Strax efter 12 klev Kalle Lind ut från det gamla pumphuset i skånska Vollsjö, Fritiof Nilsson Piratens födelseort.

Radioprataren, författaren och förläggaren är årets mottagare av Piratenpriset. Redan för några månader sedan fick han beskedet.

Min första tanke var ju att juryn såklart var fullständigt sinnessjuk. Hur har de tänkt nu, tänkte jag. Men när man till slut hade övertalat mig om att det här var sanningen kände jag såklart en stolthet och lite genans, säger Kalle Lind.

"Jag är ju bara jag"

TT: Varför genans?

Men herregud, jag är ju bara jag. Jag är väl inte Klas Östergren, Kristina Lugn eller Allan Edwall, men tydligen ansåg någon det. Det får stå för dem.

Efter två år av pandemi – där tillkännagivandet har fått ske på andra sätt – var allt som vanligt i det lilla skånska samhället. Precis som för många andra pristagare var det lite kyligt inne i pumphuset innan Kalle Lind mötte publikskaran ute i solskenet.

Piraten ser på människan som den tragiska och komiska varelse hon är, sade Kalle Lind i sitt tacktal och citerade två vanliga repliker från Malmö som han känner igen hos Fritiof Nilsson Piraten: "det är vad det är", och "vad ska man göra".

Nu väntar nedförsbacke

Piratenpriset är dock inte vilket pris som helst för Kalle Lind. Det är det finaste priset som finns, anser han. Finare än Nobelpriset och allt är från och med nu nedförsbacke, menar Lind.

Det har med sammanhanget att göra. Piraten har betytt mer för mig än vad Alfred Nobel har. Jag har läst "Bombi Bitt och jag" fler gånger än vad jag har använt en dynamitgubbe.

Lind framhåller den fina skara av kulturutövare som sedan 1989 fått ta emot Piratenpriset. Inte minst författaren, underhållaren och regissören Hans Alfredson (1931–2017), som fick priset 1990. För några år sedan skrev Kalle Lind den första renodlade biografin om Alfredson.

Det finns absolut människor jag högaktar som fått Nobelpriset också, men när det gäller Piratenpriset är det våra stora berättare och människor som har haft en oerhört stor betydelse för mig. Det är ju i princip min bokhylla som har fått det här priset.

Enligt motiveringen får Kalle Lind priset och den 150 000 kronor stora prissumman för ett "osedvanligt kärleksfullt, humoristiskt och initierat kulturellt diversearbete".

Något beskt till maten?

TT: Vad har du för relation till Fritiof Nilsson Piraten?

Mycket god relation. Jag kan inte erinra mig att det har funnits en tid där jag inte visste vem Fritiof Nilsson Piraten var. Han refererades till i samtal hemmavid. Alla hans böcker stod i både mors och mormors bokhylla. Då och då förhörde mina morbröder mig: Vad hette patron si eller patron så?

TT: Hur firar du?

Nu ska vi äta lunch. Jag hoppas att det blir á la Piraten, så jag hoppas att det blir något beskt till maten.

Det kan låta dumdristigt att återvända till Belarus, säger Barys Pjatrovitj, från soffan hos svenska Författarförbundet, där han är hedersgäst. Men det är vad han ämnar att göra efter sitt Sverigebesök, resa hem och fortsätta att försöka bevara den belarusiska kulturen och språket – som en förebild för andra författare.

Vårt ansvar är att skriva, om inte nu så för framtiden och den framtida existensen av det belarusiska språket. Men det är väldigt svårt i dag för varje steg man tar uppmärksammas av staten och de flesta oberoende förlagen är nedlagda.

Barys Pjatrovitj var ordförande för det oberoende författarförbundet i Belarus, där också Nobelpristagaren Svetlana Aleksejivitj är medlem. Men regimen "likviderade" organisationen, och den oberoende kulturtidskrift som Pjatrovitj är redaktör för får inte heller distribueras längre. Sommaren 2021 belades han med både rese- och yppandeförbud. Efter sex månader utan nyheter om förundersökningen gjorde han ändå ett försök att resa ut ur landet, vilket gick.

Men den är inte nedlagd, de kan när som helst låta undersökningen framskrida som ett sätt att hålla oss i schack, säger han på belarusiska – tolkad av författaren Dmitri Plax.

Kan inte skriva

Barys Pjatrovitjs roman "Torget (En kärlekshistoria)" handlar om ett kärlekspar vid tiden för protesterna i Belarus runt 2006. Men efter det riggade valet 2020 gick det belarusiska folket man ur huse för att protestera fredligt mot diktatorn Aleksandr Lukasjenko och de dramatiska repressalierna som följde fick Pjatrovitj att söka sig till poesin. I diktsamlingen "Belarus: fresker" skriver han i dikten "Den fredliga demonstrantens tio 'budord'" om hur människor som blir slagna av specialstyrkorna ska vända andra sidan till.

Dramatikens nivå och omfång krävde en omedelbar reaktion, det fanns ingen tid att begrunda och jag vände mig till den genre som tillät mig att reagera omedelbart, förklarar han lågmält.

På senare tid har han dock känt att orden tryter, särskilt sedan kriget i Ukraina inleddes, en känsla som han delar med många ukrainska författare. Barys Pjatrovitj ser fler paralleller mellan de två länderna, och hävdar att ryska styrkor stod redo vid gränsen att invadera Belarus 2020, om protesterna inte hade varit fredliga.

Det vi ser efter Rysslands invasion av Ukraina är att Belarus de facto befinner sig under rysk ockupation. Det som händer med belarusisk kultur och med vårt språk nu är att man medvetet försöker att utplåna det, säger han och jämför det med "denazifieringen" som Ryssland rättfärdigar kriget i Ukraina med – vilket enligt Pjatrovitj handlar om samma vilja: att utrota allt ukrainskt.

Törstade efter kultur

Kulturen har haft en framträdande roll under protesterna i Belarus. Barys Pjatrovitj berättar om hur folket organiserade sig själva, utan tydliga ledare, och hur man på gårdar bjöd in författare och musiker, som läste dikter och sjöng tillsammans.

Belarusierna törstade efter kultur. Man krävde kulturen och språket tillbaka och kämpade för att få vara belarusier i sitt eget land, säger han och lägger till:

Många blev förundrade över att de har en belarusisk litteratur och musik för den ryska dominansen har varit så stark.

Pjatrovitj hävdar att "en överväldigande majoritet" i Belarus är emot kriget i Ukraina. Trots att civilsamhället ligger i spillror har folk protesterat öppet – och anställda vid järnvägen har saboterat de ryska leveranserna av vapen till fronten. De som nu har gripits riskerar dödsstraff, enligt Pjatrovitj. I både sina dikter och i "Torget" skriver han om den förlamande rädslan som den ryska staten och Lukasjenko vet att framkalla.

Rädslan existerar på många nivåer i våra liv. Det kan handla om att frukta för sitt liv, men också att vara rädd för att förlora sitt arbete eller för att förstöra sina barns framtid.

"Lama" ryska reaktioner

I "Belarus: Fresker" skildrar Barys Pjatrovitj hur människor i Belarus trots allt hittar modet att protestera. Det är ett mod han tycker lyser med sin frånvaro i det ryska kulturlivet.

Jag är förvånad över de ganska lama reaktionerna från de ryska författarna. De röster jag hör tydligt är de ryska författarna som bor utomlands. Innan jag skulle lämna Belarus köpte jag en rysk litteraturtidning. Ledarartikeln hade rubriken "Ukraina är bara en övning". Det ser ut som att de revanschistiska idéerna har slagit rot även i litterära kretsar där – med ett fåtal undantag.

De två senaste åren har Piratensällskapet inte kunnat hålla tillkännagivandet som brukligt vid pumphuset i Vollsjö på grund av pandemin, men i år kommer allt att avlöpa enligt traditionen.

Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) var advokat och författare. Han debuterade med "Bombi Bitt och jag" 1932.

Sedan 1989 har Piratenpriset delats ut till kulturpersonligheter som verkat i Piratens anda och sedan 2020 ligger prissumman på 150 000 kronor.

Bland tidigare pristagare finns bland andra Kristina Lugn, Gösta Ekman, Lasse Åberg, Carin Mannheimer och Bodil Malmsten.

Själva priset får vinnaren ta emot under Piratendagen i Kivik i juli.

De tre författarna Karolina Ramqvist, Inger Edelfeldt och Nelly Sachs är de senaste i raden att få egna litterära skyltar i Stockholm.

Skyltarna innehåller citat ut författarnas verk och handlar i regel om platsen där skylten sitter. Poeten Nelly Sachs skylt är dock ett undantag. Den placeras på Bergsundsstrand där Nelly Sachs kom att bo efter sin flykt från Tyskland till Sverige 1940, men citatet ur dikten "Kommer någon" har ingen specifik anknytning till just den platsen.

Karolina Ramqvists skylt har ett citat från hennes roman "Alltings början" och ska placeras vid Kungsträdgården. På Inger Edelfeldts skylt citeras hennes roman "Juliane och jag" – den placeras vid Hässelby slott.

En tanke bakom skyltarna är att ska väcka nyfikenhet och läslust, säger Rebecca Medici, projektledare för Det litterära Stockholm i ett pressmeddelande. Det litterära Stockholm fyller i år 30 år.

Att vinna ett pris är alltid speciellt, det sker plötsligt och är inget man har räknat med. Det är glädjande, verkligt glädjande, säger Peter Nádas till TT.

Det var bombningarna av Sarajevo som väckte hans inre barndomsbilder från belägringen av Budapest 1944 till 1945. Han började skriva självbiografiskt – först spontana skisser – till vad som senare skulle bli grunden till hans självbiografiska verk. Han glömde aldrig bilderna från barndomen, även om de förlorade en del av sin samhälleliga relevans och viktighet.

Men när jag såg det som hände i Sarajevo, hur människor slaktades i Srebrenica, och hur den goda världen – franska och holländska soldater – stod bredvid, då fick jag på något sätt känslan av att det här är ett ansvar, det här är något som kommer tillbaka, sade han i en intervju med TT i februari i år.

Då hade den första delen av "Illuminerade detaljer" just givits ut på svenska i Daniel Gustafssons översättning. Strax därpå började ett krig åter rasa i Europa, den här gången i Ukraina.

TT: Vilka känslor väcker det hos dig?

Det vill jag helst inte prata om, för då bryter jag ihop. Och det vore inte korrekt, eftersom det inte är jag som bär bördan på mina axlar, utan människorna som måste utstå kriget. Det är vansinne, fullständigt vansinne. Jag vet inte ens var jag ska börja.

Historien upprepas

Historien upprepar sig, konstaterar han. Efter två generationer glömmer människor, Peter Nádas tycker att man kunde se tendenserna redan för tio-femton år sedan.

Glömskan sprider sig och det extrema får övertaget. Och de extrema tendenserna har också en tradition, som önskar sig just upprepning. Så har mitt liv sett ut, det är bara upprepning. Nästan inget nytt, säger han.

Péter Nádas föddes 1942 och präglades av kriget "ända in i porerna". I den 600 sidor långa första delen av "lluminerade detaljer" väver han samman i princip allt – den närmast överjordiska smaken av en bönstuvning men också likstanken i Budapest, hatet men också kärleken till en soppkokande mormor vars språkliga ritualer skulle bli avgörande för hans författarskap.

Berman Literature Prize ges till en författare som verkar i den judiska traditionens anda. Själv tycker Peter Nadás sig skriva i många kulturella traditioner. Dels den judisk-kristna, dels den grekiska, dels den ungerska. Det är ett brett fält, säger han och pekar på att motiveringen också lyfter fram mångfalden och övergången mellan olika kulturer.

I den bemärkelsen tillhör jag den judiska traditionen. Jag är född i en judisk familj, men växte upp med föräldrar som var ateister. Själv är jag inte ateist. Jag är protestantiskt döpt, i den reformerta kyrkan. Det är komplicerat.

Minnesarbete

Bermanprisets juryordförande Daniel Pedersen beskriver i ett pressmeddelande "Illuminerade detaljer" som "ett verkligt minnesarbete där Nádas förenar detaljer med historiskt omvälvande skeenden. Andan i Berman Literature Prize handlar om överskridande, och det gör även denna roman. Mellan generationer, människor och tider. Allt kanaliserat genom författarens associativa ström och resulterar i en enorm gestaltning av minnen ur ett liv."

Minnen bryr han sig inte så mycket om, säger Nadás.

Men minnet, alltså medvetandets innehåll, tycker jag är intressant. Det är präglat av intryck, personlighet, mina egenskaper, mina figurers egenskaper. Det är som ett kärl där en massa saker flyter samman. Alla de här kulturella influenserna, personliga upplevelser, familjetraditioner, tillsammans utgör de mitt medvetande. Och det är viktigt för mig, både i detaljerna och som helhet.

TT: Du förekommer sedan många år i spekulationerna om Nobelpriskandidater. Vilken mottagare av de senaste årens Nobelpris läser du själv helst?

Herregud… Beckett läser jag gärna, likaså Camus. Men de nyare? Just nu läser jag Kertész senaste, jag tror inte att den har kommit ut på svenska. ”Heimweh nach dem Tod.” En storartad liten bok.