte känner till småförlag, och därför tycker de att det är mindre värt.

I takt med att utgivningen av smalare litteratur minskat på större förlag har det blivit vanligare att ge ut vissa delar av sitt författarskap på mindre förlag med det stora förlagets goda minne. Skälen kan vara att förlaget inte har plats i sin utgivning, att väntetiden är för lång eller att förlaget främst vill satsa på författare i en viss genre.

 

På senaste tiden har flera författare från Norstedts och Bonniers kommit ut med diktsamlingar på andra mindre förlag.

Gunnar D Hansson har inte gett ut sin senaste bok på Bonniers där han normalt sett ger ut sina böcker.

– Det finns ingen konflikt mellan Bonniers och mig. Men det var en stelbent struktur som hindrade mig att ge ut en sådan bok som Lomonosovryggen. Det finns numera ett kösystem på Bonniers som skapar en väldig rigiditet.

Diktsamlingen Lomonosovryggen skrev han ombord på en svenskdansk nordpolsexpedition där den övriga rapporteringen i samband med expeditionen skulle publiceras ganska snart efter resan. Men på Bonniers fick Gunnar D Hansson beskedet att boken tidigast skulle kunna komma ut två år senare.

– Den här diktsamlingen var en färskvara. Det blir lite av ett post festum att komma ut två år för sent, när den nordpols­is jag skriver om redan har smält, säger han.

Gunnar D Hansson beslutade därför att ge ut boken på ett annat förlag som kunde genomföra utgivningen redan tre månader efter expeditionen.

På tio år har Albert Bonniers förlag skurit ner på sin utgivning av poesi med 50 procent. Och enligt flera källor med insikt i förlaget, så har det resulterat i att förlaget under de senaste åren suttit med en kö av böcker som väntar på att bli utgivna.

– Egentligen så ville de inte ge ut alla de här böckerna, säger en av SvB:s källor.

Även om Gunnar D Hansson på grund av Bonniers långa väntetider med sin senaste bok vände sig till ett litet förlag så ser han sig fortfarande som en Bonnierförfattare.

– De vill nog fortfarande ge ut mig. Men jag tror det kommer att bero lite på vad jag skriver.

Skulden för den ansträngda situationen för kvalitetsutgivningar ska heller inte läggas på förläggarna, menar han:

– Man ska inte rikta salvorna mot förläggarna. Jag antar att det finns en motsättning mellan lektörsgrupperna och handelshögskolegrupperna på förlagen nu.

 

Läs förlagens svar: Förlagen måste få säga nej

2021-11-18

»Går mot mer unikt innehåll«

INTERVJUN: Unikt material kommer att bli viktigare i konkurrensen mellan ­strömningstjänsterna, spår Helena Gustafsson på Storytel. Samtidigt suddas gränserna alltmer ut för vad som är en bok.

Kristian Lönner

Inloggning krävs för att visa resten av innehållet.

eller Prenumerera