Tillbaka

Synopsis eller inte – det är frågan

2008-12-10
av Jan-Erik Pettersson
Ett stort pappersark fullklottrat med ord, streck och pilar. Omöjligt att begripa för en utomstående. Ändå ryms här en hel roman. För ungdomsboksförfattaren Åsa Anderberg Strollo handlar det om att bygga upp en värld och vistas i den innan själva skrivandet börjar.

– Om jag ska utvecklas som författare så behöver jag ägna ännu mera tid åt förberedelser. Fast egentligen vill jag bara börja skriva, säger Åsa Anderberg Strollo.
Hennes inställning med noggranna förberedelser och skrivande av synopsis är ganska ovanlig. De flesta författare skriver mera på känn.
Hans Gunnarsson, prosaförfattare, ser skrivandet som en helt och hållet intuitiv process. Han är annars en författare som kan det mesta om hur man skriver synopsis.
Han började sin författarbana som novellist men halkade sedan, som han själv säger, in i filmvärlden på ett bananskal. En av hans böcker, Februari, blev långfilm, han skrev själv manus till den, fick en Guldbagge för detta och sedan har det bara fortsatt.
Numera är han är en av landets mest anlitade filmmanusförfattare. Han har arbetat med både finstämda filmer som Pingpongkingen och storfilmer som Guillous Ondskan och de båda Arn-filmerna. Till sommaren 2009 utkommer hans sjunde skönlitterära bok, romanen Albatross.
Hans Gunnarsson vistas i två världar. I filmens värld måste han acceptera dess krav och arbetssätt. Där skriver man alltid synopsis, som är en relativt kort innehållssammanfattning, och därefter ett treatment, en mera utförlig beskrivning av filmens handling på 20 – 30 sidor. Det är många inblandade som ska ha synpunkter och själva manuskriptet skrivs ofta om sju – åtta gånger innan alla är nöjda.
Att skriva böcker är däremot en ensam process. Och när boken kommer ut får han oftast fina recensioner men sedan blir det rätt tyst.
– Visst känns det lite bisarrt att nå en miljonpublik med sitt arbete för film och ändå vet ingen vem man är. Sedan ger man ut böcker där man får ära men väldigt liten publik.
Men om han skrev böcker som mera liknar filmerna i sin uppbyggnad så kanske den publiken skulle öka?
Nej, den tanken avvisar han helt. Att skriva spekulativt på det sättet skulle vara helt fel och bara resultera i dåliga böcker.
Filmens teknik och dess dramaturgiska knep släpper han helt när han arbetar med skönlitteratur. Där går det helt och hållet på magkänsla. Och i en mycket långsammare process.
– Jag kan kanske skriva två sidor prosatext på en dag medan jag ofta åstadkommer sex till sju sidor filmmanus om allt flyter på bra.

Inställningen till det skönlitterära arbetet har utan tvekan ändrats under de senaste decennierna. I dag har merparten av de litte­rära debutanterna gått någon form av skrivar­utbildning. De flesta som vill bli författare har stiftat bekantskap med begrepp som research, dramaturgi och synopsis. Många av influenserna kommer från just filmen. Men fortfarande är det mest deckarförfattare och de som skriver i realistiska populärgenrer som arbetar med omfattande och systematiska förberedelser.
För Camilla Läckberg och Mari Jungstedt är synopsisskrivande en självklar del av arbetsprocessen. Det är ett sätt att underlätta intrigbygget och peka ut riktningen och slutmålet – gåtans lösning.
Men även ungdomsboksförfattaren Åsa Anderberg Strollo använder sig av den här typen av förberedelser.
År 2007 gav hon ut sin hyllade och Augustprisnominerade debutroman Bryta om och har nu skrivit klart sin andra bok. Hon har också arbetat med etermedier, närmare bestämt dramaproduktion för tv, och en hel del av de erfarenheterna tycker hon att hon kan ta med sig i sitt skönlitterära arbete.
– Jag tror inte att jag skulle kunna skriva enbart på känn, säger hon. Jag behöver den här fasta ramen och grundläggningsarbetet. Själva skrivandet blir så väldigt mycket lättare då.
– Och samtidigt är själva skrivandet så förföriskt roligt, så jag får ofta pressa mig till att hålla på lite längre med förberedelserna än jag egentligen har lust till, för jag vet att boken blir bättre då.

Förberedelserna är kanske de känsligaste avsnitten i författarens arbete. Att ta del av hur en bok planeras och anläggs är lite som att kika in i berättarens hemliga kök där ingredienserna blandas och de magiska riterna utövas.
Men det har ändå blivit allt vanligare bland författare att diskutera de skrivartekniska frågorna. Man delar med sig av sina idéer på ett annat sätt än man gjorde förr.
Samtidigt finns också rädslan för att någon ska sno ens idé. I synnerhet existerar den oron bland dem som inte gett ut några böcker men hoppas att få göra det.
– Jag får ofta just den frågan när jag är ute och pratar i skolorna, säger Åsa Anderberg Strollo. Det enda jag kan svara är att jag inte förstår hur det skulle gå till rent praktiskt. Idé och utförande hänger ju så tätt ihop, en idé i sig är ju rätt tom.
– Det sägs att en av hemligheterna med de stora danska filmframgångarna är att man där var så öppen med sina uppslag och utkast och skickade runt dem till alla möjliga och därför fick en massa bra invändningar och förslag tillbaka, och det tror jag kan stämma.

Vad är det då som sätter igång processen? En helgjuten bokidé hoppar sällan fram fix och färdig ur författarens huvud. För det mesta börjar det med något mycket vagare.
– Om jag ska skriva noveller så ställer jag in mig på novellistiska uppslag, förklarar Hans Gunnarsson. Och så kan jag höra något sägas, det kan vara en replik som låter lite konstig, lite skev, och då kan det hela sättas igång.
– Mina bokidéer börjar nästan alltid med en bild, konstaterar deckarförfattaren Mari Jungstedt. Den anslår tonen. Sen börjar jag spåna kring bilden och göra den research jag behöver för att sätta igång historien. I Den döende dandyn var det Dardels kända tavla som dök upp i huvudet. Varför vet jag inte och jag visste inte heller vad det skulle leda till. Och att den skulle kunna ha något att göra med Gotland, där alla mina böcker utspelas, kändes som ett riktigt långskott. Men ofta öppnar sig överraskande samband när man väl börjar undersöka ett ämne.
Åsa Anderberg-Strollo fick idén till Bryta om genom en ungdomssajt på Internet.
– Där var det ett rop på hjälp från en tonåring som hade en mentalsjuk mamma och som var i stort sett övergiven av alla, närstående såväl som myndigheter. Det där tog mig väldigt hårt och jag började fundera kring den här flickan och föreställa mig hur hon levde och tänkte.

Nästa steg i processen kan i princip se ut hur som helst. Vissa ligger på soffan och tänker, andra breder ut ett stort ark på arbetsbordet.
– Jag ritar upp hela romanen som en linje på pappersarket och delar in berättelsen i lagom stora avsnitt, till exempel 20 sidor i taget och beskriver vad som händer i de olika delavsnitten, berättar Åsa Anderberg Strollo.
Så det är handlingen som är det viktiga här?
– Nej, inte alls. För mig handlar en roman om att beskriva en karaktärsutveckling, en inre process. Det viktiga momentet är att rita in huvudpersonens utvecklings- och känslokurva parallellt med händelseutvecklingen så att jag kan se och fundera kring hur det här samspelet utvecklas genom hela berättelsen.
– Sen ska även andra personers utveckling in på papperet. Så det blir till slut ett myller av ord, streck och pilar som ingen annan än jag lär kunna begripa.
Det är först i nästa steg som Åsa Anderberg Strollo gör ett traditionellt synopsis på tio-tolv sidor. Egentligen innehåller det precis samma saker som det stora papperet, fast nu uttryckt i en sammanhängande text.
Vad har synopsiset för huvudfunktion i ditt arbete?
– Att hålla kvar berättelsens fokus när jag skriver. Och att få till slutet. Slutet är alltid svårast.
Åsa Anderberg Strollo påpekar att det handlar om att bygga upp en värld som skrivandet kan hämta sitt stoff ifrån.
– Nu när Bryta om ska bli film frågar man mig ibland vad olika saker i boken betyder. För mig är det ofta självklart, för jag vet ju så mycket mer om personerna än det som står i texten.

Camilla Läckberg börjar alltid ett nytt bokprojekt med en sammanfattning på högst fyra rader om berättelsen – vad historien handlar om, vem som är mördaren och vilket motivet är.
– Ofta har jag titeln klar väldigt tidigt. Den är mycket viktig för hela arbetet. Sen börjar jag skriva på både manus och synopsis. Jag har båda dokumenten öppna i datorn och arbetar parallellt med dem. När jag skrivit de första 50 – 70 sidorna så brukar synopsiset ha vuxit ut så att det i stort sett är klart. Det brukar då vara på åtta till tio sidor.
– Men även i fortsättningen, när jag skriver vidare, så är mitt synopsis ett levande dokument som jag går in och ändrar i när det behövs. De viktigaste karaktärerna i boken skriver jag också in – namn, ålder, egenskaper, inbördes relationer. Vad de gör i berättelsen och varför.
Thrillerförfattaren Jens Lapidus är möjligen den ende som arbetar med synopsis i kalkylprogrammet Excel.
– När jag skrev Snabba cash, min debutroman, var jag väldigt sidfixerad eftersom jag ville få ihop tillräckligt. Jag börjande därför använda Excel för att hålla koll på sidorna.
– Mina böcker har olika huvudpersoner så jag gör en kolumn i Excel per huvudperson. Sen skriver jag in i varje ruta ungefär vad som skall hända i kapitlet, typ 4 – 5 meningar. Ute i marginalen lägger jag sedan in hur många sidor jag vill att kapitlet skall vara, samt hur många sidor det faktiskt blev. Längst ned i arket får jag en summa som anger hur många sidor jag kommit hittills. På så sätt kan jag hålla koll på att jag uppnår tillräckligt antal sidor och att varje karaktär får ungefär lika många sidor.

Göran Hägg kan möjligen titulera sig hela Sveriges skrivlärare. Hans Författarskolan (nu moderniserad till Nya författarskolan), en bok om berättarteknikens grunder, har blivit en storsäljare. Här möter man de flesta dramaturgiska greppen, de klassiska knepen för att fånga in och hålla kvar läsaren. Men att skriva synopsis tror Göran Hägg inte mycket på.
– För fackböcker, visst. Då gör man först en saga på boken och det är bra och användbart. Men romaner och noveller är en annan sak.
– Jag kan väl egentligen bara propagera för det som funkar för mig själv. Och jag vet att om jag stod inför en ny roman och började med att sätta ihop ett synopsis, så skulle jag aldrig orka skriva vidare sen. Den texten skulle kännas lite som de här studentkompendierna som man kunde skaffa förr inför tentorna och som sammanfattade böckerna så att man slapp läsa dem.
Tror du författare i allmänhet skriver synopsis?
– Min gissning är att de flesta inte gör det. Men för övrigt är det väl som med vissa sexuella beteenden: det är en privat sak och det finns väldigt lite undersökningar om det.
Däremot måste man, enligt Göran Hägg, ha en uppfattning om hur planen ser ut och vart man är på väg, men det är en annan sak.
Eller måste man det? Hans Gunnarsson påminner om vad den norske prosaisten Kjell Askildsen sagt:
»Författaren är moraliskt skyldig att inte veta vart berättelsen ska ta vägen«.
– Jag tror inte alls att det är skadligt att använda synopsis eller dramaturgiska grepp, säger Hans Gunnarsson. Men för mig handlar det om att berättelsen avtäcks bit för bit när jag skriver. Det är som om den har en egen integritet och det är viktigt att ta reda på vad den vill.

När Hjalmar Söderberg arbetade med Doktor Glas, ofta nämnd som en närmast perfekt uppbyggd roman, så ritade han en kurva för hur spänningen skulle utvecklas i berättelsen, ett diagram som hade kunnat glädja vilken B-filmsregissör i Hollywood som helst, men som uppenbarligen också är giltigt för denna högklassiga skönlitterära text.
Film- och tv-dramaturgi har definitivt haft en stor inverkan på teorier om berättandet och på vad som lärs ut på skrivarskolor och »creative writing«-kurser. Redan på 1980-talet spred dramaturgen Ola Olsson sin modell för hur man analyserar och bygger upp berättelser. Många var kritiska och talade om likriktning, men genomslaget var stort.
Enligt denna modell finns gemensamma grunddrag i alla starka berättelser, alla historier som publiken grips av. Man kan hitta dem i Sofokles dramer likaväl som i såpan Dallas. Den oftast använda förebilden är Milos Formans film Gökboet (efter Ken Keseys roman), där man kan studera den perfekta berättelsens uppbyggnad i sin mest renodlade form. Här samarbetar alla grundelementen – anslag, presentation, konflikt, stegring, förebådande, vändpunkt, katastrof och befrielse – på ett mycket tydligt och slagkraftigt sätt. För den som vet om det, vill säga. Den som inte gör det påverkas ändå, men vet inte varför.
Hans Gunnarssons roman Någon annanstans i Sverige är en bok som skulle kunna vara byggd enligt dramaturgins alla regler. Här finns en stegring av konflikter mellan personerna, en rejäl katastrof och ett slags reningsbad i slutet. Dessutom förändras flera av de viktiga personerna under resans gång, vilket också är ett kännetecken på en medvetet gjord berättelse.
Fast ingenting av detta är uttänkt eller fastlagt från början.
– Om man skriver intuitivt så kanske berättelsen formar sig efter vissa mönster. Men sen har jag ju medvetet valt att berätta den här historien på ett annat sätt än till exempel en deckarförfattare skulle göra. Jag placerar spänningen på helt andra ställen än man är van vid, låter viktiga saker komma fram i förbigående när personer pratar, ger inte någon riktig förklaring på slutet till händelserna.
Även Camilla Läckberg förlitar sig mera på intuitionen än på dramaturgin när hon ska bestämma hur spänningen ska byggas upp, var vändpunkterna och höjdpunkterna ska ligga.
– Här går jag helt på magkänsla. Om jag känner att det varit för mycket action så sänker jag tempot och tvärtom. Samma sak med byte av perspektiv och plats.

För Mari Jungstedt ger researchen ofta viktiga ledtrådar till hur berättelsen ska formas.
– För mig tar det arbetet ungefär lika lång tid som själva skrivandet. Parallellt växer en utförlig synopsis fram som brukar landa på ungefär 20 sidor. I fallet med Den döende dandyn så gjorde jag research kring villan Muramaris i Visby och Rolf de Maré, Dansmuséets grundare, som hade ett förhållande med Dardel. Jag visste att de Maré vistades på Muramaris och när jag fick en visning i huset av ägarinnan så pekade hon plötsligt på en dörr och sa att det var här inne som Dardel målade Den döende dandyn. Det kom som en komplett överraskning och det innebar att berättelsen verkligen tog fart.
Finns det inga risker med för mycket research?
– Jo, absolut. Man kan drunkna i den. Det gäller att bara ta det som fungerar i berättelsen och strunta i resten.
Camilla Läckberg har egentligen inget behov av någon research på platsen. Hon växte upp där hennes böcker utspelas. Hon kan orten utan och innan.
– Vill jag kolla något, till exempel färgen på ett visst hus, så ringer jag min mamma.
– Research måste man göra när det behövs, säger Göran Hägg. Författaren får inte fuska med fakta. Jag är nog den typiska läsecirkels­tanten. Jag vill tro på det jag läser. Om man gör som Heidenstam, låter den heliga Birgitta på 1300-talet gå omkring bland kaktusar på Sicilien, så börjar i alla fall jag tvivla starkt på just den boken.
– Jag gör ingen research alls, säger Hans Gunnarsson. Jag hittar på alltihop, sitter bara och fantiserar.
Lite överraskande kanske med tanke på att han är känd för att skildra vardagsmänniskor och platser med stor precision och hög igenkänningsfaktor.
Men för Hans Gunnarsson kan det gärna få vara tvärtom. Att verkligheten anpassar sig efter dikten.
– När min fru och jag köpte ett sommarställe utanför Flen så var bekanta som kom dit helt säkra på att det var modellen till romanens Borunda. Det såg precis likadant ut och dessutom heter grannorten i boken Flensberg. Men jag hade aldrig satt min fot där när jag skrev boken.

Det är enkelt att hålla sig à jour

Det är enkelt att hålla sig à jour med allt som händer i branschen via Svensk Bokhandels sajt. Ännu enklare blir det om man abonnerar på våra nyhetsbrev. Varje gång vi lägger ut en större nyhet landar ett mejl i din inbox. Samma sak på fredagar då vi antingen summerar veckans händelser eller aviserar ett nytt nummer av tidningen.