Hon ser sina två romaner som ett slags misslyckande. Samanta Schweblin vill framför allt skriva noveller men ibland sväller berättelsen ut till en hel bok – vilket alltså egentligen betyder att hon inte riktigt har lyckats, säger hon och skrattar.

Tänk dig att göra något som en roman och kunna leverera det på kortare tid. Det är kraftfullare. Men för att kunna göra det måste du vara jobbigt kontrollerande och supermedveten om varje ord, säger hon energiskt, med det eftertryck som spanskans läspande "s" skapar.

Samanta Schweblin är en av de mer uppmärksammade nya latinamerikanska författarna och hennes "Räddningsavståndet" blev Bookerprisnominerad år 2017. Nu finns den filmatiserad på Netflix, och rättigheterna är sålda även till nästa roman, "Kentukis". Den handlar om små hjulförsedda mjukisdjur, som Samanta Schweblin en dag uppfann efter att ha förundrats över drönarboomen i Latinamerika.

Jag åt lunch hos min pappa och frågade ”varför har vi inte det här?”. Pappa är ingen läsare och för första gången tittade han väldigt intresserat på mig och sade ”vi kan bli rika!”. Men jag förklarade att jag pratade om litteratur och han svarade: ”ja ja, om det är vad du kan så skriv en roman då”.

Utforskar teknikens gränser

I "Kentukis" sprids mjukisdjuren likt en löpeld över världen. De har en kamera placerad i ögonen: den som äger en följs ständigt av en främmande människas blick, och den som styr en kan i stället kika in hos en främling. I 25 berättelser möter vi till exempel en datanörd i Zagreb och en uttråkad hemmafru.

Vid en punkt i skrivandet stannade Samanta Schweblin upp och undrade: ”skriver jag verkligen om teknologi?”. Det är inget hon egentligen är intresserad av. Men boken handlar snarare om det som händer oss och det vi gör med andra, via teknologin.

Samanta Schweblin rensade bort så mycket tekniska termer hon kunde, för att boken inte skulle stämplas som science fiction. Hon ville samla alla sociala medier vi använder i en enda apparat.

Vi lever ett superteknologiskt liv och antar att det är verkligheten men när den verkligheten skrivs in i en bok säger vi att det är science fiction. Litteraturen förebådar alltid det som komma ska, och vi vet inte teknikens gränser. "Kentuki" är ett utforskande av de gränserna, de moraliska, politiska, lagliga och våldsamma gränserna.

Språket farligt

Haltande kommunikation är något som Samanta Schweblin alltid återkommer till. De gulliga små apparaterna i "Kentukis" är först bara husdjur, som inte kan meddela sig. Men när användarna kommer på sätt att kommunicera kastas maktförhållandena om.

När språket gör sitt inträde sker ett skifte. Husdjuret börjar prata och säger ”det här tycker jag inte om. Du gjorde något dåligt.” När de får språk får de också makt.

Att språket kan vara farligt och gäckande var något som hon upplevde redan i barndomen. Som tolvåring fick Samanta Schweblin känslan att det uppstod ett glapp mellan det hon ville säga och det som hon faktiskt sade, efter ett bråk med en vän. Hon slutade prata i ett helt år, och skolan krävde att hon skulle gå till en psykolog, som dock slog fast att hon var "normal" men understimulerad.

Språket är vackert, för vi är det vi är på grund av språket. Alla våra mirakel som människor är länkade till språket. Men det är också väldigt farligt, säger hon.

Omgivningen blev provocerad, till och med våldsam av att hon inte pratade. Då gömde Samanta Schweblin sig bakom bokpärmarna – de blev hennes "osynlighetsmantel". Det var också då hon började skriva på allvar.

Krypande hot

Även i "Räddningsavståndet" – det avstånd en förälder högst kan avlägsna sig från sitt barn för att rädda det vid en eventuell olycka – osäkras språket. I båda romanerna är inte bara språket godtyckligt, utan hela verklighetsuppfattningen svajar.

Ja, verkligheten är språk! Precis som språket är normalitet något vi skapar. Vad som är normalt eller inte ligger så nära vad som är verkligt och inte – eftersom det hör samman med vad vi accepterar som vår verklighet, säger Samanta Schweblin engagerat.

Romanen är också en kommentar till klimatkrisen, och räddningsavståndet mellan människan och jorden. Schweblin ville skildra ett stort problem i Argentina: de dödligt giftiga bekämpningsmedel som används på sojabönor. Hon ville ha en subtil berättelse för de som redan kände till problemet och en kraftfull för de andra.

Det var som en omöjlig ekvation, så jag kände ”det vill jag göra”.

Boken igenom finns ett akut hot. Sättet att bygga upp spänningen bottnar i den latinamerikanska traditionen med Borges i spetsen, där fantastik handlar om känslor och stämning snarare än monster, förklarar Samanta Schweblin.

Det som omöjligt kan hända skulle vara fantasy – men det här är mer något som troligtvis inte händer, men som kan göra det. Därför är det så hotfullt, för att det är på riktigt.

18 år gammal hörde Negar Naseh sin moster berätta om livet i Iran på 80-talet, då landet låg i krig med Irak. Hon pratade om sin balkong – och Negar Naseh såg en bild framför sig av en havande kvinna som står ute bland växterna med sitt första barn. Redan då började hon skriva på boken som kom att bli "En handfull vind". Den inleds hösten 1978, när revolutionen skakar om alla iraniers liv.

Genom en märklig slump ges den ut nu, 20 år senare – nästan samtidigt som protestvågor återigen sköljer över landet, sedan 22-åriga Mahsa Amini dog efter att ha häktats av landets moralpolis.

Det var en bisarr slump och en märklig känsla. Den feministiska rörelsen under den iranska revolutionen var liten men förstod snart att revolutionen bytt spår. Vissa i vänstern förstod också men feministerna fattade snabbt eftersom så många lagar infördes tidigt där man skulle trycka ned kvinnans rätt, säger Negar Naseh.

Spillror av revolutionen

Under tio år arbetade Negar Naseh med texten innan hon lade undan den, för att återuppta skrivandet för fyra år sedan. Boken rör sig inte i politikens brännpunkt, utan snarare i spillrorna efter revolutionen. I centrum finns Minou, som gör sig redo att resa till sin man i Sverige. Hon är innesluten i hemmet, där flera aktivister söker skydd under revolutionen – bland annat Akram, en ung kvinna som också har blivit sviken i kärlek av en manlig revolutionär.

Jag hade en period precis innan jag började skriva boken igen när jag tittade på allt av Pedro Almodóvar. Jag var så fascinerad av de kvinnliga relationerna, vänskaperna och familjerelationerna. Jag förstod att det var min ingång.

Boken skildrar hur kvinnornas liv kringskärs allt mer, när huvudduken blir obligatorisk och nya familjelagar tillåter tvångsgifte och våldtäkt inom äktenskapet. Negar Naseh visar också hur feministrörelsen i väst – med Kate Millett i spetsen – visserligen hjälpte till att dra uppmärksamhet till sina systrar i Iran i slutet av 70-talet. Men samtidigt förstod de inte riktigt rörelsen. De tyckte att den var för liten, för tandlös.

Många i Iran var aktiva och fortsatte att vara det, men deras röster har aldrig varit så uppmärksammade, säger Negar Naseh, som trots allt ser att den feministiska rörelsen har fått en stor symbolisk betydelse i Iran nu.

När kvinnorna – och hela folket – återigen står upp för demokrati tycker hon att omvärlden har reagerat för svagt och för långsamt. Efter att internet stängts ner är det främst exiliranier som har vädjat till omvärlden om stöd. Det är komplicerat för Negar Naseh – hon växte upp med föräldrar som lämnade Iran och hade en starkt politiskt färgad barndom. Det gör att hon ryggar för det svartvita. Hon vill egentligen inte se sig som en talesperson.

Samtidigt blir man politisk om man lever i en politisk tid.

Kultur visar det mänskliga

Litteraturkritikern Sara Abdollahi har kommit till en liknande slutsats. Hon flydde från Iran som barn och känner både hopp och sorg över det som nu händer. I samband med protesterna lade hon upp en bild på sociala medier med texten ”om du tycker det är jobbigt med alla uppdateringar om Iran, tänk då hur utmattande det är att leva i det”.

Efter det skrev iranier till henne: ”var vår röst utåt”. Sara Abdollahi känner ett ansvar att använda sitt inflytande, och anser att varje tagg med #mashaamini spelar roll.

Internet har blivit ett sätt att kommunicera med världen och varandra. Om alla gör det är det som att militären omringas av hela världen. En närvaro skapas och det hade varit fint om vi som är verksamma kulturarbetare här i Sverige läser en dikt, delar den på nätet och taggar, liknande det vi har gjort med Ukraina, säger Sara Abdollahi.

Nu har företrädare för svenskt kulturliv dragit igång flera upprop för Iran. Och både Naseh och Abdollahi anser att kulturen har en roll att spela.

Kulturen och litteraturen kan visa på mellanrummen, mänskligheten och det existentiella. Jag tänker på Marjane Satrapis "Persepolis", hur den rör sig mellan det vardagliga livet och det politiska skeendet. Kulturen kan visa hur en helt vanlig vardag kan luckras upp och försvinna, säger Sara Abdollahi.

Ljus känsla

Sara Abdollahi är noga med att inte utgå från västerländska schabloner i sina beskrivningar av Iran. Negar Naseh skildrar också en av de gamla förövarna nyanserat, hon går innanför huden på den störtade shahen och undersöker i sitt epos hur revolutionens efterdyningar påverkar många liv, i decennier.

Nasehs bok är politisk, men hon söker sig bort från det alltför uppenbara – och ville trots de våldsamma skeendena skapa en varm, ljus känsla.

Jag har skrivit mycket utifrån ilska förut men här var jag tvungen att passa mig. Det finns mycket som har varit starkt och varmt och bra med att tillhöra en minoritet, i relation till majoritetssamhället, med en känsla av en gemensam kamp. Samtidigt som det hela tiden är en klangbotten som är mörk, sorglig och tung.

Svenska Pen beskriver honom som en litterär och kulturell förebild för sitt folk. Tursun är född 1969 i Atush, Xinjiang och återvände till sin hemprovins efter universitetsstudier i Beijing. Översatt till engelska finns bland annat hans kortroman "The backstreets" som handlar om den kinesiska förföljelsen av uigurerna.

I början av 2018 greps han av kinesiska myndigheter och rapporterades 2020 ha blivit dömd till 16 års fängelse på oklara grunder.

"Situation för uigurerna är mycket oroande. Den kinesiska regimens förtryck av den uiguriska kulturen hotar mänskliga rättigheter och yttrandefriheten. Pen har länge följt situationen för uigurer och engagerat sig i Perhat Tursuns fall, säger Jesper Bengtsson" ordförande i Svenska Pen i ett pressmeddelande.

Uppemot 1 miljon uigurer beräknas ha blivit placerade i så kallade omskolningsläger av den kinesiska regimen.

Den internationellt prisbelönta zimbabwiska författaren och filmregissören Tsitsi Dangarembga har dömts till en villkorlig dom, giltig i fem år, samt böter i Zimbabwe, uppger BBC. Domstolen dömer henne för uppvigling av våld.

Dangarembga greps i juli 2020, anklagad för att ha arrangerat en regeringskritisk demonstration i Harare-förorten Borrowdale. Dangarembga förespråkade reformer av korrupta institutioner i Zimbabwe och bar på ett plakat. I rättegången förklarade hon sig oskyldig.

Utrymmet för yttrandefrihet och frihet för medier krymper och blir alltmer kriminaliserat, sade hon till BBC utanför rättssalen.

"Vi är förskräckta över domen", säger Liesl Gerntholtz på amerikanska PEN/Barbey Freedom to Write Center i ett uttalande.

"Det här visat hur hotad det fria ordet är i Zimbabwe och vad modiga författare som Dangarembga riskerar när de står upp för sina rättigheter”.

Författaren och serietecknaren Mats Jonsson tilldelas årets Göran Palm-stipendium på 10 000 kronor.

Mats Jonssons har uppmärksammats för sitt självbiografiska serieprojekt "När vi var samer" där han söker sitt okända samiska ursprung. Serieromanen blev Augustnominerad 2021.

Han tilldelas priset med motiveringen: "Mats Jonsson upptäcker och avtäcker sin egen historia som samtidigt är vårt lands bortträngda historia. I "När vi var samer" granskar och skildrar Mats Jonsson Sverige i ett nytt berättande och visar att serieromanen är en viktig litterär genre."

Göran Palm-stipendiet delas ut för fjärde året i rad. Tidigare stipendiater är författaren Susanna Alakoski, poeten Bengt Berg, författaren/debattören Göran Greider och författaren och journalisten Marit Kapla.