Tillbaka
Kulturbolag kan tvingas betala tillbaka stöd

Kulturbolag kan tvingas betala tillbaka stöd

kulturTT

Staten har betalat ut sammanlagt omkring 37,6 miljarder kronor i korttidsstöd under coronapandemin. Till kulturen är summorna relativt små. Men i enstaka fall har det statliga stödet genom Tillväxtverket gått till företag inom kulturområdet som visade positiva resultat för 2020, skriver Dagens Nyheter. Bokhandelsgruppen, som driver Akademibokhandeln, redovisade till exempel ett positivt resultat på 128 miljoner kronor, medan man fick stöd för korttidsarbete på drygt 11 miljoner kronor.

Men Maria Edsman, vd på Bokusgruppen, menar att företaget hade behövt säga upp butikspersonal och stänga butiker om de inte hade fått stödet.

Två kulturinstitutioner som redan har krävts på pengar är Nordiska museet och Riksteatern. Nordiska museet har tvingats betala tillbaka drygt 800 000 av 2,8 miljoner kronor från Tillväxtverket och Riksteatern har krävts på 770 000 av 2,4 miljoner kronor. Stiftelsen Nordiska museet redovisade år 2020 ett plus på 10,9 miljoner, jämfört med 5,3 miljoner under 2019. Men enligt styresman Sanne Houby-Nielsen är överskottet dock för litet i relation till prognosticerat intäktstapp för de kommande åren.

Riksteaterns vd Magnus Aspegren säger att återbetalningen beror på oklarheter kring vad som skulle gälla under semesterperioder.

Nordiska museet är en av de kulturinstitutioner som måste betala tillbaka coronastöd. Arkivbild.
Nordiska museet är en av de kulturinstitutioner som måste betala tillbaka coronastöd. Arkivbild.
Fosse: "Jag har ett slags högkänslighet"

Fosse: "Jag har ett slags högkänslighet"

LitteraturTT

Han lämnade livet som kringflackande dramatiker för att skriva långsam prosa. I storverket "Septologin" fördjupar Nobelpristippade Jon Fosse synen på konsten, livet och Gud – utifrån människor som är ensamma men samtidigt bundna till varandra.

När Jon Fosse tänker tillbaka på sin barndoms landskap invid Hardangerfjorden är minnena målade i ljus och mörker: han ser bilder framför sig av ett nattsvart landskap, med vågornas brus i bakgrunden, där enstaka gatlyktor bildade små punkter av ljus.

Det är ett vackert, starkt och väldigt mäktigt landskap. Om man är mottaglig för intryck går det inte att undgå att bli påverkad av det, säger Jon Fosse på ett hotell i Stockholm som han valde eftersom det ligger invid havet.

Landskapet är framträdande i hans senaste storverk, den sju delar långa "Septologin", som kretsar kring två dubbelgångare med samma namn: Asle. Båda är konstnärer och båda har haft problem med spriten. Men en av dem kollapsar till slut. Temat kring ljus och mörker går igen i den ene Asles tankar om Gud, konsten och livet.

Asle är väldigt upptagen av att bilder ska ha ett slags ljus i sig, säger Jon Fosse, som menar att ljuset bara kan synas om det också finns mörker i tavlan, likt gamla ikonbilder.

Känslig för intryck

Det är för sin dramatik som Jon Fosse är kanske mest känd. Hans pjäser har tolkats över tusen gånger över hela Europa, och under många år turnerade han runt till de olika uppsättningarna. Han reste ensam med en flaska whisky i bagaget.

Det var mitt sällskap och det hjälpte mig. Men efter ett tag drack jag för mycket. Och då klarade jag inte att skriva längre, det har med precisionen att göra, säger han och berättar rättframt att det nu är tio år sedan han slutade med alkoholen.

Strax därpå konverterade han också till katolicismen.

Det kringflackande livet passade honom illa på flera sätt. Jon Fosse är känslig för intryck och för människors sårbarheter. Han ser aldrig på tv, lyssnar inte på radio och undviker folksamlingar.

Det är en högkänslighet. Så jag avskärmar mig och lever tillbakadraget, säger han.

Som en motvikt till den mer intensiva dramatiken ville Fosse skriva en "långsam prosa", och i "Septologin" väller orden fram över mer än tusen sidor. Handlingen planerade han inte – att skriva utifrån en plan tycker han är "ointressant".

Jag sätter mig alltid bara ner och börjar, och så lyssnar jag mig fram. Jag har varit författare i över 40 år nu och skrivandet fascinerar mig ännu mer än förut, och det är just för att jag vet inte vad som sker.

Varianter av liv

I böcker som "Sömnlösa" och "Det är Ales" förekommer samma personer som i "Septologin", där finns en Asle, och även där handlar det om parallella liv. Jon Fosse har en tendens att skriva om par, för balansens skull, säger han men undrar själv varifrån dubbelgångartemat kom.

Många av personerna i hans böcker är ensamma, men samtidigt bundna till varandra.

Ja, det tror jag stämmer. De är ensamma och tillsammans likaväl. Det är något jag inte riktigt kan förklara. Jag kan förklara väldigt lite om min prosa, och vill inte göra det heller. Jag upplever ofta att läsare kan min diktning mycket bättre än jag, säger han ödmjukt.

På samma sätt som Asle och Asles medvetanden glider samman smälter nutid och dåtid ihop – till exempel i minnen av Asles döda fru Ales. Jon Fosse menar att hela romanen utspelas i ett "utdraget nu". Han jämför den också med det ögonblick inför döden då vissa menar att hela ens liv passerar revy.

"Septologin" är varianter av ett liv som blandas samman och passerar förbi.

Komplexa människor

De många omtagningarna är utmärkande för Fosses stil, de är sprungna ur hans musikintresse. Och om Jon Fosse är svävande kring verkets mening är han bestämd kring hur texten ska låta – inte ett kommatecken får sitta fel. Med en reservoarpenna blir det ännu lättare att lyssna in, säger han, och börjar initierat tipsa om pennmärken.

Repetitionerna är också ett sätt att få in de pauser han ofta har i sina pjäser.

Någon säger något och avbryter sig mitt i, det blir tyst. Det är lätt i ett teaterstycke, men man kan inte göra på samma sätt i en roman, säger han.

Han använder många men okomplicerade ord – själv kallar han det ett "basspråk". Jon Fosse skriver om det lokala livet, och det brukar framhållas att hans romaner handlar om "vanliga", "enkla" människor, men de begreppen protesterar han alltid mot.

De jag skriver om är lika komplexa som alla andra människor. Man är inte enkel för att man inte kan ett akademiskt språk, säger han och fortsätter:
Alla människor är vanliga och alla är unika, det är i det som människovärdet ligger. Ett gott diktverk ska vara just så, det ska inte likna något annat och det ska vara universellt och kunna tala till alla.
'När jag skrev 'Septologin' närmade jag mig 60 och fick ett slags dödsångest, så jag tänkte att det var väldigt viktigt att få fullfölja verket. Men det var ingen ny känsla – så har jag tänkt hela tiden, säger den norske författaren Jon Fosse om sitt storverk i sju delar.
"När jag skrev 'Septologin' närmade jag mig 60 och fick ett slags dödsångest, så jag tänkte att det var väldigt viktigt att få fullfölja verket. Men det var ingen ny känsla – så har jag tänkt hela tiden, säger den norske författaren Jon Fosse om sitt storverk i sju delar.
'Jag känner rent kroppsligt var ett komma ska vara och inte vara, var en repetition ska vara och inte, jag vet när det är rätt. Det finns inte ett tvivel i min själ', säger Jon Fosse om sin språkliga stil.
"Jag känner rent kroppsligt var ett komma ska vara och inte vara, var en repetition ska vara och inte, jag vet när det är rätt. Det finns inte ett tvivel i min själ", säger Jon Fosse om sin språkliga stil.
'En klassiker hos mig är att någon står och ser ut från ett fönster. På havet, till exempel. Så är det ofta. Asle i 'Septologin' sitter ofta och ser på havet, det är en grundscen', säger Jon Fosse om teman och bilder han ofta återkommer till.
"En klassiker hos mig är att någon står och ser ut från ett fönster. På havet, till exempel. Så är det ofta. Asle i 'Septologin' sitter ofta och ser på havet, det är en grundscen", säger Jon Fosse om teman och bilder han ofta återkommer till.

Tigrar blir Sveriges Oscarsbidrag

FilmTT

 

Ronnie Sandahl drömde om att göra film av Martin Bengtssons bok "I skuggan av San Siro" från den stund han läste den. 14 år senare har drömmen blivit verklighet, och nu är "Tigrar" utsedd till Sveriges Oscarsbidrag.

‒ Jag är glad att jag väntade länge, säger Sandahl.

Drömmen om en karriär som utlandsproffs i fotboll höll på att kosta tonårige Martin Bengtsson livet. Men han lyckades backa från avgrundens brant, och nedtecknade sin livshistoria i boken "I skuggan av San Siro".

När den gavs ut 2007 hade journalisten Ronnie Sandahl också författardebuterat med romanen "Vi som aldrig sa hora". De båda hamnade ofta i samma sammanhang, och flyttade till Berlin samtidigt. Det var där, i löpspår och vid bardiskar, som tanken på ett djupare samarbete mellan de två författarna föddes.

"Drömmen fanns"

Men Ronnie Sandahl visste redan då att visionen om en färdig långfilm inte skulle realiseras förrän långt senare.

‒ Jag var 22 eller 23 år gammal och höll precis på att göra min första kortfilm. Det fanns ju ingen som helst möjlighet då att jag skulle få göra den här filmen. Men drömmen fanns.

Ronnie Sandahl och Martin Bengtsson skakade hand på överenskommelsen att det var de två, och inga andra, som skulle realisera "I skuggan av San Siro" som film. Bengtsson tackade nej till alla andra erbjudanden i väntan på att Sandahl skulle känna sig redo.

Den dagen kom till slut, efter att Ronnie Sandahls första långfilm "Svenskjävel" haft premiär, och när hans manus till filmen "Borg" spelades in.

‒ Där någonstans började jag känna att jag hade verktygen för att göra "Tigrar", säger han.

Tio kilo muskler

I skådespelaren Erik Enge hittade Ronnie Sandahl en huvudrollsinnehavare som kunde förmedla den unga fotbollsspelarens inre känslostormar med subtila uttryck.

Men Enges väg in i rollen började med en fysisk transformation. I ett års tid tränade han tillsammans med tränaren David "D-Flex" Seisay för att lägga på sig tio kilo muskler.

‒ Det blev verkligen stenhård träning, vilket var jättebra för att förstå Martins perspektiv på träningen och livet, säger Erik Enge.

Det är just i krocken mellan träningen och livet som det speciella stoffet som gör idrott lämpligt för drama uppstår, enligt Ronnie Sandahl. Filmer som "Rocky", "Triumfens ögonblick" och "Million dollar baby" har lyckats tjusa den amerikanska filmakademien tillräckligt mycket för att belönas med en Oscar för bästa film tidigare.

Men det finns mer att hämta i genren, anser Sandahl.

‒ Det är en extremt underutnyttjad genre på film. Idrottsfilmer har handlat för mycket om idrott. De bästa filmerna om idrott är de som handlar om människorna bakom, säger han.

‒ Film handlar mycket om vilja och motstånd, och de här människorna vill så otroligt mycket. När idrottspersoners vilja krockar med deras behov uppstår väldigt intressant drama, tycker jag.

Internationell uppmärksamhet

Om det är en tanke som delas av människorna som utser de fem slutgiltiga Oscarsbidragen till kategorin bästa internationella långfilm återstår att se.

Men klart är att "Tigrar" redan har fått internationell uppmärksamhet. Den har orsakat rabalder i den italienska fotbollsvärlden samtidigt som den har prisats på filmfestivaler i Italien och Tyskland.

‒ Är man beredd på en sådan här sak? Att leva och skriva något som först blir film och sedan Sveriges nominering till en Oscar? Det tror jag inte går att förbereda sig på, säger Martin Bengtsson.

‒ När jag var 19 år gammal och satt på Öland och plitade ner det här var det inte vad jag föreställde mig. Jag var bara glad över att kunna skriva ner en hel berättelse.

Oscarsgalan äger rum i Los Angeles den 27 mars nästa år.

Producenten Piodor Gustafsson, skådespelaren Erik Enge, regissören Ronnie Sandahl, och författaren Martin Bengtsson jublar över att 'Tigrar' har valts ut till Sveriges Oscarsbidrag.
Producenten Piodor Gustafsson, skådespelaren Erik Enge, regissören Ronnie Sandahl, och författaren Martin Bengtsson jublar över att "Tigrar" har valts ut till Sveriges Oscarsbidrag.
Erik Enge som fotbollsspelaren Martin Bengtsson i Sveriges Oscarsbidrag 'Tigrar'. Pressbild.
Erik Enge som fotbollsspelaren Martin Bengtsson i Sveriges Oscarsbidrag "Tigrar". Pressbild.
Terrordåd och Estonia blir ljuddrama

Terrordåd och Estonia blir ljuddrama

DramaTT

Ådalen 1931 fram till Drottninggatan 2017 – via Teckomatorp och Estonia. Sveriges Radio Drama producerar nu en stor ljuddramasatsning utifrån händelser som man menar har förändrat Sverige.

Med start 12 november kommer projektet "Före – efter" att portioneras ut under två och ett halvt år. Först ut är "Före–efter Drottninggatan 2017" respektive "Före–efter Bulltoftakapningen 1972". Just flygplanskapningen ger en bakgrund till det kommande kriget på Balkan men också till händelser i Sverige, framhåller Moa Gammel, konstnärligt utvecklingsansvarig på Sveriges Radio Drama.

Inga brytpunkter sker i ett vakuum utan i en kontext. Till exempel så får man en bakgrund till orsakerna till de såriga slitningarna i forna Jugoslavien i Bulltoftakapningen, en händelse som även gav upphov till de antiterroristlagar som instiftades av Palme och som fortfarande är praxis i dag, allt hänger ihop.

Varje historisk händelse skildras i serier på fyra till sex avsnitt, skrivna av författare som exempelvis Bengt Ohlsson, Henrik Bromander och Katarina Wennstam. Valen av händelser är inte gjorda av historiker utan utifrån de tillfrågade manusförfattarnas preferenser.

Det finns otroligt många brytpunkter under den här tidsaxeln. Vi utgick ifrån vad manusförfattarna skickade in och vad de brann för att berätta. Henrik Bromander till exempel ville skriva om en man som blir besatt av att hämta tillbaka sin frus kropp från Estonia.

Rörlig inspelning

Ljuddramerna är till skillnad från den tidigare radioteatern inspelade på liknande sätt som filmen – fast med ljud i stället för bild. Inspelningarna är rörliga och sker ofta ute på plats, inte med stillastående skådespelare framför en mikrofon i studio. Allt för att få ett mer naturalistiskt ljud och tonfall. "Före-efter"-serierna är samhällsdramer inspirerade av verkliga händelser men med fiktiva karaktärer, framhåller Moa Gammel.

Vi har velat bygga dramer som skildrar hur människor runt omkring påverkas.

Henrik Schyffert ska regissera ljuddramat om Nya Karolinska. "Före-efter Anna Lindh 2003" regisseras av Helena Bergström och handlar om Anna Lindhs politiska arv mer än om själva mordet.

Annars är det så lätt att hon blir ihågkommen som ett mordoffer när hon egentligen var en politiker som skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Vi lyfter fram hennes arv genom hennes tal och den hon var som politiker. Jag ville undersöka hur individerna runt henne påverkades av tragedin och av ett samhällstrauma.

Ambitiöst projekt

Moa Gammel beskriver "Före-efter" som "ett otroligt ambitiöst projekt". Varje avslutad serie ska också följas upp med ett samtal som journalisten Johar Bendjelloul leder med forskare och experter kring respektive händelse.

När man lyssnat klart på säsongerna ska man förstå hur händelser som inträffade då påverkar oss än i dag och hur vi alla behöver få djupare insikt om vårt förflutna för att förstå vår samtid, säger Moa Gammel.
Ljuddramat 'Före-efter Drottninggatan 2017' är liksom de övriga en fiktion utifrån en verklig händelse. Arkivbild.
Ljuddramat "Före-efter Drottninggatan 2017" är liksom de övriga en fiktion utifrån en verklig händelse. Arkivbild.
'Min ambition är att alla säsonger ska kunna lyssnas på i en tidsaxel från Ådalen 31 och framåt där alla säsonger tillsammans bildar ett körverk om Sverige', säger Moa Gammel.
"Min ambition är att alla säsonger ska kunna lyssnas på i en tidsaxel från Ådalen 31 och framåt där alla säsonger tillsammans bildar ett körverk om Sverige", säger Moa Gammel.
Bland de som arbetar med 'Före-efter' finns Jacob Mühlrad, Katarina Wennstam, Bengt Ohlsson, Helena Bergström, Moa Gammel, Ahmed Abdulahi, Dilan Gwyn, Johar Bendjelloul, Henrik Bromander och Lotten Roos. Pressbild.
Bland de som arbetar med "Före-efter" finns Jacob Mühlrad, Katarina Wennstam, Bengt Ohlsson, Helena Bergström, Moa Gammel, Ahmed Abdulahi, Dilan Gwyn, Johar Bendjelloul, Henrik Bromander och Lotten Roos. Pressbild.
Josefine Sundström har sålt en miljon böcker

Josefine Sundström har sålt en miljon böcker

LitteraturTT

För tio år sedan arbetade Josefine Sundström som tv-programledare på dagarna och på kvällarna skrev hon i hemlighet på sin debutroman. Drömmen var att skriva på heltid.

Nu, ett drygt decennium efter debuten "Vinteräpplen", passerar hon en milstolpe i författarkarriären med en miljon sålda böcker.

"En miljon är en magisk gräns. Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt när jag i början satt i halvtomma bibliotek och berättade om mina historier", säger Josefine Sundström i ett pressmeddelande från Bonnier Carlsen.

Sundström har släppt ytterligare en roman, "Boel och Oscar" (2012) och elva barnböcker i serien Sagasagor och småbarnsböckerna om karaktären Dam-Dam.

"Att skriva för barn är fantastiskt. Jag tycker om att se världen ur ett barns perspektiv", säger Josefine Sundström.

Josefine Sundström har passerat drömgränsen en miljon sålda böcker. Arkivbild.
Josefine Sundström har passerat drömgränsen en miljon sålda böcker. Arkivbild.