"Maj månads frihetskänsla och den sprudlande livsglädjen i Centralparkens värmebölja byts i trapphuset ut mot pliktkänslan som upprätthåller min existens. Vår lägenhet känns som en förbannelse".

I Milja Sarkolas debutroman inleds berättelsen med att berättarjaget, en medelålders kvinna i Helsingfors, investerar i en lägenhet tillsammans med sin man, och med ekonomisk hjälp från sin förmögne far. Snart börjar frågor om avbetalning, räntor och amortering även yttra sig i andra tankebanor i kvinnans liv. Kan man nyttomaximera allt? Kan man se ekonomi i kärlek och relationer? Vad får man tillbaka av det man själv ger?

Man kan säga att det är en berättelse om inre konflikter fokuserade runt nyttotänkande. Hur kapitalismen, som vi ju alla är en del av, påverkar vårt psyke, säger Milja Sarkola.

Utgår från sig själv

Precis som berättarjaget arbetar hon själv som teaterregissör i Helsingfors. Mycket av bokens handling är starkt inspirerad av hennes egen vardag, men hon vill ändå inte säga att boken är en biografi eller autofiktion.

Boken föddes ur att jag själv tänkte i de här banorna, men jag har hela tiden upplevt det som att jag går in i en fiktiv person när jag har skrivit. Det är inte mitt liv jag försöker beskriva, säger hon.

"Är det bara de rikas privilegium att säga att det som är värdefullt i livet inte går att mäta i pengar?", funderar bokens berättarjag. Hur kulturellt kapital står sig mot finansiellt, och hur klasstillhörighet förändrar vårt synsätt, är andra frågeställningar som boken tar upp.

Jag tänker också att boken är ett slags ställningstagande. Många är av uppfattningen att romantik och äktenskapet som institution är fri från klass och förmögenhet, och där blir boken kanske ett motargument till det. Jag tror att det vi uppfattar som kärlek är sammankopplat med klass, att våra kärlekskänslor är kopplade till förmögenhet.

Blir teaterföreställning

"Mitt kapital" visas även som teater i Helsingfors under våren, om än i en annan form än boken, med flera skådespelare och infallsvinklar. Milja Sarkolas första steg in i prosan har gett henne blodad tand.

Det kändes spännande och befriande att skriva prosa, där flera diktformer är möjliga och där formen och materialet inte behöver vara lika koncist. Jag vill absolut skriva mer, säger hon.

TT: På vilket sätt nyttomaximerar du själv i livet?

På alldeles för många olika sätt. Jag kan säga att processen att skriva den här boken nog har förändrat mig ganska mycket. Att jag har fått bearbeta det i mig själv. Jag tror nog att jag har börjat räkna lite mindre.

Johan Jönson är nominerad för sin tvillingdiktsamling "Marginalia/Xterminalia".

Det fina är väl att den allmänna kräftgången för boken pausas, och att någon stackare kanske hittar till den. Men det skulle förvåna mig oerhört om jag vann, säger han.

Sedan genombrottsboken "Efter arbetsschema", som även den blev nominerad till samma pris, har ekonomisk stress, klasshat och arbete varit återkommande teman i Jönsons lyrik, så även i tvillingboken som med sina 250 sidor är avsevärt tunnare än de tegelstenar som han har gett ut tidigare.

Man gör en ny bok för att den förra var ett misstag, och tänker att "nu jävlar ska jag få till det". Det är en serie kontinuerliga misslyckanden som gör att man skriver nya böcker, så ser jag på det.

"Busenkla att läsa"

"Marginalia", den första delen, beskriver han som enkel och monoton, och den andra som närmast vildsint. I "Xterminala" skriver Jönson om ett våld som vi kanske inte känner rent fysiskt på våra kroppar men som vi tar del av i texter och bilder.

Den är extremt fylld av texter som svarar på våldsamheter, död och negativitet, men min teori har varit att det delvis är det som – paradoxalt nog – håller oss vid liv, vilket man helst inte vill veta av.

Det låter krångligt, men böckerna är busenkla att läsa, och lite roliga.

Den andra svenska nomineringen går till Steve Sem-Sandberg vars kritikerhyllade roman "W" var en av favoriterna till Augustpriset i höstas. Nu är han nominerad till två andra priser.

Jag är jätteglad, det här är ett stort och prestigefyllt pris, själva nomineringen är rolig i sig, säger Steve Sem-Sandberg som har haft chansen att få Nordiska rådets litteraturpris två gånger tidigare: Även romanerna "Ravensbrück" och "De fattiga i Lódz" blev nominerade.

En trasig man

"W" är Steve Sem-Sandbergs berättelse om soldaten Woyzeck som högg ihjäl sin älskade. Men där dramatikern Georg Büchner i sin klassiska pjäs såg ett passionsdrama skildrar Steve Sem-Sandberg snarare en trasig man under svår posttraumatisk stress som saknar orden och språket för att uttrycka sitt inre liv.

"W" fick ju inte Augustpriset men med den här nomineringen och den till Sveriges Radios romanpris känns det ändå som den har nått fram och ut, och det är jag väldigt glad för. Det har varit ett maratonarbete, säger han.

Bland konkurrenterna finns den kontroversielle danske poeten Yahya Hassan och hans andra diktsamling "Yahya Hassan 2". Hans sensationella debut, "Yahya Hassan", sålde i 100 000 exemplar och även uppföljaren, på svenska i april, består av självbiografisk dikt i versaler. Den här gången skriver Hassan om sin fängelsevistelse men också om att vara "husblatte" hos den danska kultureliten.

Författaren Nina Wähä och hennes roman "Testamente" är en av dem som har chans att få Norrlands litteraturpris för 2020.

Bland de nominerade i kategorin vuxenlitteratur finns också "Rätten" av Pernilla Berglund, "Marginalia; Xterminalia" av Johan Jönson, "Där rinner en älv genom Saivomuotka by” av Pia Mariana Raattamaa Visén och "Materialvägensägen" av David Vikgren.

I kategorin barn- och ungdomsbok är de nominerade "Vittran" av Annalena Hedman, "Kyla" av Therese Henriksson, "Bete sig" av Linda Jones och "Blod i gruset" av Mats Jonsson.

Norrlands litteraturpris delas ut av Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr sedan 1973. Priset är på 10 000 kronor och delas ut till fjolårets bästa bok med tydlig Norrlandskoppling. Mottagarna tillkännages vid sällskapets årliga sommarmöte.

Munnen darrar till och pekar nedåt, hakan sjunker och axlarna sluttar – känslorna står skrivna över hela det lilla barnets uppenbarelse. Emma Adbåges illustrationer i boken "Ledsen" närstuderar den kedja av reaktioner som startar när en kompis tar en leksak under en vanlig, vardaglig förskoledag.

Det är så många nyanser i känslan ledsen: förtvivlan, chock, ilska, frågetecken. Det är som ett kluster av känslor i moderordet, säger Emma Adbåge och lägger till:

Det är roligt att våga pausa i den lilla stunden av en stor känsla.

Det korta skeendet gestaltas som i snapshots, till Lotta Olssons rim. Boken inleder en ny serie som utforskar småbarnens känslor. Och författarens idé passade Emma Adbåge perfekt – hon analyserar alltid känslouttryck när hon illustrerar människor.

Lotta tar sig tid att filosofiskt utforska den ledsna känslan, som man som vuxen ofta är snabb med att trösta bort, för att den är lite obehaglig. Men om man redan som liten får öva på att ledsenhet inte är farligt, då får man reda på vem man är när man är ledsen. Hur gör jag och vad är mina verktyg? Känn efter. Vänj dig, vältra dig!

Bekräftelsebehov

Det finns en uppsjö av böcker som uttryckligen handlar om barns känslor, på senare år till exempel Calle Stenbäcks "Ibland är jag rädd", Stina Wirséns "Vem är arg" och "Kanel och Kanin och alla känslorna" av Ulf Stark och Charlotte Ramel. Den förälder som vill prata känslor har numera ett rikt bokutbud – och flera filmer – att utgå från. Även Disney gjorde nyligen filmen "Insidan ut", där känslorna hade huvudrollen.

Det kanske handlar om att vuxna börjar förstå att barn har viktiga känslor som de behöver få bekräftade, och att man inte behöver uppfostra bort känslor längre, säger illustratören och författaren Matilda Ruta.

Samtidigt understryker hon att åsikterna kring barns rätt till sitt känsloliv har varierat genom historien – ibland är inställningen mer auktoritär.

Själv är hon aktuell med en ny bokserie som utspelas i skärgårdsmiljön Strandskogen, och där varje del fokuserar på en känsla och ett djur. I inledande "Syskonvecka" handlar det om kaninen Russin som längtar efter sin syster Kaninis.

Jag ville berätta om varannan vecka-livet. Vi har det så själva med ett bonusbarn som kommer och går och småsyskon som ibland längtar väldigt mycket. Så känslan av att längta var en utgångspunkt, säger Matilda Ruta, som förklarar att Russin också romantiserar sin storasyster.

Det är kul att få visa den syskonkärleken. När storasyster kommer hem jublar småttingarna, och det pågår i vardagen för väldigt många familjer.

Våga stanna kvar

Matilda Ruta ville göra en sagobok om vardagen och nutiden, eftersom sagorna ofta utspelas i något slags diffus dåtid. Tanken är att barnen ska kunna känna igen sina egna liv. Det är ingen lärobok om känslor, poängterar hon.

Men känslor kan vara väldigt överväldigande. Om man får språket för det kan det vara skönt att formulera sig kring det man känner.

Där tror hon att barn har mycket att lära de vuxna – eftersom de känner så starkt. Emma Adbåge är inne på samma linje: hon hoppas att boken ska hjälpa föräldrar att våga stanna i den ledsna känslan.

Jag vet många som inte vågar det, det ska tröstas och vissa kanske inte ens vet hur de ska ta sig an en ledsenhet. Därför är det extra roligt att "Ledsen"-boken kommer först i serien. För det är så det är, tidigt i livet, och kommer så att vara: det är ledsamt emellanåt. Det är bara att vänja sig vid det.

Socialiseras bort

En som har funderat mycket på när vi börjar dölja våra känslor är skådespelaren Maria Sundbom Lörelius. Hur går den socialiseringen till? undrar hon. Hon har nyss regidebuterat med föreställningen "EQ" på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen, Stockholm, och utforskar där grundkänslorna.

Om jag alltid får höra att jag är en lipsill kommer jag till exempel att börja känna skam samtidigt som sorg. Och då kommer jag att få väldigt svårt för min egen sorg.

"EQ" bygger på samtal med terapeuter, föreläsare och experter om känslor, och vänder sig till unga från 15 år. Maria Sundbom Lörelius hoppas att pjäsen ska hjälpa fler att förstå att det är fullkomligt normalt att känna starkt.

Om jag i högstadiet hade fått lite spegling i vad mina känslor ens är, hade det hjälpt mig jättemycket.

Den amerikanske författaren Charles Portis är död, rapporterar The New York Times.

Portis, notoriskt folkskygg, är mest känd för att ha skrivit westernromanen "Mod i barm" som har filmatiserats ett flertal gånger med titeln "True grit" – som också är bokens originaltitel.

Charles Portis inledde sin skrivande bana som journalist, bland annat för The New York Herald Tribune, men bestämde sig under 1960-talets mitt för att satsa på skönlitteraturen. Det beslutet, och sättet på vilket karriärbytet skedde (han flyttade till en fiskestuga i Arkansas), är omnämnt och hyllat i Tom Wolfes antologi "The new journalism".

Författardebuten "Norwood" följdes av "Mod i barm" 1968. Portis skrev ytterligare tre romaner mellan 1979–1991 och har kallats "USA:s minst kända stora författare". Han dog vid 86 års ålder i sviterna av alzheimer.