Tillbaka

Låg lön för mödan

2009-12-04
av Jan-Erik Pettersson
Författaryrket är ett låglöneyrke. 120 000 kronor om året är vad en aktiv och litterärt etablerad författare i genomsnitt tjänar på sitt skrivande. Men det är också ett höglöneyrke – med inkomster på en miljon och uppåt för dem som år efter år ligger i toppen på bestsellerlistorna. Deckarvåg, stjärnkult, vinstdelning, litterära agenter och goda år i förlags­branschen har ökat både de svenska toppförfattarnas inkomster och deras antal. Men den genom­snittlige medlemmen av Sveriges Författarförbund har knappast fått del av festen. Varför heter d

e? Är det för att ni är för fattiga?

Helena Bross, barnboksförfattare på turné, får frågan från en lågstadieelev.

Svaret skulle kunna vara att det är en gammal diskussion.

I dag befinner vi oss i en ekonomisk kris som också drabbar bokbranschen. Men totalt sett har branschen som helhet inte varit för fattig på 2000-talet. Det har tvärtom varit ett gyllene årtionde för svensk bokförsäljning.

Men vad har hänt med författarnas inkomster: har de hängt med under rekordåren?

Mats Söderlund, Författarförbundets ordförande:

– Min bedömning är att det har blivit svårare ekonomiskt för majoriteten av svenska författare. Samtidigt har utvecklingen i bokbranschen lett till att en handfull författare fått betydligt större inkomster. Det finns vinnare och förlorare, det är väldigt tydligt.

Framgångsrika deckar- och underhåll­ningsförfattare redovisar i dag årsinkomster som ligger åtminstone kring miljonstrecket och ända upp till tio miljoner. Hyllade litterära författare hamnar ofta på inkomster under 200 000 kronor om året. Inkomster som skulle vara ännu lägre utan det system med stipendier som finns sedan många år tillbaka. En etablerad författare utanför bestsellerkategorin tjänar kanske 120 000 kronor om året på själva författandet.

Uppskattningsvis kan drygt hundra författare i Sverige leva uteslutande på att skriva böcker. Det är säkert fler än för tio är sedan och betydligt fler än för tjugo år sedan. Och det beror inte minst på att den säljande litteraturen i dag är svensk medan den på 1980- och 1990-talen huvudsakligen var anglosaxisk.

Men för de författare som inte tillhör detta skikt tycks de ekonomiska förhållandena inte ha förbättrats.

– Om man berättar hur lite man faktiskt tjänar på sitt författarskap så blir folk helt häpna, säger Anna-Karin Palm som debuterade 1991 och har åtta böcker bakom sig.

– Jag läste någonstans att Selma Lagerlöf fick 7 000 kronor för sin andra bok och det var precis vad jag fick för min debutroman, så man kan väl inte säga att det blivit så mycket bättre med åren.

Kan du leva på ditt författarskap?

– Nej, absolut inte. Jag skriver fel sorts böcker och har alldeles för långsam produktionstakt. Det enda tillfälle då det kändes som om jag faktiskt kunde klara mig på att skriva romaner var när jag gav ut Målarens döttrar och fick den placerad som huvudbok i en bokklubb.

Anna Borné Minberger, vd för Bonniers förlagsgrupp, säger att vi på senare år har sett en del unika bestsellerfenomen som Harry Potter, Dan Brown och Stieg Larsson.

– De har säkert bidragit till att bokförsäljningen har ökat totalt sett, men jag tror inte att läsarna köper de här böckerna i stället för andra böcker, att de alltså skulle krympa utrymmet för den breda utgivningen.

Johan Svedjedal, professor och litteratursociolog i Uppsala, tycker att det är svårt att avgöra om författarna fått det bättre eller sämre under de senaste decennierna:

– Det är lättare att ge ut böcker i dag, men konkurrensen är mycket hårdare och därmed kan man också säga att betalningen har urholkats. Det säljs knappast färre exemplar sammanlagt av den så kallade smala litteraturen än förr, men antalet titlar har ökat kraftigt om man jämför med 1900-talets första hälft. Och därmed sjunker genomsnittet av försålda exemplar.

 

Deckarvåg, stjärnkult kring författare, Piratförlagsvillkor, litterära agenter, stora förskott och författarnas förlagsbyten har stöpt om bokmarknaden på 2000-talet. I dag finns det enbart i deckar- och spänningsgenren drygt 20 svenska författare som kan betecknas som storsäljande. För ett par decennier sedan var Jan Guillou ensam i den kategorin.

– Att en grupp författare blir vinnare i så extremt hög grad beror nog mest av allt på den mediala förstärkningen. De framgångs­rika författarna säljer inte bara böcker utan hela fiktionsvärldar. Har man nått den nivån så kommer inkomsterna från många olika källor. Och även från andra medier än boken, till exempel filmer och dataspel, och där finns de verkligt stora pengarna, säger Johan Svedjedal.

En författare som medvetet lade om sitt skrivande i mer kommersiell riktning är Mons Kallentoft, författare till deckarserien om Linköpingspolisen Malin Fors.

Han inledde sin författarbana med tre romaner och en fackbok som mottogs väl och prisbelönades. Samtidigt skaffade han sig sin försörjning genom att bland annat arbeta med journalistik och marknadsföring.

– Romanen som kom före deckarserien, Fräsch, frisk och spontan, fick fantastisk kritik men jag tjänade ju bara kaffepengar, det var absolut inget man kunde leva på om man hade familj. Mons Kallentoft hade Bengt Nordin som agent redan från början av författarkarriären. Men inte ens han lyckades intressera utländska förlag för Kallentofts romaner.

– Men Bengt trodde att han skulle kunna sälja mina böcker om jag skrev deckare. Och själv ville jag gärna pröva på den genren.

Så deckarserien blev till och upplagorna steg. Framför allt pocketupplagorna har nått stora tal, runt 200 000 exemplar per bok. Kallentoft uppskattar att utlandsförsäljningen (nio länder) svarar för 30 procent av hans inkomster i dag, men de stiger hela tiden – han tror att de kommer att stå för 60–70 procent om några år. Dessutom är filmrättigheterna sålda till Tre vänner.

Så nu kan du försörja dig på ditt författarskap?

– Det är inga problem.

 

Det är inte bara en ökad försäljning som gjort vissa författare rika. Också de hono­rarsvillkor som skrivs in i förlagsavtalen har snabbt och kraftfullt differentierats under de senaste åren efter att tidigare ha varit i stort sett oförändrade ända sedan det så kallade normalkontraktet infördes i slutet på 1940-talet.

De litterära agenterna nämns som en orsak till att en grupp författare förhandlat upp sina villkor. Allt fler svenska agenter arbetar i dag efter anglosaxisk modell och representerar författarna inte bara i utlandsaffärer utan också gentemot inhemska förlag. Och det har betytt mycket för att få upp inkomsterna för deras författare menar agenterna själva.

Lena Stjernström på Grand Agency förklarar varför:

– Vi har överblick över hela fältet och vet hur olika avtal ser ut och vilka nivåer som är rimliga. En ensam författare kan omöjligen ha den kunskapen.

Joakim Hansson på Nordin Agency säger:

– Vi är bra på att förhandla, att hitta den bästa partnern för olika typer av publicering, skanna av läget, vara professionella och lite jobbiga. Så visst har författarna med agenter fått bättre villkor.

Men Bonniers Anna Borné Minberger håller inte med.

– Vi har gått igenom alla våra avtal för att se om författare med fristående agenter hade bättre villkor och vi kunde konstatera att för Bonniers del var så inte fallet.

Agenterna trädde in i tomrummet efter det uppsagda ramavtalet mellan författare och förläggare. När avtalet sade upp 1996 blev författarvillkoren i princip öppna för alla slags förhandlingar.

Men medan ramavtalet var en kollektiv lösning så är det bara ett fåtal författare som kan få hjälp av agenter. Mindre än 150 svenska författare har en reguljär agent i dag. Och av dessa är det fortfarande åtskilliga som bara har en sådan för utlandsförsäljningen.

Så kommer det att förbli under överskådlig tid.

– Det är flera författare i veckan som hör av sig till oss, så det blir några hundra om året som vi säger nej till, trots att vi fortfarande tar in nya författare och vill bli större, säger Lena Stjernström.

Men kanske våras det åter för förhandlingar och avtal, fast då inte på en central nivå utan mellan enskilda förlag och Författarförbundet (SFF). Länge var Ordfront ensamt om att ha ett separat avtal med Författarförbundet (slöts 2004 och omförhandlas nu). Men även Bonniers har nyss tagit upp förhandlingar med SFF om ett avtal, berättar Anna Borné Minberger. Men för Bonniers del blir det inte fråga om återgång till en standardroyalty. Redan i dag tillämpar man olika typer av avtal och författarna ska kunna välja om de vill ha standardavtal, vinstdelning eller ersättning byggd på nettointäkten.

Har ni redan slutit avtal enligt Piratförlagsmodellen?

– Ja, i några få fall har vi gjort det.

Har den modellen en sådan kraft att den kommer att slå igenom stort på marknaden?

– Nej, den fungerar långtifrån för alla författare. Det krävs hyfsat stora upplagor för att det överhuvudtaget ska vara någon idé.

Mats Söderlund bekräftar att man inlett förhandlingar med Bonniers och även med Norstedts och att man samtalar med fler förlag.

– Jag tror att ordning och reda gynnar alla parter, särskilt i en tid av stora förändringar och osäkerhet.

 

Mediernas fokusering på bästsäljare och stjärnförfattare har också lett till ett ökat intresse för dem som tjänar lite. Då ofta i form av angrepp på stipendieförfattare som anses leva på bidrag från staten.

Kulturutövare beskrivs samtidigt som »lata bidragsberoende parasiter och som en överprivilegierad grupp som kontrollerar samhällsdebatten samtidigt som den skor sig på svagare gruppers bekostnad«, skriver Niklas Rådström i en artikel i Dagens Nyheter.

Antalet författare med statsbidrag kan dock exakt bestämmas. De är 35 stycken, alltså betydligt färre än de som lever på marknaden. Dessutom blir det inga fler. I och med den senaste kulturpropositionen avskaffas den livslånga statliga inkomst­garantin för konstnärer, det som ibland brukar kalla för konstnärslön, och som i dag är på 214 000 kronor per år (men avräknas mot den egna inkomsten). Den siste författaren med den statliga garantin utsågs i oktober 2009: Tomas Tranströmer.

 

Innehavarna av denna belöning har utsetts av Författarfonden. Men fonden hanterar också ett mycket mer omfattande ersättnings- och stipendiesystem som ibland förväxlas med den statliga garantin.

Författarfonden inrättades redan på 1950-talet för att fördela pengarna från den biblioteksersättning som riksdagen hade beslutat om. Den är i grunden statlig men författarna och översättarna har via sin fackliga organisation makten över den. I dag flyter det in drygt 120 miljoner kronor till fonden. Av dessa fördelas 47 miljoner kronor ut till upphovsmännen (författare, översättare, illustratörer) som en individuell ersättning (författar- och översättarpenning).

Men författare med mycket hög utlåning får inte full ersättning, en avtrappning sker från 200 000 lån och uppåt. Därmed uppstår ett utrymme för stöd till upphovsmän i form av arbetsstipendier (ett-, två- och femåriga) och, som den mest omtalade och mest attraktiva formen: den garanterade författarpenningen där fonden fyller på den ordinarie författarpenningen med det belopp som behövs för att nå garantisumman (för närvarande 168 500 kronor om året). 180 upphovsmän har garanterad författarpenning fram till pensioneringen, av dessa är drygt 130 författare.

Den garanterade författarpenningen brukar ibland kallas för en statlig subvention till författare. Ibland kräver debattörer att staten ska dra in den.

– Men pengarna kommer ju från en ersättning till upphovsmännen för att de ställt sina verk till förfogande för gratisutlåning, så det är ju snarast en fråga för författarkollektivet. Och det skulle inte heller bli någon besparing för skattebetalarna om den här stödformen togs bort, säger Jesper Söderström, Författarfondens direktör.

Innehavarna av den garanterade författarpenningen är en produktiv grupp. Enligt en färsk enkätundersökning och utvärdering som Författarfonden gjort har mottagarna av garantin producerat i snitt en bok om året de senaste fem åren. Översättarna drar upp siffrorna en del. Den skönlitterära medianförfattaren har gett ut tre böcker de senaste fem åren vilket i sig är en hög siffra. Sju författare har inte gett ut något verk alls under de senaste fem åren. Den kvinnliga underrepresentationen i pris- och stipendiesammanhang är synlig också här. Av de författare som får garantin är bara en tredjedel kvinnor.

 

Diskussionen om att leva på marknaden kontra stipendier fortsätter.

– Författarna som grupp har aldrig helt levt på marknaden och kommer säkert aldrig att göra det. De tillhör samhällets intellektuella och flertalet av dessa – lärare, forskare, präster, bibliotekarier – har av tradition avlönats med samhälleliga medel, säger Johan Svedjedal.

– Sedan finns det en motsatt föreställning som också är felaktig – att marknaden varit till skada för litteraturen. Den har snarare varit frigörande, fortsätter han.

Han pekar på pressens tillväxt under 1900-talets första decennier som avgörande för att allt fler skulle kunna leva på sin penna när bokinkomsterna inte räckte till.

Och vår tids medieexplosion har ökat försörjningsmöjligheterna för textproducenter.

Samtidigt märks den motsatta tendensen. En press i kris skär ner på frilansarvoden. På nätet ersätts professionella och avlönade skribenter av oavlönade bloggare. Kanske måste författarna hitta andra födkrokar?

Fast det har de ofta redan gjort. Författarna har i realiteten alltid dragit sig fram på en kombination av bokinkomster, avlönade tjänster, påhuggsjobb och olika sorters stöd. Förr var lärare det vanligaste sidoyrket. I dag torde det vara journalist. Dessutom har universiteten fått större betydelse i och med den stora högskoleutbyggnaden.

– Genom en universitetsanställning kan man i praktiken vara anställd som fackboksförfattare, säger Johan Svedjedal.

Författarnas sociala bakgrund betyder mycket för valet av sidoyrken. När arbetarförfattarna kom fram på 1930-talet tog de oftast påhugg inom kroppsarbetaryrken. Under senare tid har arbeten på posten, i offentliga kommunikationer och i sjukvården, till exempel som nattvak på sjukhus, varit viktiga som tillfälliga inkomstförstärkare. Men sådana yrken rationaliseras ofta bort i dag och blir därmed allt svårare att få.

En stark yrkesidentitet vid sidan av författandet kan vara en stor fördel, menar David Ericsson som debuterade 1989 med novellsamlingen Truck stop och som sedan dess hunnit med ytterligare tre böcker och en stor mängd artiklar i tidningar och tidskrifter.

David Ericsson berättar från sin förarhytt ute på en svensk motorväg att han ägnar ungefär lika mycket tid åt de båda yrkena.

– Att köra lastbil ger förstås oerhört mycket mer ekonomiskt. Det är genom det jag finansierar mitt författarskap. Men man kan inte blanda ihop yrkena för mycket, utan jag måste alltid försöka skapa längre sammanhängande perioder av antingen skrivande eller lastbilskörande.

– Jag är ändå väldigt privilegierad eftersom jag inte ser arbetet som chaufför som ett nödvändigt ont, det är tvärtom något jag längtar efter när jag har skrivit en längre period.

– Ändå är det skrivandet jag prioriterar. Jag skulle lätt kunna få ett fast jobb som chaufför med den erfarenhet jag har, men då skulle jag tvingas avstå från att skriva och det tänker jag inte göra.

 

Ett annat sätt att få en bättre inkomst är att skriva olika sorters böcker. Helena Bross är en välkänd barn- och ungdomsförfattare. Hon har skrivit lättlästa böcker för barn (till exempel serien om klass 1b), spännande kapitelböcker (kusinböckerna), biografier för barn (om Astrid Lindgren, Palme, ABBA) men också läromedel.

I mer än 30 år arbetade hon som lågstadielärare och skrev samtidigt krönikor i Lärarnas Tidning. Men sedan fyra år tillbaka försörjer hon sig som heltidsförfattare.

– Jag tror att jag har haft en viss tur. När man är ute och träffar kollegor så förstår man att även etablerade författare har enormt svårt att leva på sitt författarskap. Ett skäl till att det gått bra för mig är att jag har gett ut många titlar och att många av dem fortfarande säljs och inte minst lånas på biblioteken.

Helena Bross gissar på att författarpengen från biblioteksutlåningen svarar för cirka 25 procent av hennes intäkter. Hon har också många inbjudningar att komma ut och prata i skolorna och gör det gärna men i begränsad omfattning för att det inte ska inkräkta för mycket på skrivandet och privatlivet.

Helena Bross menar att läromedelsmarknaden ger säkrare inkomster än allmänmarknaden, inte minst eftersom läromedlen säljs under lång tid. Upplagorna kan också bli stora om det handlar om läromedel som många skolor använder.

Det fanns länge ett ramavtal på läromedelsmarknaden och det kändes som en trygghet, menar Helena Bross. Men i dag är även detta avtal uppsagt. Den utlösande faktorn var konflikten mellan författarparet Per och Astrid Björgell (författare till Jourläkarboken) och deras förlag Studentlitteratur.

Jenny Lundström, ordförande för Sveriges Läromedelsförfattares Förbund, säger att avtalet hur som helst hade blivit obsolet och att en rejäl översyn skulle behövas. Men det förefaller knappast troligt att det kommer att bli ett nytt centralt avtal.

Hon håller inte riktigt med om att läromedelsförfattarna har en tryggare tillvaro än allmänförfattarna.

– Läromedelsförfattare har det ganska tufft för närvarande. Ett bekymmer är kopiering och olaglig nedladdning som berövar upphovsmännen stora inkomster. Rekryteringen blir också allt mer problematisk. Många av författarna i åldrarna 30–40 år tvekar eftersom skrivandet tar så mycket tid och ger så lite pengar. Läromedelsförfattande har ju inte heller samma status som allmänlitterärt författande.

Inkomsterna varierar mycket och ett skäl kan vara det stora royaltyspannet som sträcker sig från ungefär tio upp till 20 procent på f-priset. Inom högskolor och universitet, där det ofta handlar om rena textböcker, kan royal­tyn gå upp till 25 procent.

 

Om det gångna årtiondet i stort har varit gyllene år för förlag och bästsäljarförfattare så börjar nu en känsla av osäkerhet smyga sig in. Kommer författarna i en tid av digital revolution, fildelning och nya storaktörer som Google att kunna försvara sina inkomster?

Med ett stort genomslag för e-boken som ett originalformat kommer sannolikt bokbranschens totalomsättning att sjunka. Förlagen kommer att tappa intäktskronor, och det skulle därmed också författarna göra, eftersom man äter av samma kaka, även om man inte är överens om hur den ska delas. Allra mest kommer det i så fall att märkas för de författare som lever helt på bokförsäljningen.

– Jag tror att jag kommer att kunna försörja mig som författare även i framtiden, men det är klart att digitalisering och nya medier kommer att få stor betydelse för marknaden. Det kommer säkert att bli jättejobbigt under en övergångstid. Jag hoppas bara att det går att hitta rimliga betalningsmodeller för elektronisk utgivning, så att inte de som äger tekniken tar alla pengarna medan författarna får en spottstyver, säger Mons Kallentoft.

En första skärmytsling i framtidsfrågorna är redan ett faktum. Författarförbundet har uppmanat medlemmarna att återta alla sina utgångna bokrättigheter. Det hela började som en protest mot att Bonniers skickade ett avtal till författarna innehållande en treårig option på e-böcker utan utgivningstvång och därefter vid utgivning en tidsmässigt obegränsad rätt och med en royalty på 24 procent på nettointäkten.

Författarförbundets Mats Söderlund säger att kampanjen från förbundet fortsätter oberoende av de förhandlingar som inletts med några förlag. Över 200 författare har begärt tillbaka rättigheter till tusentals titlar.

– Det här handlar om att vi författare måste se om vårt hus. Våra verk är vårt kapital och vårt levebröd som vi måste vara rädda om.

Anna Borné Minberger vill inte kommentera vilka samtal som förs om e-boksrättigheter.

Mats Söderlund tror att allt fler författare själva kommer publicera sin backlist som e-böcker på nätet, kanske även som pod-böcker – en möjlig ny inkomstkälla för författare.

I de stora framtidsfrågorna spår Johan Svedjedal att de processer vi ser i dag fortsätter:

– De riktigt starka blir ännu starkare. Förlagen blir antagligen allt bättre på att se de internationella möjligheterna hos titlarna. Vi får säkert mer och mer budgivning på nya böcker utifrån synopsis. Man kommer säkert att försöka knyta de attraktiva författarna till sig genom optioner och flerboksavtal, säger han och fortsätter:

– Den andra sidan av utvecklingen är att tekniken demokratiserar utgivningen. Det kommer att bli allt lättare att ge ut böcker i olika former och vi får säkert se en kraftig ökning av böcker som trycks och säljs i 100–200 exemplar, vilket naturligtvis ökar trängseln på marknaden.

Men tillbaka i den existerande vardagen där författare måste använda sina talanger och sin uppfinningsrikedom för att överleva på en hård marknad och ett språkområde som egentligen är alldeles för litet att kunna försörja ett par tusen författare.

Ett av de mer ovanliga sätten är att bosätta sig i ett land där levnadskostnaderna är väsentligt lägre. Så har Zac O´Yeah gjort.

– Jag har ju outsourcat mig själv och kan leva komfortabelt på bokinkomsterna så länge jag bor i Indien. Jag hade tvingats slita mycket mer med att stressfrilansa om jag bott i Sverige, och därmed haft mindre tid till att utveckla romanplottar och skriva böcker, vilket ju är vad jag vill syssla med. Pengarna räcker onekligen längre när en idli och vada med sambhar kostar två kronor och man kan dricka filter-coffee för en krona.

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.