Idén om ett nytt internationellt litterärt pris väcktes hos makarna Thomas och Catharina Berman för ett och ett halvt år sedan. Hur skulle de kunna använda sina medel till att hedra författare som verkar i den judiska litterära traditionens anda? Resultatet blev Berman Literature Prize, som delas ut för första gången i juni 2021.

Priset gestaltar vår känsla av beundran för just den litteraturtraditionen. Det är också väldigt roligt att kunna ge det här priset med utgångspunkt från Sverige. Jag och min familj känner stor tacksamhet mot landet som tog emot min farfar och min morfar från den ryska delen av Polen i slutet av 1800-talet. De fick möjlighet att förverkliga sina drömmar och ambitioner här, säger Thomas Berman till TT.

Vikten av tillhörighet

Paret Berman bor sedan många år utomlands, och både släkthistorien och familjens nuvarande liv har bidragit till en förståelse för vikten av tillhörighet.

När man växer upp i den judiska kulturen, bland vänner, familj och skolkamrater, då tänker man kanske inte så mycket på den. Men när man kommer som ny utomlands och ska starta om på nytt blir den tillhörigheten väldigt viktig, säger Catharina Berman.

Donatorerna understryker dock att Berman Literature Prize inte är ett etniskt pris, utan är öppet för författare med alla bakgrunder. Däremot är det inte främst långa och produktiva författarskap som ska belönas, tvärtom bör verket som prisas vara "nyskrivet eller relativt nytt". Thomas Berman har därtill en känsla av att juryn åtminstone de första åren kommer att rikta in sig på att hitta spetskandidater för att få priset ordentligt introducerat.

Namnkunnig jury

Den namnkunniga juryn som utser pristagaren har till sin hjälp har en rådgivande kommitté.

Juryn är helt omutlig i sitt beslutsfattande. Vi som donatorer har ingen som helst anledning att försöka lägga oss i det där. Däremot har kommittéledamöterna rätt att nominera kandidater, men juryn har sin egen integritet och fattar beslutet, säger Thomas Berman.

TT: Vad har det inneburit för er familj, rent emotionellt, att instifta priset?

Enormt mycket och en otrolig stimulans! Vi får träffa sådana otroligt spännande personer med oändliga kunskaper. Vi får nya infallsvinklar och växer inuti, plötsligt öppnas världen på ett annat sätt, säger Catharina Berman.

Andra vågskålen

Tanken är att priset ska delas ut varje år under en tioårsperiod, eftersom paret tyckte att det var en passande tidsram. Därefter är det inte omöjligt att priset får leva vidare, men ingenting är skrivet i sten.

TT: Hur hoppas ni att priset i allmänhet ska tas emot?

Positivt, hoppas vi. Med alla oroligheter runt omkring oss kanske man behöver gå in i en annan värld och känna att det finns andra värderingar. Dels när det handlar om läsning i skolan och vikten av läsning över huvud taget, men också med tanke på den ökande antisemitismen. Om vårt pris kan verka i den andra vågskålen vore det väldigt positivt.

Idén om ett nytt internationellt litterärt pris väcktes hos makarna Thomas och Catharina Berman för ett och ett halvt år sedan. Hur skulle de kunna använda sina medel till att hedra författare som verkar i den judiska litterära traditionens anda? Resultatet blev Berman Literature Prize, som delas ut för första gången i juni 2021.

Priset gestaltar vår känsla av beundran för just den litteraturtraditionen. Det är också väldigt roligt att kunna ge det här priset med utgångspunkt från Sverige. Jag och min familj känner stor tacksamhet mot landet som tog emot min farfar och min morfar från den ryska delen av Polen i slutet av 1800-talet. De fick möjlighet att förverkliga sina drömmar och ambitioner här, säger Thomas Berman till TT.

Vikten av tillhörighet

Paret Berman bor sedan många år utomlands, och både släkthistorien och familjens nuvarande liv har bidragit till en förståelse för vikten av tillhörighet.

När man växer upp i den judiska kulturen, bland vänner, familj och skolkamrater, då tänker man kanske inte så mycket på den. Men när man kommer som ny utomlands och ska starta om på nytt blir den tillhörigheten väldigt viktig, säger Catharina Berman.

Donatorerna understryker dock att Berman Literature Prize inte är ett etniskt pris, utan är öppet för författare med alla bakgrunder. Däremot är det inte främst långa och produktiva författarskap som ska belönas, tvärtom bör verket som prisas vara "nyskrivet eller relativt nytt". Thomas Berman har därtill en känsla av att juryn åtminstone de första åren kommer att rikta in sig på att hitta spetskandidater för att få priset ordentligt introducerat.

Namnkunnig jury

Den namnkunniga juryn som utser pristagaren har till sin hjälp har en rådgivande kommitté.

Juryn är helt omutlig i sitt beslutsfattande. Vi som donatorer har ingen som helst anledning att försöka lägga oss i det där. Däremot har kommittéledamöterna rätt att nominera kandidater, men juryn har sin egen integritet och fattar beslutet, säger Thomas Berman.

TT: Vad har det inneburit för er familj, rent emotionellt, att instifta priset?

Enormt mycket och en otrolig stimulans! Vi får träffa sådana otroligt spännande personer med oändliga kunskaper. Vi får nya infallsvinklar och växer inuti, plötsligt öppnas världen på ett annat sätt, säger Catharina Berman.

Andra vågskålen

Tanken är att priset ska delas ut varje år under en tioårsperiod, eftersom paret tyckte att det var en passande tidsram. Därefter är det inte omöjligt att priset får leva vidare, men ingenting är skrivet i sten.

TT: Hur hoppas ni att priset i allmänhet ska tas emot?

Positivt, hoppas vi. Med alla oroligheter runt omkring oss kanske man behöver gå in i en annan värld och känna att det finns andra värderingar. Dels när det handlar om läsning i skolan och vikten av läsning över huvud taget, men också med tanke på den ökande antisemitismen. Om vårt pris kan verka i den andra vågskålen vore det väldigt positivt.

Men hjälp av digitaliserat material har forskare vid Göteborgs universitet nu kunnat följa hur svenska romaner översattes i Europa och USA. Slutsatsen är att det internationella genombrottet för svensk litteratur kom långt före Selma Lagerlöf och August Strindberg och att det var de kvinnliga författarna som översattes mest.

Den tidens mest uppskattade romaner saknas dock i dagens svenska litteraturhandböcker, konstaterar Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap, som menar att det beror på kritiker och litteraturhistoriker vid förra sekelskiftet och deras smak.

Vid sidan av det moderna genombrottets realistiska romaner ansågs böckerna av Bremer, Flygare-Carlén och Schwartz vara gammalmodiga och tillhöra en äldre romantisk romantyp, konstaterar Leffler.

"Dessutom skedde en klar maskulinisering av litteraturen i slutet av 1800-talet", säger hon i ett pressmeddelande.

Mannen som underdog. För Jessica Schiefauer var det "en busig lek". Tänk om hon skulle degradera den grupp som i nästan alla samhällen och kulturer är högst upp i hierarkierna. Hon gick till och med längre än så. I hennes nya roman sitter männen, spridarna, i "karantänerna". De är mytologiserade och skräckinjagande, om de rymmer går larmet.

Frågan är bara om det är motiverat?

Inför publiceringen av "Bärarna" har Jessica Schiefauer varit lite rädd för att bli "snedläst". Det har dock inte skett så här långt. Ändå är hon noga med att omgående få det sagt:

Min önskan att skriva om ett enkönat samhälle – och det här är viktigt för mig - har inget att göra med en personlig önskan om ett samhälle utan män, tvärtom har jag ingen känsla av att ett samhälle utan män skulle vara utopiskt, 100 procent tvärtom. Gud så fruktansvärt!

Jag hoppas ju att att "Bärarna" är ett försvarstal för mannen som individ, för den gode mannen, för maskulinitet som något positivt.

"Ironin"

Intervjun sker digitalt. Jessica Schiefauer skulle ha tagit tåget till Stockholm från hemmet i Göteborg men har fått symtom och låtit testa sig. Samma kväll kommer ett sms: "Jag har covid. Ironin". Hon kan inte låta bli att skratta åt sitt tillstånd. "Vad annat ska man göra?"

Schiefauer blev dubbel Augustpristagare redan som 37-åring. Coronapandemins utbrott i våras sammanföll med slutarbetet med hennes nya roman. Vid det laget hade hon funderat över livet efter en pandemi i flera år – ända sedan hon fick sitt första Augustpris för ungdomsromanen "Pojkarna", en uppgörelse med högstadiesexismen under uppväxten i Kungälv.

Vill ha barn

I "Bärarna" skriver hon inte bara utifrån det motsatta könet, det är också hennes första vuxenroman, helt enkelt eftersom den dramatiska vändningen kommer med huvudpersonernas längtan och medvetna beslut att försöka få barn, en erfarenhet som hon tillskriver vuxenlivet.

Om jag ska bli lite privat kan jag säga att när jag var gravid och fick barn blev jag väldigt medveten om mitt kontrollbehov, eftersom det blev omöjligt att syssla med kontroll. Och därifrån och framåt började jag tänka väldigt mycket på ickekontroll, på hur vi hanterar det okända och ångesten över att vi inte vet hur något ska gå.

För hur ska man leva när man inte har någon aning om morgondagen? frågar hon retoriskt. Och just där träffar berättelsen i hennes roman också den pandemiska samtid som hon har kring sig.

Det är de tankarna som jag har hållit på med, inte smittan som sådan utan framtidstankarna. Det känner jag att vi börjar prata om nu, som samhälle.

Njutningsfullt

Bärarna lever i en värld av ständiga katastrofer. Schiefauer motverkar dem genom att skriva sinnligt och njutningsfullt om träden, maten, kärleken och erotiken, om det som hon kallar "den lilla världen", förmågan att uppskatta de små stunderna "i en härlig långsamhet". Men alla är inte lika mysiga. Matriarkatet i romanen bygger på en falsk demokrati och visar sig också vara fascistiskt anstruket.

Smittan i "Bärarna" är hennes verktyg och det onda som en gång fick kvinnorna att separera sig från de smittspridande männen, nu mytologiserade monster.

Det finns inga förstahandserfarenheter av män i Irisburg eller Dorishamn, de är är berättelser på samma sätt som när folk berättar om troll och väsen. Man mytologiserar och förmonstrigar. Det är ett sätt att förhålla sig till det okända som mänskligheten är väldigt bra på, säger Jessica Schiefauer som är tacksam över det relativt nya begreppet "toxisk maskulinitet".

Det är machobeteende, den skadliga machokulturen. Mäns våld och mäns förtryck är ett jätteproblem, men maskuliniteten som sådan är inte ett problem. I bärarnas berättelser om spridarna är det bara den toxiska maskuliniteten som man minns. Smittan i romanen är reell, men för mig är den också en metafor för rädslan.

För rädslan är också en pandemi, och den är oerhört smittsam.

Astrid Lindgrens originalmanus har länge varit oläsliga för eftervärlden, men nu ska det bli ändring på det, rapporterar Vetenskapsradion i Sveriges Radio.

Den folkkära författaren stenograferade nämligen sina manus efter ett eget system och nu ska experter avkoda dem.

Omkring 700 stenogramblock på Kungliga Biblioteket i Stockholm ska avkodas och digitaliseras. Till projektet har man knutit datavetare samt flera stenografer, varav de flesta är pensionärer i dag. Förhoppningen är de dechiffrerade texterna sedan ska ge inblickar i Lindgrens kreativa skrivprocesser.

I många år har det sagts att Astrid Lindgrens stenografiska kod behöver knäckas för att Astrid Lindgren-forskningen ska kunna komma framåt. Men tittar man på hennes manuskript, då ser man bara, med Astrid Lindgrens egna ord: krumelunser, säger, litteraturvetaren Malin Nauwerck som leder arbetet, till Vetenskapsradion.