Kjell Johanssons "Huset vid flon" från 1997 har valts ut till årets Stockholm läser-bok.

Det innebär att den blir föremål för en stor läsecirkel via Stockholms bibliotek och att ett flertal både fysiska och digitala aktiviteter under året kommer att utgå från boken.

"Huset vid flon" är första delen i Johanssons trilogi "De utsatta", och enligt juryn "en uppväxtskildring med tydligt klassperspektiv" som utspelar sig i Midsommarkransen.

2011 satte Stockholms stadsteater upp en dramatisering av boken och i fjol tilldelades Kjell Johansson Stockholms stads kulturpris i kategorin litteratur.

"Stockholm läser" initierades av författaren Helena Sigander 2002 och har inspirerats av liknande satsningar i USA. Sedan 2011 ansvarar Författarcentrum och Stockholms stadsbibliotek för läsprojektet.

Tanken är att så många stockholmare som möjligt ska läsa en och samma bok och prata om den. "Huset vid flon" kommer även att finnas till försäljning på biblioteken.

En bok om hur Sverige drivs in i ett hybridkrig med cyberattacker och drönare får Adlibris debutantpris. Boken "Honungsapan" är skriven av André Catry som själv är expert på it-säkerhet.

"Jag blir stolt och rörd av att få vinna det här priset, det gör mig väldigt ödmjuk att få ett sådant erkännande från alla som röstat. Det är bra att så många har uppmärksammat den här boken med tanke på den hotbild vi faktiskt har mot Sverige i dag", säger Catry i ett pressmeddelande.

Adlibrispriset instiftades 2019 och delas ut i nio kategorier, bland annat för årets deckare, roman och barnböcker i olika ålderskategorier. Årets deckare blev "Fädernas missgärningar" av Åsa Larsson, årets roman "Stöld" av Ann-Helén Laestadius och årets barnbok 0–6 år "Boken som VERKLIGEN inte ville bli läst" av David Sundin.

Vinnarna har röstats fram av omkring 20 000 bokläsare runt om i landet.

Den franske serietecknaren och konstnären Jean-Claude Mézières har avlidit, uppger Dagens Nyheter. För den svenska publiken är han mest känd för sin science fiction-serie "Linda och Valentin".

Mézières skapade serien 1967 tillsammans med sin barndomsvän, författaren Pierre Christin. Serien utspelas på 2700-talet, men människorna har upptäckt hur man kan resa i tiden. Allt som allt gavs mer än 20 album ut om Linda och Valentin – de flesta av dem översattes till svenska.

Mézières har själv i en intervju med DN 2015 berättat hur han och Christin tänkte vad gäller huvudpersonerna.

Det fanns inga flickor i tidskrifterna för unga pojkar när vi började publicera serien så vi förde in en flicka där och hon blev snabbt populär.

2017 gjorde Luc Besson filmen "Valerian and the city of a thousand planets" som byggde på albumet "Ambassadören som försvann".

Jean-Claude Mézières dog i söndags. Han blev 83 år.

Hon kallar dem en förstahandskälla i samhällsdebatten, alla de tonårstjejer som är systrar, kompisar eller skolkamrater till offren för det dödliga våldet. Men det är en förstahandskälla som inte hörs, konstaterar hon.

De sitter på en kunskap och en inblick i en värld som vi som vuxna inte får tillgång till.

Tillsammans med Arina Katchinskaia, som spelar en av de tre tjejerna i pjäsen, intervjuade hon unga Malmötjejer om deras livshistorier och drömmar med sikte på ett pjäsmanus. Vad skulle de vilja säga om de fick stå på Möllan med en megafon och prata med hela Malmö?

Det växte fram under några träffar. Det var ganska snabbt som vi insåg att just de här tjejerna berörs av den här problematiken som är väldigt samhällsaktuell, säger Sara Khaledi.

Pjäsen sätts upp i samarbete med Fryshuset, som har ett brett kontaktnät bland Malmös unga. Det är viktigt att deras berättelser lyfts fram, anser Rebecka Eriksson, Fryshusets verksamhetsstrateg.

Vi som jobbar nära ungdomarna står där med en massa fantastiska, sorgliga, tragiska berättelser som de delar med sig av till oss, som vi inte vet vad vi ska göra med. Alla borde få höra det här, men vi har inte alltid tiden eller resurserna för att sprida det.

Misstror vuxna

Misstron mot vuxenvärlden och de hemligheter som unga bär på gjorde intryck under intervjuerna med Malmötjejerna – men också deras drömmar.

I centrum står de tätt sammansvetsade kompisarna Nora, Samina och Aida och vad som händer med dem när vännen Younes blir mördad i Malmö. De blir direkt drabbade av våldet.

Vi får följa dem när de försöker plocka upp sig själva, plocka upp livet igen efter den tragedin och sorgen, säger Sara Khaledi.

Ämnet är svart och blytungt. Pjäsen är skriven för en ung publik, men det finns ingen anledning att hålla tillbaka, tycker Yasmine Seifi, som spelar Nora.

Jag väjer inte undan för de jobbiga känslor som kan komma upp, för jag vet att det ändå inte är en bråkdel av vad som känns i verkligheten.

Kärlek och komik

Trots allt är det långt ifrån en mörk och tung pjäs, understryker hon.

Det som gör att det blir fint är att det är mycket kärlek och mycket komik i dessa scener. Så det är absolut inte en tung, dyster föreställning, för det vi vill göra är ju att spegla att det finns en innerlig, idealistisk, drömlik känsla hos dessa ungdomar.

Pjäsen skildrar också hur tjejerna stöttar och finns där för varandra, berättar Pierina Rizzo, som spelar Aida.

Den tar upp jobbiga saker, men det finns ju ändå ett hopp. Temat är också deras drömmar. De är så unga att deras drömmar verkligen har en chans att bli sanna fortfarande.

Risk för avhumanisering

För Sara Khaledi, som gick ut Teaterhögskolan 2020, blir det regidebut.

Jag vill att teatern ska kunna fånga alla olika röster och därför kändes det här projektet så kul och viktigt.

Samhällsdebatten om skjutningar avgränsas ofta till att bara handla om vissa snäva grupper, tycker hon. Risken med det är ett slags avhumanisering av dem som berörs.

Genom att bredda och ta in alla andra som också berörs så hoppas jag att vi någonstans kan se att problemet inte bara gäller en viss grupp, utan faktiskt ta ett kollektivt ansvar för problemet och se att det är barn vi pratar om. Det är barn som vittnar om våld och där måste vi som samhälle någonstans vakna till liv, säger Sara Khaledi.

Pjäsen sätts upp av Unga Malmö Stadsteater på Inkonst i Malmö och har premiär den 3 mars.

Det har gått ett par år sedan Malin Lindroth förde fram Nuckans perspektiv. Efter att själv ha levt utan fast relation i 30 år ville hon tvätta skammen ur begreppet. 2018 pekade hon ut erfarenheten kring ofrivillig ensamhet, men i den nya boken "Nuckans hjärtespalt" var det dags att "sätta nuckans blick i arbete".

Det kändes viktigt eftersom jag i första boken pratar mycket om Nuckan som en position men utan att egentligen praktisera den, säger Malin Lindroth.

Rådgivaren i en hjärtespalt är enligt henne varken professionell terapeut eller psykolog utan snarare en autodidakt, gärna en äldre kvinna. Här har Nuckan valt ut ett antal frågeställningar ur europeiska hjärtespalter. Ingen efterfrågar visserligen hennes kärleksråd – men Malin Lindroth tänker att de ändå behövs.

För att historien om tvåsam romantik är så oerhört ingrodd i vår kultur. Vi pratar hela tiden om kärlek men det är bara variationer på samma historia som upprepas. Så jag tänker att Nuckan kan luckra upp den berättelsen och göra plats för andra historier.

Orimligt kärlekskrav

Men när Nuckan svarar på hjärtefrågor konfronteras hon också med sin egen idé om kärlek. Hon har inte slutat drömma om en relation, hon har bara misslyckats med att hitta någon, konstaterar Malin Lindroth krasst. Det finns alltså en längtan kvar – men Nuckan ifrågasätter drömmen om att kärleken ska bära en genom livet.

Jag tänker att det nästan hos alla människor finns ett orimligt kärlekskrav och Nuckan föreställer sig att det finns en tvåsamhet som handlar om att hantera den orimliga drömmen.

Den senaste tidens böcker om tindervärldens eviga jakt gestaltar hur plågsam historien om den perfekta kärleken kan vara, tycker Malin Lindroth. Nuckan citerar istället filosofen Alain de Bottons tes att ingen egentligen är perfekt för någon annan. Och att det vi kallar kärlek oftast bara är början på kärlek.

Det frigör en från den hopplösa jakten på den rätta som jag tänker är destruktiv oavsett hur ensam eller tvåsam man är. Jag tror inte att den historien gör någon gott.

En fråga som skulle kunna ställas i en hjärtespalt, som Malin Lindroth själv undrar över är: men hur skiljer man då historien om kärlek från kärleken?

Det skulle jag vilja veta mer om.

Förknippad med Nuckan

Nuckan är dock ingen vanlig rådgivare – hennes eget perspektiv tar ofta över. I första boken kunde hon vara vem som helst men här är hon något av en outsider, som vänt staden ryggen. Malin Lindroth skrev delar av boken i ett hus i skogen men vinnlade sig denna gång om att göra Nuckan fiktiv. Det gjorde henne själv friare.

Sedan är det ett sätt att hantera en sorts läsning av Nuckan där jag blev väldigt förknippad med Nuckgestalten. Jag använder mig själv genom att ta exempel från mitt liv men tänkte inte att det handlade om mig på det sättet, säger Malin Lindroth.

En gång tidigare har hon också använt sig av Nuckans blick – i den debatt om åldrande och skönhet som nyligen initierades av Ann Heberlein, Åsa Linderborg och Amelia Adamo. Malin Lindroth tycker inte att debatten är onödig, tvärtom, men är inte intresserad av att prata om Nuckan som ful eller snygg.

Man kan känna "ska vi hålla på med detta nu igen? – föreställningen om att kvinnors liv handlar om att gå från osynlighet till synlighet och tillbaka in i osynlighet. Vad jag reagerade på var att det hölls fram som något som var förbjudet att prata om. I min värld är det något som det pratas om hela tiden.