Tillbaka
Tsitsi Dangarembga dömd till böter

Tsitsi Dangarembga dömd till böter

LitteraturTT

Den internationellt prisbelönta zimbabwiska författaren och filmregissören Tsitsi Dangarembga har dömts till en villkorlig dom, giltig i fem år, samt böter i Zimbabwe, uppger BBC. Domstolen dömer henne för uppvigling av våld.

Dangarembga greps i juli 2020, anklagad för att ha arrangerat en regeringskritisk demonstration i Harare-förorten Borrowdale. Dangarembga förespråkade reformer av korrupta institutioner i Zimbabwe och bar på ett plakat. I rättegången förklarade hon sig oskyldig.

Utrymmet för yttrandefrihet och frihet för medier krymper och blir alltmer kriminaliserat, sade hon till BBC utanför rättssalen.

"Vi är förskräckta över domen", säger Liesl Gerntholtz på amerikanska PEN/Barbey Freedom to Write Center i ett uttalande.

"Det här visat hur hotad det fria ordet är i Zimbabwe och vad modiga författare som Dangarembga riskerar när de står upp för sina rättigheter”.

Tsitsi Dangarembga talar med journalister efter rättegången i Harare. Arkivbild.
Tsitsi Dangarembga talar med journalister efter rättegången i Harare. Arkivbild.
Han får årets Göran Palm-stipendium

Han får årets Göran Palm-stipendium

LitteraturTT

Författaren och serietecknaren Mats Jonsson tilldelas årets Göran Palm-stipendium på 10 000 kronor.

Mats Jonssons har uppmärksammats för sitt självbiografiska serieprojekt "När vi var samer" där han söker sitt okända samiska ursprung. Serieromanen blev Augustnominerad 2021.

Han tilldelas priset med motiveringen: "Mats Jonsson upptäcker och avtäcker sin egen historia som samtidigt är vårt lands bortträngda historia. I "När vi var samer" granskar och skildrar Mats Jonsson Sverige i ett nytt berättande och visar att serieromanen är en viktig litterär genre."

Göran Palm-stipendiet delas ut för fjärde året i rad. Tidigare stipendiater är författaren Susanna Alakoski, poeten Bengt Berg, författaren/debattören Göran Greider och författaren och journalisten Marit Kapla.

Serietecknaren Mats Jonsson får årets Göran Palm-stipendium. Arkivbild.
Serietecknaren Mats Jonsson får årets Göran Palm-stipendium. Arkivbild.
Hon sätter ord på Irans revolution

Hon sätter ord på Irans revolution

LitteraturTT

I 20 år bar Negar Naseh en roman om systerskap under den iranska revolutionen inom sig. När boken slutligen ges ut står landet plötsligt återigen i brand – och ansvaret för att väcka uppmärksamhet för protesterna vilar tungt på iranier i diasporan.

18 år gammal hörde Negar Naseh sin moster berätta om livet i Iran på 80-talet, då landet låg i krig med Irak. Hon pratade om sin balkong – och Negar Naseh såg en bild framför sig av en havande kvinna som står ute bland växterna med sitt första barn. Redan då började hon skriva på boken som kom att bli "En handfull vind". Den inleds hösten 1978, när revolutionen skakar om alla iraniers liv.

Genom en märklig slump ges den ut nu, 20 år senare – nästan samtidigt som protestvågor återigen sköljer över landet, sedan 22-åriga Mahsa Amini dog efter att ha häktats av landets moralpolis.

Det var en bisarr slump och en märklig känsla. Den feministiska rörelsen under den iranska revolutionen var liten men förstod snart att revolutionen bytt spår. Vissa i vänstern förstod också men feministerna fattade snabbt eftersom så många lagar infördes tidigt där man skulle trycka ned kvinnans rätt, säger Negar Naseh.

Spillror av revolutionen

Under tio år arbetade Negar Naseh med texten innan hon lade undan den, för att återuppta skrivandet för fyra år sedan. Boken rör sig inte i politikens brännpunkt, utan snarare i spillrorna efter revolutionen. I centrum finns Minou, som gör sig redo att resa till sin man i Sverige. Hon är innesluten i hemmet, där flera aktivister söker skydd under revolutionen – bland annat Akram, en ung kvinna som också har blivit sviken i kärlek av en manlig revolutionär.

Jag hade en period precis innan jag började skriva boken igen när jag tittade på allt av Pedro Almodóvar. Jag var så fascinerad av de kvinnliga relationerna, vänskaperna och familjerelationerna. Jag förstod att det var min ingång.

Boken skildrar hur kvinnornas liv kringskärs allt mer, när huvudduken blir obligatorisk och nya familjelagar tillåter tvångsgifte och våldtäkt inom äktenskapet. Negar Naseh visar också hur feministrörelsen i väst – med Kate Millett i spetsen – visserligen hjälpte till att dra uppmärksamhet till sina systrar i Iran i slutet av 70-talet. Men samtidigt förstod de inte riktigt rörelsen. De tyckte att den var för liten, för tandlös.

Många i Iran var aktiva och fortsatte att vara det, men deras röster har aldrig varit så uppmärksammade, säger Negar Naseh, som trots allt ser att den feministiska rörelsen har fått en stor symbolisk betydelse i Iran nu.

När kvinnorna – och hela folket – återigen står upp för demokrati tycker hon att omvärlden har reagerat för svagt och för långsamt. Efter att internet stängts ner är det främst exiliranier som har vädjat till omvärlden om stöd. Det är komplicerat för Negar Naseh – hon växte upp med föräldrar som lämnade Iran och hade en starkt politiskt färgad barndom. Det gör att hon ryggar för det svartvita. Hon vill egentligen inte se sig som en talesperson.

Samtidigt blir man politisk om man lever i en politisk tid.

Kultur visar det mänskliga

Litteraturvetaren Sara Abdollahi har kommit till en liknande slutsats. Hon flydde från Iran som barn och känner både hopp och sorg över det som nu händer. I samband med protesterna lade hon upp en bild på sociala medier med texten ”om du tycker det är jobbigt med alla uppdateringar om Iran, tänk då hur utmattande det är att leva i det”.

Efter det skrev iranier till henne: ”var vår röst utåt”. Sara Abdollahi känner ett ansvar att använda sitt inflytande, och anser att varje tagg med #mashaamini spelar roll.

Internet har blivit ett sätt att kommunicera med världen och varandra. Om alla gör det är det som att militären omringas av hela världen. En närvaro skapas och det hade varit fint om vi som är verksamma kulturarbetare här i Sverige läser en dikt, delar den på nätet och taggar, liknande det vi har gjort med Ukraina, säger Sara Abdollahi.

Nu har företrädare för svenskt kulturliv dragit igång flera upprop för Iran. Och både Naseh och Abdollahi anser att kulturen har en roll att spela.

Kulturen och litteraturen kan visa på mellanrummen, mänskligheten och det existentiella. Jag tänker på Marjane Satrapis "Persepolis", hur den rör sig mellan det vardagliga livet och det politiska skeendet. Kulturen kan visa hur en helt vanlig vardag kan luckras upp och försvinna, säger Sara Abdollahi.

Ljus känsla

Sara Abdollahi är noga med att inte utgå från västerländska schabloner i sina beskrivningar av Iran. Negar Naseh skildrar också en av de gamla förövarna nyanserat, hon går innanför huden på den störtade shahen och undersöker i sitt epos hur revolutionens efterdyningar påverkar många liv, i decennier.

Nasehs bok är politisk, men hon söker sig bort från det alltför uppenbara – och ville trots de våldsamma skeendena skapa en varm, ljus känsla.

Jag har skrivit mycket utifrån ilska förut men här var jag tvungen att passa mig. Det finns mycket som har varit starkt och varmt och bra med att tillhöra en minoritet, i relation till majoritetssamhället, med en känsla av en gemensam kamp. Samtidigt som det hela tiden är en klangbotten som är mörk, sorglig och tung.

'Jag tänkte 'vem tror du att du är, som ska beskriva hur alla dessa människor påverkas av den stora katastrofen. Hur kan du ta dig an det med så lite att gå på?', säger Negar Naseh, vars roman skildrar revolutionen i Iran i slutet av 70-talet.
"Jag tänkte 'vem tror du att du är, som ska beskriva hur alla dessa människor påverkas av den stora katastrofen. Hur kan du ta dig an det med så lite att gå på?', säger Negar Naseh, vars roman skildrar revolutionen i Iran i slutet av 70-talet.
'Vi hade en superpolitisk uppväxt och jag har haft svårt att närma mig det på ett självständigt sätt. Sedan fick jag barn och då märkte jag att det var jätteviktigt för mig att min dotter skulle växa upp med tydliga värderingar. Och så började jag skämmas för hur jag hade lagt det där i en låda och nästan tänkt att politiken inte hörde hemma i kulturen', säger Negar Naseh.
"Vi hade en superpolitisk uppväxt och jag har haft svårt att närma mig det på ett självständigt sätt. Sedan fick jag barn och då märkte jag att det var jätteviktigt för mig att min dotter skulle växa upp med tydliga värderingar. Och så började jag skämmas för hur jag hade lagt det där i en låda och nästan tänkt att politiken inte hörde hemma i kulturen", säger Negar Naseh.
'Jag har svårt att sköta mina jobb, jag tänker på Iran hela tiden. Landet brinner och jag hoppas att det ska komma något bra ur det. Men oavsett så är processen viktig. Det är närmare en förändring den här gången', säger litteraturvetaren Sara Abdollahi.
"Jag har svårt att sköta mina jobb, jag tänker på Iran hela tiden. Landet brinner och jag hoppas att det ska komma något bra ur det. Men oavsett så är processen viktig. Det är närmare en förändring den här gången", säger litteraturvetaren Sara Abdollahi.
Judith Schalansky skriver för framtiden

Judith Schalansky skriver för framtiden

LitteraturTT

Tyska Judith Schalansky blir den nionde författaren som skriver för "The future library" (Framtidsbiblioteket), ett konstprojekt som möter publiken först om hundra år, uppger The Guardian. Projektet inleddes 2014 då den skotska konstnären Katie Paterson lät plantera tusen träd utanför Oslo samtidigt som en författare per år har tillfrågats att skriva en berättelse till framtidens läsare. Manuskripten bevaras i ett rum på Deichman-biblioteket i Oslo och ska tryckas först 2114 på papper gjort av skogen som planterades hundra år tidigare.

Bland de författare som redan bidragit med berättelser finns Tsitsi Dangarembga, Margaret Atwood, Ocean Vuong och Karl Ove Knausgård.

Judith Schalansky har tidigare bland annat skrivit den hyllade "Atlas över avlägsna öar".

Judith Schalansky skriver för framtida läsare. Pressbild.
Judith Schalansky skriver för framtida läsare. Pressbild.
Lastpall med böcker försvann på Bokmässan

Lastpall med böcker försvann på Bokmässan

KulturTT

Bokmässans arrangörer är nöjda med årets upplaga och säger sig ha gått stärkta ur pandemin och två års digital karantän.

Men från de mindre förlagen, vars medverkan på mässan är ett ekonomiskt vågspel, kommer nu en del kritik.

Förlagschefen Mattias Fyrenius på Bonniers gläds åt mässans återkomst och det fortsatt starka intresset för böcker. Däremot gick försäljningen sämre än vanligt, berättar han för Dagens Nyheter. Bonniers sålde ungefär 20 procent mindre än under 2019. Även Ordfront och Norstedts tappade i försäljning.

Att ställa ut på Bokmässan är kostsamt. Förutom ett kvadratmeterpris på 2 000 kronor tillkommer en startavgift och en obligatorisk försäkring. Till detta ska utställarna också räkna resor, hotellövernattningar och andra kostnader.

Fredrik Jonsson på det lilla och nya serieförlaget Lystring kunde medverka på mässan tack vare att han hade bjudit in en författare via ett EU-projekt.

Om vi betalat allt själv hade jag tyckt att det var dåligt värde för pengarna. Nu gick vi ändå plus för att EU täckte alla kostnader. Det var första gången vi deltog och jag är ganska besviken på placeringen. Jag menar: serietecknaren Mats Jonsson satt och signerade böcker i vår monter, då ska man inte bli inklämd mellan en tant som ger ut sina egna böcker och Sveriges frimärksungdom, säger han.

Samtidigt menar Fredrik Jonsson att det finns ett teambuildingvärde i att samla sina författare och äta middag med dem, träffa översättare och tryckerier, knyta nya kontakter och låta personer utanför serienördbubblan få vetskap om förlaget.

Med det sagt så tycker jag ändå att det är för dyrt, både för utställarna och besökarna.

Försvunna böcker

Kvadratmeterpriset gör att många mindre förlag går ihop för att kunna ha en större monter. I år delade Opal för första gången monter med Berghs förlag.

Läget och storleken på montern betyder allt, och vilka man har som grannar, säger Melina Nordstrand på Opal.

Rámus, Ellerströms och Tranan är tre förlag som i flera år har delat monter.

Vi är tre förlag med mycket gemensamt och det är viktigt att ens monter syns, säger Per Bergström, förläggare på Rámus.

Han säger sig vara nöjd med Bokmässan och årets försäljning, men är mindre nöjd med att böcker som mässan magasinerat åt Rámus och Ellerströms sedan 2019 hade försvunnit spårlöst.

I Rámus fall rör det som om ett mindre antal böcker, men i Ellerströms fall rör det sig om i princip en hel lastpall.

För oss betyder det att vi inte hade någon backlist på plats i år och därför gick vi back på försäljningen, säger Marie Pettersson, förläggare på Ellerströms.

Ellerströms försäljning på mässan består till stor del av klassiker, och det var just klassiker som fanns på pallen med böcker som försvann.

Vi ska polisanmäla förlusten och det kommer att bli ett försäkringsärende. Men det är svårt att uppskatta värdet av utebliven försäljning.

Bokmässans chef, Frida Edman, beklagar djupt att böckerna försvann.

Det är högst olyckligt och det har vad jag vet aldrig hänt förut. De har försvunnit från ett externt lager som vi samarbetar med. Utställarna är försäkrade hos oss, men vilket försäkringsbolag som får gå in och täcka förlusten får utredningen av ärendet visa, säger hon.

Skippar seminarierna

Att gå runt på försäljning är svårt för de mindre förlagen och det är en nedåtgående spiral, enligt Marie Pettersson.

Jag har funderat på om man ska försöka starta en egen scen i montern och försöka få bidrag till den, säger hon.

Till nästa år har Marie Pettersson åtminstone bestämt sig för att skippa seminarieprogrammet. Det är dyrt för besökarna och dyrt för dem som vill anordna ett seminarium. Och för Ellerströms är det i princip pengar i sjön.

Vi fick större gensvar när vi var med på Dagens Nyheters monterprogram. Jag kan faktiskt tycka att de stora tidningarna med sina monterprogram tar ett större ansvar än vad mässan gör för att det ska hända saker nere på golvet.
Bokmässan i Göteborg är över för den här gången. Mässan är fortfarande en viktig händelse för förlagen, men det har också blivit en allt mer kostsam affär. Arkivbild.
Bokmässan i Göteborg är över för den här gången. Mässan är fortfarande en viktig händelse för förlagen, men det har också blivit en allt mer kostsam affär. Arkivbild.
Per Bergström på Rámus har länge delat monter med Ellerströms och Tranan. Att små förlag delar monter för att ha råd med en större är en växande trend. Arkivbild.
Per Bergström på Rámus har länge delat monter med Ellerströms och Tranan. Att små förlag delar monter för att ha råd med en större är en växande trend. Arkivbild.
Seminariet 'Kulturen under nationalismen' drog gles publik, vilket är fallet med många av av mässans seminarier, som är dyra både för besökare och arrangörer. Arkivbild.
Seminariet "Kulturen under nationalismen" drog gles publik, vilket är fallet med många av av mässans seminarier, som är dyra både för besökare och arrangörer. Arkivbild.