När reformationen svepte fram genom Europa drogs Sverige med. Martin Luthers lärjunge Olaus Petri kunde 1526, med kung Gustav Vasas välsignelse, ge svenskarna Bibeln på sitt eget språk.

Svenska Bibelsällskapet har nu startat projektet som ska ge Sverige en ny översättning av Nya testamentet på året fem hundra år senare.

Bland dem som fått uppdraget att arbeta med projektet märks Alva Dahl som doktorerat i nordiska språk. Hon kliver ombord i redaktionskommittén som språkvetare och stilist.

Roligt och spännande

Det ska bli roligt och spännande. En möjlighet att både få fördjupa mig i Nya testamentets text och läsa den på ett nytt sätt, säger hon.

Lite speciellt är att hon just lämnat ifrån sig manus till en bok om författaren och översättaren Gunnel Vallqvist som arbetade under flera år med den förra översättningen, men lämnade Bibelkommissionen i protest över vad hon ansåg vara en ”orytmisk och platt” text.

Det är lite roligt att jag fick frågan just som jag avslutat boken. I arbetet har jag fördjupat mig i allt som var svårt för Bibelkommissionens styrelse då, säger Alva Dahl.

Den förra översättningen, NT81, tog nio år att göra. Nu ska Bibelsällskapet genomföra samma process på fyra år. Generalsekreterare Anders Göranzon, 60, medger att de arbetar under en viss tidspress.

Rejäl marschfart

Gott om tid har vi inte, det blir en rejäl marschfart, konstaterar han.

Men redan är omkring 15 procent av texten översatt genom två olika förberedande arbeten. Den nya översättningen är tänkt att hålla sig närmare den ursprungliga grekiska källtexten än vad Bibel 2000 gör. Och Anders Göranzon hoppas att man ska kunna skapa en översättning som ska accepteras brett.

Jag räknar med att den blir ett tillskott på det svenska språkområdet, något som både skola och samhälle kan dra nytta av. Och jag hoppas på ett nyvaknat intresse för Bibeln i vårt land, säger han.

Bibelsällskapet har nu inrättat ett redaktionsråd på fyra personer, där Alva Dahl ingår. Och dessutom anlitat sex så kallade primäröversättare.

Planen är att det mesta materialet kommer att finnas i en första version inom ett och ett halvt år.

Sedan kommer det att skapas ett översättningsråd som ska granska och bearbeta översättningsförslagen. I det rådet ska det finnas en bred representation från olika kyrkor och samfund

På det sättet ska alla möjliga traditioner vara representerade i helheten.

Stilistiska variationer

En av dem som kommer att få en central roll i att forma det nya bibelspråket är Alva Dahl.

Jag går in i det här med bävan, men det känns som att det finns väldigt bra förutsättningar, säger hon.

Samtidigt är hon medveten om att en bibelöversättning inte liknar något annat som hon har jobbat med tidigare.

Det är många aspekter som måste vägas in. Vi har till exempel en uttalad ambition att spegla de bibliska texternas stilistiska variation och samtidigt inte översätta teologiska termer för spretigt, säger hon.

Och hon inser att de i någon mån måste hålla ihop texten.

Vi måste ta hänsyn till hur texten ska användas, till exempel för högläsning i kyrkan och att den ska hålla länge.

Efter sommaren drar arbetet i gång på allvar med att forma det som är tänkt att bli en ny svenska översättning av Nya testamentet 2026.

Richard Osman har utsetts till årets författare på den brittiska galan British Book Awards, efter succén med sin debutroman "Torsdagsmordklubben", skriver BBC News. I Storbritannien är boken en av två vuxenböcker som detta århundrade har sålt över en miljon exemplar, ihop med "Den förlorade symbolen" av Dan Brown. Steven Spielberg har också köpt rättigheterna för en film.

Boken handlar om en grupp snart åttioåriga personer som bor på ett luxuöst äldreboende på den engelska landsbygden, och som träffas på torsdagar för att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott. När ett mordfall blir verklighet bestämmer de sig för att testa sina förmågor på riktigt.

Även Douglas Stuart prisades, vars Bookerprize-belönade bok "Shuggie Bain" utsågs till årets bok, och kallades för "exceptionell" av juryn. Den valdes dessutom till årets debutbok. Den handlar om den såriga och samtidigt enorma kärleken mellan en liten pojke och hans missbrukande mamma.

Maggie O'Farrells "Hamnet" utsågs till den bästa romanen som inte var en debut.

Det är mitten av 1800-talet. 16-åriga Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. Hon bor ensam sedan modern har rymt och drabbas hårt av övergrepp och förnedringar. En dag rymmer hon tillsammans med två andra med hjälp av den underjordiska järnväg som byggts av slaverimotståndare.

Cora tar sig till South Carolina, där man behandlar svarta som nästan fullvärdiga medborgare – fram till den dag då hon inser vad som ligger bakom vänligheten. Dags att fly igen.

Efter sig har hon Ridgeway, en man som lever på att hitta förrymda slavar och återföra dem. Han är närmast besatt av hitta just Cora – den enda förrymda slav han aldrig har lyckats hitta var hennes mamma. Nu ska i alla fall inte hennes dotter undkomma.

I Colson Whiteheads mångfaldigt prisbelönade bok och i Barry Jenkins filmatisering är den underjordiska järnvägen någonting reellt, byggd under jorden. I verkligheten var det ett nätverk av slaverimotståndare som med risk för de egna liven hjälpte förrymda slavar till den förmodade friheten i norr. Det säger sig självt att det skulle ha varit omöjligt att bygga en liknande järnväg.

Men vad gör det? Metaforen fungerar, boken var briljant och detsamma gäller Jenkins (”Moonlight”, ”If Beale Street could talk”) filmatisering. Den är omväxlande brutal och poetisk, den är oerhört vacker och den diskuterar rasism och fördomar på ett sätt som är minst sagt relevant även i dag.

Tack vare lysande rollbesättning lär man verkligen känna huvudpersonerna. De övergrepp som Thuso Mbedos Cora råkar ut för skulle kunna knäcka vem som helst, men hon vägrar att se sig som offer och hon ger aldrig upp. Den som alltid utmärkte Joel Edgerton ger fler nyanser till Ridgeway, han är en brutal och våldsam man, men det finns fler bottnar i honom – han till och med beundrar Cora för hennes kämpaglöd.

”Den underjordiska järnvägen” är tv när det som bäst, när en säker regissör använder en litterär förlaga både till att skapa konst och till att berätta någonting väsentligt. Den lär hamna högt på listorna när tv-året 2021 ska sammanfattas.

En man vaknar upp helt ensam i vad som visar sig vara en rymdfarkost med okänd destination – utan att minnas vare sig hur han kom dit eller vem han är.

Så börjar Andy Weirs nya roman "Uppdrag Hail Mary: Ensam i rymden". Författaren är mest känd för sin succédebut "The Martian" och i den nya berättelsen har han tagit ut svängarna ännu mer – med intergalaktiska rymdresor och liv i rymden.

Den är mycket mer spekulativ än mina andra historier, säger Andy Weir via telefon från sitt hem i Kalifornien.

Styrs av vetenskap

Men även om den nya boken är mer flippad än hans tidigare alster ägnar sig Andy Weir fortfarande åt det som brukar kallas för "hård science fiction". Alltså när författaren håller sig inom vetenskapen och logikens gränser. Weirs universum styrs av riktig kvantfysik, kemi och aerodynamik. Om det finns en siffra i berättelsen kan du vara säker på att den bygger på en komplicerad uträkning.

Jag älskar vetenskap och jag älskar att hålla fast vid den. Om man hittar på sina egna fysikaliska lagar måste man dessutom själv komma på svaret på alla frågor som dyker upp. Om man i stället förlitar sig på verkligheten besvaras alla frågor av flera århundradens vetenskapliga forskning, säger han.

I "Hail Mary" ställs mänskligheten mot en invasiv utomjordisk mikroorganism som stjäl energi från solen. För att designa sin hotfulla mikrob började Andy Weir att grotta ner sig i biologi och subatomiska partiklar.

Jag läste på mycket om cellbiologi och små encelliga organismer. Det finns massor av komplicerade saker som pågår där inne. Jag kan fysik ganska bra, men jag kan inte biologi alls så det här var helt nytt för mig, säger han.

"Har varit ensam"

Ett annat centralt tema i Weirs författarskap är ensamhet. I "The Martian" blir en astronaut akterseglad på Mars och tvingas att överleva på egen hand. I sin nya roman tar han isoleringen ännu ett steg.

Det handlar dels om mina personliga erfarenheter. Nu för tiden har jag en fru och är lycklig, men under större delen av mitt liv har jag varit en ensam person utan så många vänner. Jag förstår ensamheten och jag vet hur jag ska skriva om den, säger han.

Men det är är också väldigt bekvämt för en författare att isolera sin huvudperson. I det här fallet har min huvudperson ingen hjälp alls utifrån och måste lösa allt på egen hand, tillägger han.

Tematiskt tajmar historien väl med coronapandemin, men boken blev klar för drygt ett år sedan, när viruset knappt hade spridits utanför Kinas gränser, förklarar Weir.

Så det var en ren tillfällighet att jag råkade skriva en bok om isolering och om en mikroorganism som hotar hela mänskligheten, säger han med ett skratt.

Tror på mänskligheten

Han kommer ofta med skämt under intervjun, och sättet att prata går igen i hans böcker. Om vetenskapen i Andy Weirs science fiction är hård som en rymdsten så är fiktionen desto mjukare. Precis som sina föregångare är hans nye hjälte en skojare, som oftast kan se humorn i sin hopplösa belägenhet. Hans böcker rymmer massor av medmänsklighet, uppfinningsrikedom och en ljus syn på vad vetenskapen kan uträtta.

Det är lätt att bli nedslagen och tro att hela vår art är dålig på grund av saker som vi ser på nyheterna, men jag är en optimist och jag har stor tilltro till mänskligheten. Jag tycker att vi gör fantastiska saker, säger han.

För första gången sedan den danske poeten Yahya Hassan gick bort pratar hans familj nu om 24-åringens öde, rapporterar SVT Kulturnyheterna.

Det var Yahya Hassans familj som i april förra året bekräftade för medierna att han hittats död i sin lägenhet. I Danmarks radios nya dokumentär "Yahya – Den fødte digter" berättar de nu om sorgen, och om Yahya Hassan som person.

Jag hade önskat att han fått lika stort stöd när han var i livet som efter hans död, säger hans mamma bland annat, och pratade om hur medierna fokuserade på hans uttalanden om politik och religion.

Hans lillebror säger att Yahya Hassan var pressad, av myndigheterna, polisen, folket och sin egen vilja att prestera. Den yngre brodern skrev dikter till sin storebror för att motivera honom att fortsätta skriva, "i stället för allt det andra i hans liv som bara förstörde honom".

Efter Yahya Hassans död har en het kulturdebatt rasat i både Sverige och Danmark om vem Hassan var och vad han stod för.