Tillbaka

»Djävulen ska ha en låg och något pipig röst«

2009-04-15
av Lasse Winkler
Skådespelare står i kö för att få läsa in ljudböcker. Det är bra betalt och ger hög status. Men det fanns en tid, för inte allt för länge sedan, då det ansågs vara ett skitgöra som gav dåligt betalt. Tomas Bolme har varit med på hela den resan. Han är en av Sveriges mest rutinerade uppläsare och håller kurser för skådespelare som vill pröva på jobbet.

Tomas Bolme sitter inför två halvmåneformade stolsrader med ett tiotal skådespelare i en träningslokal några trappor upp på Folkteatern i Göteborg.
Han summerar sina intryck av skådespelaren Ingvar Örners uppläsning:
– Du hade en del riktigt bra grejer där. Men när mass­mördaren kommer tycker jag att man kan lägga på i rösten så man får en känsla av att det här är ingenting man längtar efter att få in i rummet.
Det är eftermiddag och genomgång av skådespelarnas första inläsningar. Alla har fått välja en egen text men inläsningen får inte vara längre än åtta minuter.
Skådespelaren Ingvar Örner svarar Tomas Bolme:
– Jag tänkte på det. Han var noga med att inte provocera snubben.
Tomas Bolme:
– Ja, jag skulle ha målat till det lite … man måste skilja på att han inte var rädd men på sin vakt.
Det är en veckas utbildning i att lära sig läsa in ljudböcker i Trappans regi, ett kompetensutvecklingprojekt inom Göteborgs kommun. En av Sveriges mest rutinerade ljudboksinläsare är kursledare. Tomas Bolme läste in sin första ljudbok för 22 år sedan. Det var Coq Rouge av Jan Guillou. Åtminstone är det den han räknar som sin första riktiga ljudboksinläsning. Han hade läst in några böcker tidigare. John le Carrés Spionen som kom in från kylan, någon Ed McBain och några Biggles-böcker. Men det var för en lokal bokhandlare i Skåne och de fick aldrig någon större spridning.
Varför just Coq Rouge?
– Det var en sensationell bestseller. Om jag skulle hålla på så tänkte jag att det kunde bli något. Jag tänkte att handelsresande och chaufförer skulle tycka att det var intressant. Men det var för tidigt och dåligt betalt. Jag hade signalerna från USA och England att det skulle bli en jätteboom någon gång men det var för tidigt.
– Men jag är en varm förespråkare för högläsning. Jag bodde i kollektiv mellan 1971 och 1977 och läste för barnen där.
Tomas Bolme gillar Jan Guillous ambitioner.
– Jag tyckte att Coq Rouge var en intressant historia och ska inte sticka under stol med att jag trodde det skulle bli en bestseller och att lite skulle spilla över på mig.

I lokalen på Järntorget i Göteborg ger Tomas Bolme sitt omdöme om en av de upplästa texterna:
– Det var några ställen där du drog ihop där du kunde tagit det lite lugnare.
En ny text kommer ur högtalarna.
Uppläsaren Charlotta Grimsfjord-Cederblad får kritik av kollegan Ingvar Örner. Hon håller med.
– Jag hade inte gjort några anteckningar för betoningar eller några kommateringar. Och jag var lite sluddrig ibland.
Någon flikar in:
– Men du har en behaglig röst.
Ytterligare en skådespelare faller in:
– Men om man har en så behaglig röst så kanske det blir lite sömnigt ibland.
Tomas Bolme går in i diskussionen:
– Det är min erfarenhet att de som lyssnar på ljudböcker vill ha en mer dramatisk röst. En neutral håller inte. Den ska hålla i 17 timmar. Men här finns många möjligheter i scenen.
Han läser med sin egen betoning. Försöker förklara.
– Minnet som kommer tillbaka ska ha förvåning. Nu glider förvåningen förbi. Och texten har tre olika betoningar av glädje. Lyft fram det. Om man inte gör det finns det ingen mening i att det står där.
På slutet tillägger Tomas Bolme att han själv läser sina texter sakta för att vara säker på att få med atmosfären.
Text efter text skärskådas och det är tydligt att skådespelarna inte funderat mycket över hantverket. De flesta har mest oroat sig för att de ska staka sig eller komma av sig.

Bakom en ljudboksinläsning ligger mycket förberedelser, mycket detaljarbete. En text har namn som ska betonas rätt, röster som ska skiljas åt och ge karaktär, dialekter som eventuellt ska uttalas, stämningar som ska ligga som en botten i texten …
Allt ska beaktas.
Proffsen bland ljudboksinläsarna antecknar noga i sina manus innan de läser in en text.
Tomas Bolme:
– Jag stryker under de ord som ska betonas. Det är ett ganska vanligt fel att betona fel ord så meningen går förlorad.
Tomas Bolme har precis avslutat inläsningen av den tredje delen av Christopher Paolinis serie om Eragon, Brisingr, 790 sidor lång.
Den första, Eragon, är på 17 cd-skivor, den andra, Den äldste, på 24 och den tar 26 timmar att lyssna på. Boken är på 687 sidor.
– Den tog omkring tolv dagar att läsa in. Jag kan läsa in 20 sidor i timman.
Han räknar med att det tar lika lång tid för förberedelser som det tar att läsa in en bok. Det handlar ofta om att ta kontakt med författaren eller en expert på uttal för att få namn och uttal korrekt.
– Ta Eragon. Jag visste att den innehöll ett stort antal nyskapade namn på påhittade varelser eller väsen. Jag visste att man samtidigt gjorde film av boken i USA. Hur uttalade de namnen? Om jag uttalade som jag tyckte och man på filmen senare uttalade helt annorlunda, hur skulle det gå? Jag bad att få en inläsning på amerikanska. Jag lyssnade igenom den men det gick inte alltid ändå. Ibland måste man uttala namnen på svenska. Jag lyssnade på den engelska versionen och plockade ut alla uttalsregler.
– Sedan får man i Eragon våldsamma varelser som är eldsprutande etc. Hur är rösten på en figur som ser ut som ett stålrör med en krok som ansikte? Hur uppfattar barn den rösten? Det var jävligt mycket förberedelser.
– Ofta när man läser en bok får man en känsla för hur en figur ser ut. Utifrån det väljer jag direkt och spontant röstläge. Huvudpersonen i en bok har alltid min röst, oavsett kön. Det är enklast. Det jag fått stryk för är att jag gör kvinnorna lite fjompiga. Jag lägger upp rösten.
Den jamaicanska polisen i Peter Robinsons böcker fick han till exempel göra om. I Jan Guillous Tjuvarnas marknad fick han ett annat problem. Pierre, en av huvudkaraktärerna, bryter starkt på franska. I de första böckerna valde han att bryta på franska. Det fick han mycket kritik för av journalisten Täppas Fogelberg som numera är blind och som genom åren blivit något av en expert på ljudböcker.
– Täppas tyckte det var värdelöst. Jag tänkte att det kanske är så. Det kanske räcker med att säga att han bryter på franska. Täppas är den enda ljudboksrecensent som kan det här. Så i den nya boken har Pierre ingen brytning.
Hur kommer man ihåg röstlägen?
– Först, gestalterna bör åtminstone – och det får jag rätt mycket beröm för – kunna skiljas åt med rösten. Det är väsentligt i en dialog eller en trialog att höra en viss skillnad på vem som pratar. Att behålla en röst boken igenom kan vara knepigt ibland. Man får göra anteckningar, till exempel att huvudpersonen, djävulen, ska ha en låg och något pipig röst så att den låter kall. Man måste göra en rollförteckning över de stora rollerna. Till exempel att arkitekten är en fjompig typ och att bokhandlaren är uttryckligen homosexuell.

Tomas Bolme kan prata om olika författares sätt att skriva tills korna kommer hem. I Eragon saknade han till exempel ordentlig kommatering.
–Då är det lite knepigt att förstå vad där står ibland. Var börjar satsen? Var slutar den? De komman som fattas sätter jag dit. Och om det är repliker och det står »viskade han« så sätter jag en krumelur under viskade så att jag ser i ögonvrån att det är något. Eller om det till exempel står »sa han ömsint«. Men det är klart att helst skulle vi ljudboksinläsare slippa de tilläggen, »sa han argt«.
Kan man inte bara ta bort det?
– Jag vet inte. Författarna använder sällan hjälpverb. Ofta lägger jag till dem spontant.
Ljudboksinläsning är i princip ett lysande tillfälle för förlagen att få en sista korrläsning innan en bok går till tryck, det vill säga de böcker som läses och ges ut samtidigt med den första originalutgåvan i papper. Men det missar förlagen totalt genom att de ofta har lämnat manus till tryck när skådespelaren går in i studion. Det retar många inläsare, inklusive Tomas Bolme. Han ser ofta många korrekturfel i de manus han får. Med mycket menar han upp till ett tjugotal per bok. Som ljudboksläsare läser han långsamt.
– Korrekturläsarna har kanske dåligt betalt och läser därför snabbt.
När han ser felen och meddelar förlaget är det ofta för sent. Boken är tryckt.
Är det fler korrfel i manus nu jämfört med tidigare?
– Är det bråttom att få ut en bok så hittar du fler korrfel. Säg att du får manus den första september och boken helst ska vara ute den andra oktober … Vi påpekar felen och då är jag rätt bergis på att de rättas till i nästa upplaga.

På kursen på Folkteatern i Göteborg får de sista uppläsande skådespelarna sin dom. En av dem har Tomas Bolme svårt att hitta något negativt med.
– Jag tycker det är remarkabelt att du inte gjorde något fel under åtta minuter. Det var väldigt bra. Och jag gillar när man tar i när man målar. Det har ni förstått. Det här kraftfulla uttrycket håller för 20 minuter. Men för 17 timmar? Då är det snäppet för mycket.
– Det är en svår balans, säger skådespelaren som läst in texten.
– Jo, men jag måste ju kritisera något.

Som gammal fackräv med vänsterbakgrund är Tomas Bolme noga med betalningen. Vad bör en skådespelare ta betalt för att läsa in en ljudbok?
– Många har ringt mig och frågat. Men jag vet inte riktigt. De stora förlagen erbjuder schyssta villkor men när det gäller gage kan jag inte riktigt råda folk. Debutanter, nybörjare, får hyggligt betalt, runt 30 000 kronor. De erfarna? Jag skulle tippa på att gaget ligger runt 50 000 kronor, A-skatt. Men jag rekommenderar alltid folk att ta royalty.
– Titel och författare drar köpare till ljudboken men jag tror att folk mer och mer köper en ljudbok på inläsaren.
Jag tackar de bra författare jag fått läsa in men jag tror inläsarna betyder så mycket att de är värda royalty. Folk har synpunkter på inläsaren hela tiden. De inbitna ljudbokslyssnarna lyssnar max tio minuter innan de har bestämt sig om det är bra eller inte.
Tomas Bolme tar själv alltid betalt i royalty.
– Två kronor per bok är det som gäller. De stora förlagen, Norstedts, Gammafon, Bonniers och Pirat, knotar inte.
Om det är ett litet förlag och ekonomin är osäker så kan han tänka sig att arbeta gratis eller chansa på att det blir en bästsäljare. Så gjorde han när han läste in Lasermannen. Då sa han att om eller när förlaget nådde »break even« så skulle han ha två kronor i royalty från bok ett. Så har han gjort i flera fall.
Och det har gått bra genom åren. Han tjänar mer i dag på royalty än på Stadsteatern.
– Ja, men det säger mer om lönen på Stadsteatern. Ta till exempel när jag gjorde två av Johanne Hildebrandts böcker – Saga och Freja. De blev huvudböcker i Bonnier Audios Lyssnarklubben och det smällde till direkt. Åtminstone 10 000 exemplar sålda, kanske 20 000.
Vad säljer en bok av Jan Guillou?
– På Piraterna gör jag åtminstone 200 000 kronor om året. Jag har Jan Guillou och Leif G W Persson att tacka för det.
Frågan om royalty eller fast ersättning, så kallad buyout är en hjärtefråga för Tomas Bolme. Han har arbetat med frågan i minst femton år med World Intellectual Property Organization, ett FN-organ i Genève.
Buyout, är vad alla beställare vill ha. Men Tomas Bolme är en intensiv motståndare till buyout. Han har aldrig tagit ett buyout-kontrakt. Så har det varit sedan han var med och läste in Tintin som ljudbok på 70-talet. Efter en lyckad tv-serie ville Cupol 1977 göra ljudböcker av Tintin-böckerna. På den tiden gjordes de som lp-skivor. De inblandade skådespelarna erbjöds 1 000 kronor var per skiva. Det var ett bra erbjudande och var ungefär en halv månadslön för en skådespelare på Dramaten där Tomas Bolme arbetade.
– Men då visste jag att Disney året innan släppt Djungelboken och där fick alla 1 000 kronor punkt slut. Hade de som läste in tagit en halv procent hade de säkert tjänat 100 000 kronor var. Och alla grammofonartister har royalty. En framgångsrik artist hade då sju procent efter att alla kostnader var betalda. Vi sa att vi tar en procent och Bert-Åke Varg, som regisserade, skulle ha två. Säg att vi tagit 10 000 var för tio plattor och att vi blivit klokare och ökat på för resterande 13 plattor. I stället har vi tjänat en och en halv miljon kronor var. Jag brukar säga att Tintin har betalat min sommarstuga.
Att han är så noga med frågan om betalning har delvis att göra med att han har det i blodet efter alla år inom Teaterförbundet men också för att han ser många uppstickare, nystartade ljudboksförlag, som inte är så nogräknade.
Nyligen fick han ett telefonsamtal från en kvinnlig kollega som ville ha råd. Hon hade aldrig läst in en ljudbok men hade en förfrågan från ett litet förlag.
– Hon erbjöds 27 000 kronor på faktura för en 450-
sidig bok. Vet de förlagen om vilka förberedelser, vilken research man måste göra? Och 30 procent går direkt bort i olika avgifter. Av resterande 18 000 får du 9 000 kronor kvar. Det är inte värt det.
Bortsett från sådana exempel är det en eftertraktad sysselsättning.
– För 25 år sedan ansågs inläsning som ett skitjobb. I dag tror jag att du kan få vilken skådespelare som helst att läsa in en bok. Det har hög status. Ett bra extraknäck. Det är ett ganska behagligt jobb där man kan bestämma tiderna själv.

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.