Actionhjälten Sylvester Stallone har många strängar på sin lyra. I helgen invigde han sin hittills största konstutställning, "Sylvester Stallone – 75th birthday retrospective" på Osthaus Museum i Hagen i Tyskland.

Utställningen innehåller ett 50-tal verk som stjärnan vid sidan av filmkarriären skapat under närmare ett halvt sekel, skriver Hollywood Reporter.

Jag kanske borde ha blivit konstnär. Det skulle med säkerhet ha inneburit mycket mindre stress, sade Stallone under vernissagen.

Sylvester Stallone har visat sin konst vid ett fåtal tillfällen tidigare, bland annat i en utställning 2013 på statliga Ryska museet i St Petersburg och på Musée d’Art Moderne et d’Art Contemporain i Nice 2015.

Hagen-utställningen är dock den mest omfattande och blickar tillbaka på Stallones hela produktion, från slutet av 1960-talet fram till i dag.

Svenska Akademiens ordbok beskriver svenskt skriftspråk sedan 1521. Artiklarna om bokstäverna A till Å är färdiga och publicerade, men när bokstaven Ö skrivits klart riskerar utgivningen av boken att upphöra.

Planen har tidigare varit att börja om från början igen och revidera boken vars tidigare delar är skrivna i mitten av 1800-talet.

Om ordboken ska fortsätta kunna användas och vara den här rika källan till kunskap om det svenska språket så måste man löpande revidera den. Det är väldigt synd om man skulle rycka undan mattan på ett sådant arbete som har pågått så oerhört länge, säger Anders Svensson, språkvetare och chefredaktör på Språktidningen, till SVT.

Kostnaden för SAOB ligger på 17 miljoner kronor per år. Omräknat i dagens penningvärde har SAOB totalt kostat cirka 1,2 miljarder kronor.

I ett mejl till Kulturnyheterna skriver Akademien att om arbetet med SAOB ska fortsätta måste dess stöd till någon annan del av kulturen strypas. Akademien sonderar därför intresset bland andra kulturstödjande instanser för finansiering av ett fortsatt arbete med SAOB.

Den Nobelinspirerade ljusfesten är tillbaka i Stockholm. Samtidigt som Nobelveckan drar i gång tänds ljusen på ett antal byggnader runt om i staden.

”I år finns det en tydlig koppling mellan ljusinstallationerna och olika Nobelpris. Västerbron kläs exempelvis i det grönglimrande ljus som ofta förknippas med radium och fysikpristagaren Marie Curie i ett verk av Emma Hjortenklev Wassberg", säger Erika Lanner, chef på Nobel Prize Museum, i ett pressmeddelande.

Ett verk på Strömparterren av Fredrik Jönsson är inspirerat av 2009 års fysikpristagare Charles Kao, som fick priset för “banbrytande insatser angående ljustransmission i fiber för optisk kommunikation”. Verket består av ljusstarka rörliga armaturer som kommer att producera ett kluster av starka ljusstrålar, likt insidan av fiberoptiska ledningar. Strålarna kommer att vara synliga över hela Stockholm.

Nobel Week Lights i Stockholm invigs på lördag eftermiddag och kan ses 4–12 december.

Sittandes i ett somrigt ljusbad dyker han upp på skärmen. Abdulrazak Gurnah befinner sig på Barbados. Långt innan han blev uppringd av Svenska Akademien hade han planerat en resa till Karibien.

Det är en arbetande semester, säger han nu.

Han ger fem Zoomintervjuer bara i dag och rösten är lite ansträngd. Ändå svarar han tillmötesgående på alla frågor, om än bara kort på vad han ska göra med prispengarna: "Jag kommer på något".

Nobelpriset ser han som "en gigantisk sak", som det största erkännande en författare kan få. Det väcker nyfikenheten inte bara hos dem som intresserar sig för litteratur på djupet utan också hos vanliga läsare.

Jag vet vad Nobelpriset betyder, precis som varje författare gör, precis som alla gör. Det är naturligtvis en stor ära att bli listad tillsammans med så många stora författare som jag beundrar.

Före Nobelpriset var några av hans tio romaner översatta till kanske sex språk. Nu blir de väldigt många fler.

Jag har tappat räkningen, jag skulle behöva sitta ner och räkna.

Fientlighet

Eventuellt är det inte bara Nobelpriset som har orsakat denna arbetande semester. Liksom Zanzibar, där han föddes, är även Barbados en före detta brittisk koloni. När Abdulrazak Gurnah får frågan om huruvida den fientlighet som han mötte i England som 18-årig flykting finns kvar även i dag tar han upp den så kallade Windrush-skandalen.

Windrush var namnet på ett skepp som anlände till Storbritannien 1948 med efterfrågad arbetskraft från Karibien och som har fått ge namn åt en hel generation flyktingar. Men 70 år senare ledde hårdare migrationsregler till att vissa av dem blev felaktigt stämplade som illegala invandrare, förlorade sina rättigheter och ombedda att lämna landet.

Vilken sorts myndighet kan agera på det sättet? Det här är människor som bidragit hela sina yrkesliv till det brittiska samhället, säger Gurnah.

Även om vissa saker trots allt har gått framåt kvarstår den samhälleliga paniken över olika flyktinggrupper – i dag afghaner och syrier – framhåller han.

Myndigheterna agerar på det här inhumana sättet som om de vore rädda för något. Och naturligtvis – det som de är rädda för är sitt eget folk och det sätt som medierna manipulerar det på.

"Jag skämdes över mitt land, över våldsamheterna och fasorna som vi hade framkallat själva, och det skulle aldrig ha fallit mig in att diskutera dem med en migrationshandläggare" har Abdurazak Gurnah skrivit i The Guardian apropå sin flykt till England efter den våldsamma revolutionen på Zanzibar. Fadern var från Jemen och modern från Kenya, och med sin muslimska bakgrund tillhörde Gurnah en förföljd minoritet. Den rasism som mötte honom i England fick honom att vilja lämna landet, men han hade ingenstans att ta vägen.

"Reda ut"

I England fanns samtidigt böcker i överflöd – Gurnah älskade att läsa. När han började skriva var det delvis för att förstå vad som hände i hans medvetande.

Jag tror att det hade att göra med att komma till England och upptäcka vad det innebar att vara främling. Men också med det som jag hade lämnat bakom mig, med hemlängtan, fattigdom, brist på kompetens. Skrivandet blir ett sätt att reda ut saker, i synnerhet om du är ensam. Om du inte har en partner eller en familj.

TT: Det här är en djupt hypotetisk fråga, men hade du blivit författare om du inte hade lämnat Zanzibar?

Jag ställer mig själv den frågan då och då. Jag vet inte, jag hade inte haft de här erfarenheterna och det finns ingen förläggare på Zanzibar. Det var heller inte enkelt att få ta på böcker där då och är det inte nu heller. Och läsningen var en del av det som gjorde skrivandet möjligt för mig.

Den maktlösa

Exilen och hemlösheten är eviga teman – det är bara "spelarna" och kontexten som ändras, framhåller Gurnah. Det är den maktlösa människan som intresserar honom i allt detta. Genombrottsromanen "Paradiset" utspelas i 1910-talets Östafrika och handlar om pojken Yusuf som blir såld av sin pappa till en rik handelsman.

När Yusuf växer upp får han följa med handelsmannens karavan, med musiker och allt. Liksom huvudpersonerna i Joseph Conrads "Mörkrets hjärta", en roman skriven utifrån den europeiska föreställningen om afrikanskt mörker och barbari, reser de mot inlandet.

Jag läste den som collegestudent och tänkte på att jag på Zanzibar gick i skolan med människor som kom därifrån. Med andra ord hade folk från Zanzibar åkt till detta "mörkrets hjärta" i generationer, och det är en plats som är möjlig att åka till på detta enkla sätt.

Det handlar inte om att jag vill tillintetgöra Conrad. Jag uppskattar verkligen honom och har undervisat om honom i årtionden, även genom hans rasism. Vad kan man göra åt den?

Svenska Akademien lyfter Gurnahs medkänsla – trots ibland fasansfulla händelser blir läsupplevelsen till och med trösterik. Den senaste romanen "Efterliv" tar vid där "Paradiset" slutar och handlar om hur den nu unge mannen blir askarier, legosoldat i tyska "Schutztruppe". Gurnah berättar om ett föga känt första världskrig i Östafrika, om inhemska uppror och om ett kolonialt krig där afrikanska soldater slåss mot varandra, ledda av på djupet rasistiska européer.

Den som överlever en så grym organisation som Schutztruppe gör det kanske inte som hel, men hur kan man få ut något av det? Det är den sortens frågor som jag tycker om att ställa. Jag tror verkligen att det är möjligt att få något även av traumatiska händelser, och det är vad jag hoppas visa, säger han.

Hur människor lär från dem och tar sig till en tryggare plats.

Journalisten och författaren Hanna Hellquist tilldelas Publicistklubbens pris Guldpennan 2021.

"Med sin personlighet och originalitet har Hanna Hellquist skapat berättelser i press, radio och tv – om hur det är att vara människa. Hon både berör och fascinerar", skriver Publicistklubben i sin motivering.

Guldpennan instiftades 1974 och priset utdelas årligen ut till "en person som i sin journalistiska yrkesutövning värnar om det svenska språket".

Hanna Hellquist får även 15 000 kronor i prispengar.