Årets Peter Pan-pris går till den japanske författaren och konstnären Junaida för hans bok "Monsteriet".

Enligt juryns motivering har bilderboken en tydlig egen form och stil och den påminner, i en tid där krig och pandemier lätt stänger in oss i vår rädsla och oro, om fantasins kraft.

Peter Pan-priset instiftades år 2000 av den ideella internationella barnboksorganisationen IBBYs svenska del och Bokmässan i Göteborg.

Priset delas årligen ut till en översatt bok som breddar och berikar den svenska barn- och ungdomsboksvärlden. Priset består av ett diplom samt en inbjudan till Bokmässan där prisvinnaren presenteras på ett seminarium.

”Att prata är en sak, att samtala är svårare. Att få något sagt är svårast av allt. Men man måste försöka, så länge någon orkar lyssna", säger författaren i ett pressmeddelande.

Med på turnén är även musikern Mattias Alkberg, som framför specialskriven musik inspirerad av Klas Östergrens litterära värld. Hans band The Bear Quartet har tagit sitt namn efter jazzbandet i Klas Östergrens generationsroman "Gentlemen".

Klas Östergrens senast utgivna roman är "Större trygghet aldrig fanns" från 2022.

Här är städerna som får besök av Klas Östergren:

21/9 Växjö, 22/9 Jönköping, 23/9 Norrköping, 24/9 Örebro, 27/9 Kalmar, 28/9 Malmö, 29/9 Lund, 30/9 Helsingborg, 4/10 Skövde, 5/10 Halmstad, 6/10 Trollhättan, 7/10 Göteborg, 11/10 Östersund, 12/10 Umeå, 13/10 Piteå, 19/10 Karlstad, 20/10 Borås, 21/10 Värnamo, 26/10 Gävle, 27/10 Sundsvall, 28/10 Bollnäs, 29/10 Uppsala, 2-3/11 Stockholm, 4/11 Falun.

Pascal Engman och Johannes Selåker startar en gemensam podcast. I "Pascal & Johannes" reflekterar de båda journalisterna och författarna kring ämnen som psykisk hälsa, relationer, att skriva böcker tillsammans, föräldraskap och medieskvaller.

"Det är otroligt spännande att gå utanför vår comfort zone, det skrivna ordet, och ta steget in i podcast-världen", säger Pascal Engman i ett pressmeddelande.

I fjol kom "Till minne av en mördare", den första delen i Engmans och Selåkers gemensamma boktrilogi. Premiäravsnittet av "Pascal & Johannes" släpps den 23 mars.

I månader har Judit Hermanns nya bok legat i toppen på svenska kritikerlistor. Men under sitt besök i Stockholm tackar hon nej till flera intervjuförfrågningar – uppmärksamhet är inget som hon söker. Redan med debutboken "Sommarhus, senare" för 25 år sedan kastades hon motvilligt ut i det litterära strålkastarljuset. Då utnämnde stjärnkritikern Marcel Reich-Ranicki lyriskt Hermann till den nya tyska generationens röst.

Det är ett epitet hon aldrig har velat ha, förklarar hon bestämt.

Tvärtom. Mina berättelser är skrivna med känslan av att de tillhör mig, att de är mina och att de inte går att generalisera kring, säger hon på besök i Stockholm.

Vår intervju börjar i förvirring, eftersom Judith Hermann hade väntat sig att förlaget skulle skicka en tolk: att prata om boken "är svårt redan på tyska", konstaterar hon på engelska. Alltså börjar vi trevande med enkla faktafrågor – men samtalet glider ändå snabbt in på boken. Hennes son flyttade hemifrån förra året, berättar hon, och nu har hon skrivit om en kvinna som försöker acceptera att dottern flyttat i väg ut i världen.

Jag kom på att jag skriver saker som för att förbereda mig på att de kommer att hända. Huvudpersonen i min bok försöker vara en god mor åt sitt frånvarande barn.

Hemmet en utopisk plats

När tolken ansluter via telefon andas Judith Hermann ut, och avslöjar att huvudpersonen i "Hemma" egentligen är samma kvinna som i debutbokens titelnovell. Denna sköt alla livsbeslut framför sig och var helt ointresserad av människor i hus.

Men när Judith Hermann nu fortsätter berättelsen har hon bytt perspektiv – i stället för debutbokens festande ungdomar i urbana miljöer befinner vi oss på grisfarmar och i avfolkade byar. Liksom författaren har människorna blivit 20 år äldre. Ändå finns samma rotlöshet kvar i dem och deras hem är på många sätt provisoriska.

Ordet hem på tyska är egentligen en ganska utopisk plats, det är ingen slutgiltig ankomst utan en fantasiplats, en drömplats, säger Judith Hermann via tolken, och när hon hör "fantasiplats" på svenska nickar hon och repeterar ordet.

Själv har hon flyttat till ett hus på nordkusten i Tyskland, likt kvinnan i "Hemma". Bokens huvudperson bor ensam, men nära sin bror, och umgås med grannen Mimi. Alla har de förluster att hantera och ingen av dem har gjort några slutgiltiga val om sina liv. Det är något som saknas, en förväntan eller en längtan.

Den ofullständigheten är berättelsens motor. Boken handlar om hur man skulle kunna uppnå det som saknas eller fortsätta livet ändå, säger Judith Hermann.

Subtilt om stora frågor

Den centrala frågan är: vad är viktigt när man är tillbaka på ruta ett? Kvinnan i boken har sagt hejdå till ett barn, hon har skilt sig och har ingen karriär att tala om. Judith Hermann nämner en novell av Raymond Carver där han uppmanar till att ”lita på de små sakerna”, och det är vad huvudpersonen lär sig.

Att vara ensam och att koncentrera sig på vardagens små saker skapar en frid som tröstar henne, säger Judith Hermann.

Hon ser sina huvudpersoner som ett slags romantiska hjältar: de insisterar envist på idéer i sina liv. Samtidigt präglas hennes litterära stil av viss distans, och hon skriver inte om hur de gråter eller sörjer, där finns inga för explicita känslor

Jag känner mycket när jag skriver men vill inte sätta press på läsaren, som får fylla tomrummen med sina egna känslor, säger hon.

På samma sätt tänker hon inför att texten – bokstavligen – är full av lådor: läsaren får tolka vad som finns i dem. Bland annat gick huvudpersonen i sin ungdom med på att lägga sig i en trollkarlslåda, för det berömda tricket att "sågas itu". Trots att inget hände då skapade episoden en otrygghet i henne, som hon plötsligt minns. Det säger något om hur det är att hantera trauman, anser Judith Hermann.

Det handlar också om minnets otillförlitlighet och hur minnen förändras hela livet.

Här berättas dessutom om en sjöjungfru som blir våldtagen och instängd i en låda, liksom om en ung kvinna som stängdes in i en som barn.

TT: Lådorna verkar innebära ett hot särskilt för kvinnorna?

Ja. Jag kan inte skriva om de stora politiska frågorna, om kvinnokampen, om klimatkrisen och den kommande apokalypsen, men jag kan heller inte undvika de frågorna. Kvinnans roll i samhället är fortfarande ett stort problem i hela världen och därför skriver jag om det.

Skrivandet som arkiv

När Judith Hermann i ett tv-program utsågs till den nya generationens röst var hennes första reaktion att gå hem och lägga sig. Hon insåg att livet skulle förändras i ett slag – och det gjorde det, konstaterar hon nu. Med visst vemod säger hon att hon hade velat skriva längre bara för sig själv.

Den första boken skriver du för din egen skull, du vet ingenting om litteraturbransch, läsare och kritiker och det finns en stor frihet i det.

De sju böcker som hon hittills har författat har blivit ett arkiv över hennes eget liv. Hon ser det som en lyx, som kommer att ha ett pris.

Men jag vet inte vilket. Ibland är det kanske ensamhet eller en viss form av asocialt beteende. Men jag är väldigt glad över att skrivandet formade mitt liv.

Tre dagar efter Rysslands invasion spelade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj in en video av sig själv på plats i landet och sade ”jag är här”, för att motbevisa ryska påståenden om att han hade flytt. Den gesten är ett perfekt exempel på hur vi borde förstå yttrandefrihet, enligt den amerikanske historikern Timothy Snyder — som inledde Svenska Akademiens heldag om yttrandefrihet.

— Om vi tänker på yttrandefrihet som att den har ett syfte, och att det är att man ska kunna säga sanningen till makthavare så blir begreppet vettigare, sade han i ett anförande där han pekade på att det inte bara handlar om att undanröja censur.

Vardagliga beslut om att säga sanningen, trots faran i det, är en viktig del av vad yttrandefriheten ska skydda, enligt Snyder.

Många typer av hinder

Snyder är bara en av de talare som genomlyste begreppet i Akademiens regi, under den dag som leddes av ledamöterna Åsa Wikforss och Ingrid Carlberg.

Han trycker på att det inte är yttranden som ska vara fria, utan snarare talarna. Och allt från ekonomiska klyftor till regelrätt censur står i vägen för yttrandefriheten.

Många riskerar också hot när de talar fritt.

Det vet den eritreanska journalisten och författaren Yirgalem Fisseha Mebrahtu, som godtyckligt torterades, misshandlades och fängslades i sex år av landets regim.

— I Eritrea är det inte en rättighet att vara författare, utan ett brott, sade hon under ett känslosamt tal, där hon slog fast att hon inte vet varken varför hon fängslades eller till slut släpptes.

Men det är inte heller bara auktoritära stater som tystar människor, vilket norska Cathrine Thorleifsson, professor i antropologi vittnade om.

Hon har i decennier studerat fascistiska strömningar och även levt i högerextrema miljöer. Hon hävdar att högerextrema har använt olika kriser för att sprida fascistiska idéer på nya sätt, i ett brett transatlantiskt nätverk.

— Antingen det är den ekonomiska krisen, migration, pandemin eller den ryska invasionen av Ukraina så används kriserna för att sprida en avhumanisering.

Misogyn propaganda

Thorleifsson blev själv våldtäkts- och mordhotad och hennes personliga uppgifter spreds på nätet. Hon möttes av en avhumanisering som var värre än den hon hade träffat på i fysiska högerextrema miljöer.

— Kombinationen av anonymitet, inga regler och bristen på moderering har gjort de oreglerade plattformarna till en samlingsplats för misogyna, vit makt-anhängare och neonazister som sprider fascistiskt innehåll.

De misogyna inslagen är också ett viktigt inslag i Putins politiska praktik och propaganda, enligt den finländsk-estniska författaren Sofi Oksanen. Hon framhöll hur Ryssland konsekvent tystar kvinnor, både genom propaganda och medvetna krigsbrott som våldtäkt av ukrainska kvinnor. Sedan förnedras offren dessutom på internet.

— De teknologiska företagen har inte ansvar för könsrelaterat våld på nätet, och inte stater eller förövarna heller. Så vem är ansvarig?

Trots allt hoppfull

Makthavare som Putin och USA:s tidigare president Donald Trump bryr sig inte heller om sanningen, framhåller den brittiske journalisten Peter Pomerantsev.

Så vad ska vi göra när mäktiga aktörer medvetet motarbetar yttrandefrihet till förmån för propaganda?

Trots den dystra bilden som målas upp är han hoppfull. Knäckfrågan enligt Pomerantsev är hur vi överbrygger gapet mellan sanning och rättvisa, och han argumenterar för att det går att skilja på vidriga påståenden och yttranden som leder till faktiska brott. Han arbetar i projekt där man försöker bevisa att krigsbrott begås i Ukraina genom systematiska och koordinerade desinformationskampanjer.

Han undrar också hur vi når och kommunicerar med dem som tar del av propaganda. En gemensam nämnare är att de ofta upplever att de saknar handlingsutrymme, enligt Pomerantsev.

— Vi tävlar med alla världens Putins och de är väldigt många, för att förstå den publiken men vi måste göra något annat med förståelsen.

— Vi måste skapa miljöer och system där fakta spelar roll istället för att jaga desinformation som vore det små Gremlins.