I en ny dokumentär skildras hur Kungliga Operan påverkats under året med covid-19. "50 personer" var från början tänkt att skildra arbetet med Alexander Ekmans uppsättning "Shift/Cacti", men filmen förändrades i takt med pandemin.

Enligt ett pressmeddelande från Operan visas "känslostormarna och kontroverserna bakom kulisserna" när Kungliga Baletten, koreograf, scentekniker och övriga i produktionen försöker kämpa mot de begränsningar pandemin innebär.

"Uppdraget förändrades på vägen, i samband med att corona förändrade världen", säger filmskaparen Arthur Ljunggren i pressmeddelandet.

"50 personer" är en timme lång och kan ses via Operans hemsida.

Ingrid Carlberg sitter i Börshuset och rör snabbt på fingrarna som över ett imaginärt tangentbord. Strax före erbjudandet att träda in i Svenska Akademien i oktober förra året opererade hon nyckelbenet men drabbades av en vårdskada. Läkarna klämde åt hennes plexusnerv så att hon inte längre kunde röra sin hand eller arm, och när ständige sekreteraren Mats Malm ringde visste hon inte om hon skulle bli återställd.

Det ligger hårt jobb bakom att jag är det nu. Jag har arbetat mer på att komma igen fysiskt än något annat, säger Ingrid Carlberg och berättar att rehabiliteringen ett tag tog flera timmar om dagen.

I februari drabbades hon dessutom av struplocksinflammation.

Det här är ett av de mest speciella år jag har varit med om i hela mitt liv, säger hon.

Går till arkiven

Först i januari kunde Ingrid Carlberg knyta sin hand ordentligt igen. Ändå har hon hunnit sitta i arkiven och läsa på om sin företrädare Göran Malmqvists väg in i den kinesiska litteraturen. Men eftersom högtidssammankomsten vid inträdet blir digital på grund av coronapandemin är talet nu uppskjutet till december.

Att tålmodigt leta i arkiven är hennes metod: det var så hon mejslade fram sina hyllade biografier om Raoul Wallenberg och Alfred Nobel.

Om du vill skriva en levande berättelse måste du bottna i historiska fakta men också i miljöer, stämningar och känslor. Få kläm på vad som är den egentliga berättelsen. Sedan jag var journalist på DN har jag alltid strävat efter att komma lite längre i sakdjup och därifrån skriva en berättelse. Så har jag gjort med talet till Akademien också, säger hon.

Det som triggade henne inför boken om Raoul Wallenberg var att ingen hade gjort fotarbetet. Att skriva den romantiserade berättelsen om hjälten är lätt, menar hon, men framhåller att historien är mer komplex än så. Ingen hade skildrat hela hans öde, utifrån primärkällor. Samma situation lockade henne att skriva om Alfred Nobel.

Den gemensamma nämnaren är kända berättelser som man tycker att man vet allt om, men där jag känner "om man gräver lite till kan man få fram en fördjupad och mer sann berättelse". Det har varit något slags riktmärke. En kittlande känsla i magen av att här finns det en verkligt spännande historia, om man bara orkar göra researchen.

Jantelagen styrde

Skrivandet är något som Ingrid Carlberg har dragits till i hela sitt liv. Att det var journalistiken hon sökte sig till sätter hon delvis i samband med den jantelag som genomsyrade hennes barndoms Surahammar.

Det var inte så att man ostraffat kunde säga att man ville bli författare i den bruksort där jag växte upp. Men lokaltidningen var väldigt närvarande och det var lättare att smälta in om man sade att man ville bli journalist.

I takt med ett ökat samhällsintresse passade det henne också allt bättre att gräva fram nyheter. Riktigt rätt blev det då hon började arbeta med berättande reportage för DN, när tidningen gjorde en satsning på "new journalism", den litterära journalistik som Tom Wolfe lanserade på 1960-talet. Ett av Carlbergs reportage blev grunden till hennes första bok i genren sakprosa: "Pillret".

Vill lyfta sakprosan

Att någon med hennes bakgrund kunde väljas in i Akademien förvånade Ingrid Carlberg. Men chocken hon upplevde då har släppt. Hon känner entusiasm och ödmjukhet inför att komma in i Börshuset och "hänga kappan längst ner". Samtidigt brinner hon för att lyfta fram sakprosan – tanken på den uppgiften gav henne lustkänslan som behövdes för att tacka ja.

Jag tycker ibland att man reducerar böcker som handlar om verkligheten till doktorsavhandlingar och faktaböcker, när det finns en växande litteratur som faktiskt står på egna ben av rent litterära skäl, säger hon.

Sakprosan blir också särskilt viktig i en tid som domineras av desinformation och historieförfalskning, och där gränserna flyter mellan vad som är sant och falskt.

Då tror jag inte det är fel om vi ger mer utrymme till litteratur om verkligheten också, som baseras på fakta.

Avgörande för demokratin

Svenska Akademiens uppgift har aldrig har varit mer angelägen, tycker Ingrid Carlberg. Hon var kritisk till hur en del av de senaste årens kontroverser hanterades. Samtidigt upplever hon att institutionen nu har vänt blad.

Man har tagit ett tydligt steg vidare och ser framåt. Det känns som en stark Akademi, säger hon.

Mer än någonsin ser hon arbetet med det svenska språket och läsfrämjandet som ödesfrågor för demokratin.

Vi har skolelever som inte klarar av att läsa långa texter överhuvudtaget. Och hur digitaliserade vi än blir kommer förmågan att läsa hela tiden att vara avgörande för samhällsdebatten. Jag tror inte att demokratin överlever i twitterflöden.

Organisationen bakom det brittiska litteraturpriset Women's Prize for Fiction fördömer kraftfullt försöken att "skada eller mobba" dem som nominerats till priset. Enligt tidningen The Guardian är uttalandet ett svar på det öppna brev där valet av författaren och transpersonen Torrey Peters kritiserades.

Den amerikanska författaren, som är nominerad för boken "Detransition, baby", står i skottgluggen i det öppna brevet som skickats av en sammanslutning som kallar sig Wild Women Writing Club. Brevet var undertecknat med flera döda kvinnliga författares signaturer, bland annat Emily Dickinson och Daphne du Mauriers, "på grund av risken för trakasserier från transextremister och/eller avbokningar från bokindustrin".

Personerna som skrivit brevet argumenterade för att beslutet att nominera Peters till priset sänder budskapet att kvinnliga författare "inte är värda sitt eget pris" och att det är okej att låta män "appropriera våra hedersbetygelser".

Brevet har väckt upprörda reaktioner och i uttalandet från Women's Prize for Fiction understryker talespersonerna att alla författare som ses som kvinnor "i lagens mening" kan nomineras till priset.

150 stenografer har anmält sitt intresse för att delta i projektet Astrid Lindgren-koden. De ska tolka 670 stenogramblock som finns bevarade efter den flitiga författaren i Astrid Lindgrenarkivet och på Svenska barnboksinstitutet. Tanken är att man på så sätt ska kunna undersöka Astrid Lindgrens skrivprocess.

Materialet ska också användas som underlag för att utveckla ett digitalt verktyg som genom maskininlärning/AI kan tolka Lindgrens stenografi.

I ett pressmeddelande berättar forskningsledaren Malin Nauwerck att det har blivit lite av en sanning att Astrid Lindgrens stenografi är så svårknäckt att originalmanuskripten är så gott som oläsliga.

"Genom försök med en testgrupp på cirka tio skickliga stenografer kan vi dock dra slutsatsen att det går rätt bra att tyda manuskripten manuellt om man behärskar Melins stenografi", säger hon.

De som anmält sig som frivilliga till projektet är ofta kvinnor som använt stenografi i sitt yrkesliv. Arbetet görs via en gräsrotsfinansierad transkriberingsplattform.

Youtubeprofilen och programledaren Margaux Dietz ger i oktober ut sin skönlitterära debut.

Dietz har tidigare gett ut den självbiografiska boken "Your best life" och är i april aktuell med sin andra barnbok. När hon nu romandebuterar är det inom den erotiska genren.

"Jag känner att det finns ett hål i det litterära utbudet när det kommer till erotiska och igenkännande berättelser skrivna av kvinnor för kvinnor. Min kommande roman handlar om rätten till njutning och att man som kvinna inte ska behöva be om ursäkt för sin sexualitet,” säger Margaux Dietz i ett pressmeddelande.