Tillbaka
"Tomrummet kommer att vara enormt"

"Tomrummet kommer att vara enormt"

Kultur

Författaren Tua Forsström minns Kjell Espmark som en vän som alltid fanns där för en. Espmark, som avled på söndagen, fortsatte att skriva ännu efter att han insjuknat.

Hans sista år blev en oerhört inspirerad och produktiv tid, säger Forsström.

Tillsammans med en delegation författare åkte Tua Forsström till Kina under slutet av 1980-talet. Med på resan var Kjell Espmark, som vid den tiden varit en ledamot av Svenska Akademien sedan 1981.

Han var en sådan varm, vänlig och älskansvärd person. Han förgyllde resan för oss andra, både med sin kunskap och sitt oföränderligt goda humör, säger hon.

Kjell Espmark kom att vara viktig för Forsström när hon själv valdes in i Akademien 2019 och efterträdde den avgående Katarina Frostenson.

En "fast punkt"

Hon beskriver Espmark som "en klippa" och en "fast punkt" för henne själv.

När man känner sig nervös och osäker i ett sådant nytt sammanhang kan en liten uppmuntrande kommentar restaurera ens självkänsla, säger hon.
Det kan betyda väldigt mycket.

Svenska Akademien skriver i ett pressmeddelande att Kjell Espmark gjorde "ovärderliga insatser för Akademien under fyra decennier". Han var bland annat Nobelkommitténs ordförande under åren 1987–2004.

Tua Forsström delar den bilden, också personligt:

Tomrummet kommer att vara enormt.

Hon återkommer ofta till Espmarks oföränderliga vänlighet. Hon vände sig också till honom och undrade vad hon skulle ta sig till med sina skrivblockeringar. Han log. "Vänta så ska du få se när du blir gammal."

Höjdpunkt i författarskapet

För honom själv blev de sista tio åren ett fortgående inspirerat tillstånd.

Det är underbart hur den sena vågen av produktivitet kom att bli något av en höjdpunkt i hans stora författarskap, säger Forsström.

Hon syftar då framför allt på hans Skapelsetrilogi och systersviten "Låna mig din röst".

De båda hade stundvis kontakt via e-post, och Forsström undrade försiktigt hur han mådde. Den saken ägnade Kjell Espmark föga uppmärksamhet.

"Inspirationen överger mig inte", rapporterade han i stället.

Tua Forsström beskriver Espmark som 'en klippa' och en 'fast punkt' i Svenska Akademien. Arkivbild.
Tua Forsström beskriver Espmark som "en klippa" och en "fast punkt" i Svenska Akademien. Arkivbild.
Anne Heches memoarer ges ut postumt

Anne Heches memoarer ges ut postumt

NöjeTT

Kort innan skådespelaren Anne Heche avled efter en bilolycka den 12 augusti i år hade hon lämnat in ett manuskript på sina memoarer, uppger Huffpost.com. Boken, "Call me Anne", släpps i januari 2023.

Anne Heche uppges ha arbetat med sina memoarer under det senaste året. I boken berättar hon bland annat om hur hon svartlistades i Hollywood efter sitt förhållande med komikern Ellen DeGeneres och hur det var att ha Harrison Ford som mentor.

Hon har tidigare skrivit om sitt liv i boken “Call me crazy" 2001.

Anne Heche medverkade i filmer som "Sex dagar sju nätter" och "Wag the dog" och i tv-serier som "Ally McBeal" och "Chicago PD". Hon skadades allvarligt i kraschen i augusti då hon i hög fart körde in i ett bostadshus i Los Angeles och förklarades efter en tid som hjärndöd.

Hon blev 53 år.

Anne Heche blev klar med sina memoarer kort före sin död. Arkivbild.
Anne Heche blev klar med sina memoarer kort före sin död. Arkivbild.
"Kan inte tänka mig en bättre döende"

"Kan inte tänka mig en bättre döende"

LitteraturTT

De fick 20 år tillsammans. Efter cancerbeskedet fick de tio veckor. Nu ger författaren Lotta Olsson ut "En liten bok om konsten att dö" – maken Ulf Nilssons sista anteckningar.

Boken är både sorglig och rolig och så väldigt mycket Ulf, säger hon.

Om att dö är en konst som man kan vara bra på så var författaren Ulf Nilsson något av en mästare, enligt hans änka Lotta Olsson.

Jag kan inte tänka mig en bättre döende faktiskt. Han var sällsynt väl förberedd, säger hon med ett snett leende.

Vi sitter i den lägenhet i Gamla stan i Stockholm som hon delade med Ulf Nilsson och deras nu tonårige son fram till makens död i september förra året. Det finns mycket sorg i rösten, men också något roat. Så där som det gärna låter när man berättar om en rolig och omtyckt person.

Som författare har Ulf Nilsson närmat sig ämnet döden tidigare, bland annat i "Adjö, herr Muffin" från 2002 – den prisbelönta barnboken om hur en grånad marsvinsfarbror blir sjuk och tänker tillbaka på sitt liv innan han somnar in. Med tiden blev Ulf Nilsson en flitigt anlitad expert på livets slut. Han var ofta ute i skolor och pratade med barn om döden. Lotta Olsson tror att det tjänade ett terapeutiskt syfte för honom.

Både han och jag har tänkt mycket på de här frågorna och vi har pratat otroligt mycket om döden och om vår rädsla för den. Det här hade han tänkt på och oroat sig för sedan han var barn, säger hon.

"Mer färdig med sitt liv"

Åldersskillnaden mellan dem har också spelat roll, tror hon. Ulf Nilsson var 25 år äldre än hon. När de träffades och blev förälskade hade han redan fyra barn och en lång karriär som författare.

Även om 73 är för tidigt på många sätt så var han ändå i kraft av sin ålder mer färdig med sitt liv än vad jag är. Tidigare kunde jag bli väldigt provocerad av det där, att han kunde säga "skulle jag falla död ner nu så ska du veta att jag är nöjd, att jag har haft det jättebra". Men om JAG skulle falla ner död skulle jag verkligen inte vara nöjd. Jag är inte ett dugg klar!

Det var förra sommaren som de kallades in till ett mottagningsrum på Huddinge sjukhus efter att Ulf Nilsson känt sig trött och sjuk en tid. Där besannades deras värsta farhågor. Han hade obotlig cancer och hade bara några månader kvar att leva.

Jag sade till honom tidigt att jag tyckte att han skulle passa på och skriva medan han gick igenom det här. Då tänkte jag att det bara var för hans egen skull. Dels för att han var en person som skrivit hela tiden under hela sitt liv, dels för att ha någonting att syssla med och tänka på. Och om han kan skriva ner hur han känner och tänker så jag kan få ta del av det så är det ju en gåva, säger Lotta Olsson.

Lovade en bok

"Har inga drömmar kvar. Dagdrömmer inte längre, som jag alltid har gjort.

Saknar det. Men: ingen rädsla för andra sjukdomar. De kommer aldrig att hinna blomma ut. ALS, parkinson, alzheimer ... Allt jag kunnat vara rädd för.

Jag vet hur jag kommer att dö."

Så lyder en av Ulf Nilssons anteckningar från tiden. I boken avhandlar han allt från vardagliga bekymmer och kroppsliga smärtor till sin dödsångest och det ofattbara i att inte existera men att ändå förlika sig med tanken. Kärleken till barnen, barnbarnen och frun lyser igenom. Den till katten också.

På hans födelsedag 18 september förra året lovade Lotta Olsson till hans stora glädje att sammanställa och redigera anteckningarna till en bok och att låta trycka upp den i 146 exemplar till begravningen. Fyra dagar senare var Ulf Nilsson död.

Att det fanns intresse från förlag och läsare att ge ut den "på riktigt" gick upp för henne när förläggare som deltagit vid minnesstunden tyckte att fler borde få läsa.

Det var också så många som som hörde av sig efteråt och som var jätteberörda och som också har lånat ut den till vänner och bekanta. Jag kan förstå att det finns liksom ett behov av den här typen av bok. Det känns jättefint att försöka tillfredsställa det behovet och jag tycker att det här är en av hans bästa böcker, säger Lotta Olsson.

"Försonad med sitt öde"

Boken har också varit till hjälp i hennes eget sorgearbete, berättar hon.

Jag tycker att boken är både sorglig och rolig och så väldigt mycket Ulf. Vi som kände honom hör ju hans röst i texterna. Boken är precis som det var att leva bredvid honom de här tio veckorna, så den är väldigt trösterik. Hela vägen in i det sista var han så försonad med sitt öde och så lugn.

Själv skrev Lotta Olsson ingenting under sjukdomstiden. Inte månaderna efteråt heller då hon var för upptagen med allt praktiskt och med att försöka hitta tillbaka till en fungerande vardag för sig själv och sonen.

Framåt jul kunde jag börja skriva igen och började med det jag håller på med nu. Det är en kort prosabok för vuxna, som är väldigt självbiografisk. Det handlar om personer som jag har älskat och levt väldigt nära men som inte finns längre. Ulf, mina föräldrar och min före detta man som dog efter vår tid tillsammans.
Det är en ynnest att ha ett eget kreativt jobb. Jag behöver inte betala för terapi en gång i veckan. Jag skriver i stället.
Lotta Olsson ger ut sin man Ulf Nilssons bok 'En liten bok om kosten att dö' som han skrev under sina sista veckor i livet. 'Vi som kände honom hör ju hans röst i texterna', säger hon.
Lotta Olsson ger ut sin man Ulf Nilssons bok "En liten bok om kosten att dö" som han skrev under sina sista veckor i livet. "Vi som kände honom hör ju hans röst i texterna", säger hon.
Lotta Olsson vill flytta från sin och makens lägenhet till något mer praktiskt, som inte ruvar på så många minnen. 'Nu har jag börjat varsamt sortera ut saker. Tidigare hade jag inte slängt en enda strumpa efter honom', säger hon.
Lotta Olsson vill flytta från sin och makens lägenhet till något mer praktiskt, som inte ruvar på så många minnen. "Nu har jag börjat varsamt sortera ut saker. Tidigare hade jag inte slängt en enda strumpa efter honom", säger hon.
Efter begravningen hörde många av sig och berättade att de blivit berörda. 'Jag kan förstå att det finns liksom ett behov av den här typen av bok', säger hon.
Efter begravningen hörde många av sig och berättade att de blivit berörda. "Jag kan förstå att det finns liksom ett behov av den här typen av bok", säger hon.
Författarna Lotta Olsson och Ulf Nilsson fick 20 år tillsammans innan han gick bort i september förra året.
Författarna Lotta Olsson och Ulf Nilsson fick 20 år tillsammans innan han gick bort i september förra året.
Ulf Nilsson, fotograferad 2005. Arkivbild.
Ulf Nilsson, fotograferad 2005. Arkivbild.
Sem-Sandberg gör upp med förgiftad sump

Sem-Sandberg gör upp med förgiftad sump

LitteraturTT

Jean-Jacques Rousseau formulerade den moderna synen på barnet – men han lämnade själv bort sina egna när de var spädbarn. I "Oceanen" skriver Steve Sem-Sandberg fram den franske filosofens djupt motsägelsefulla person till både kropp och psyke.

Under sex veckor befinner sig Jean-Jacques Rousseau i paradiset – eller hur var det egentligen? På den undersköna lilla schweiziska ön Île Saint Pierre i Biennesjön har han fått en tillfällig asyl undan sina franska förföljare som anklagar honom för hädelse.

I sin nya roman låter Steve Sem-Sandberg enstöringen Rousseau söka tröst och lycka under ensamma naturpromenader och genom sitt stora intresse för botanik. Men tillfälligt befriad från från hotfulla katoliker och kalvinister ställs han i stället inför sig själv och sitt eget liv på ett annat sätt. Dessutom plågas han av hemsk smärta orsakad av så kallad urinstämma. Han kan inte kissa, något som Rousseau led svårt av i decennier.

Han bär på en förgiftad sump, det är något som ruttnar i honom som inte kommer ut. Det är de kopplingar jag gör, säger Steve Sem-Sandberg.

Förruttnelsen pågår även på Rousseaus kammare, dit han släpar döda växter för att skapa ett eget klassificeringssystem som ska trumfa Linnés. Att bara rita av växterna räcker inte, de måste plockas och bevaras.

- Det här är bara jag som spånar, men allt det här hänger ihop någonstans, idealet är att hejda döden, hejda förfallet, att inte vidgå sönderfallet i den egna kroppen. Den här urinstämman skapar en urinförgiftning som ju dödar honom inifrån på samma sätt som en växt förruttnar.

Dikeskörningar

I sitt författarskap har Steve Sem-Sandberg "åkt rutschkana bakåt" i tiden som han uttrycker det, med början i vad han kallar 1900-talets stora demokratiska dikeskörningar. De historiska personer som får honom att gå i gång är de med en djup moralisk klyvnad i sig – som terroristen Ulrike Meinhof i "Theres" eller Chaim Rumkowski i "De fattiga i Lódz", som assisterade nazisterna i att döda hans eget folk, de polska judarna.

Den förra romanen, "W" handlade om soldaten Woyzeck som högg ihjäl sin käresta och via Woyzeck och Georg Büchners klassiska drama om honom tog sig Steve Sem-Sandberg tillbaka till 1700-talet och Rousseau.

Det finns ett sätt att läsa mina böcker som jag inte är så förtjust i, som ett slags dokumentarism. Jag tycker det är tydligt nu att jag själv spjärnar emot den typen av läsning. De personer som jag skriver om är i stor utsträckning delar av mitt eget psyke som jag ser det. Det är inte så att jag försöker bringa reda i något historiskt kaos, säger han och beskriver sitt författarskap som "ett slags kemisk process".
Det är ju inte den historiska verkligheten som träder fram utan ett sätt att se på människan. Eller ett sätt att se på vissa situationer som människor i sina liv hamnar i, hur de löser dem, eller förstummas och förstörs. Där finns ju den verkliga smärtpunkten.

Inte kvinnorna

I "Oceanen" skildrar han kropp och psyke hos en tänkare som formulerade sig kring sådant som människans ansvar, då utan att inbegripa kvinnorna – så radikal var han inte, inskärper Sem-Sandberg. Trots moderna tankar kring barnuppfostran fick Rousseau sin älskarinna och hushållerska sedan många år, Therese, att gå med på att lämna bort de fem spädbarn som blivit resultatet av deras förbindelse till barnhem där de sedan inte gick att spåra, kanske för att de dog.

Har man själv barn, stegrar sig allting inför blotta tanken på detta. Hur kan man begå sådana handlingar och sedan förse dem med ett slags rationellt resonemang: "det måste du väl förstå Therese, att vi inte hade kunnat och du hade inte kunnat umgås i de här fina miljöerna, du måste förstå att det här är bäst för dig och så vidare". Det är ju så himlastormande galet.

Väg in ett ett psyke

Men i stället för ett "kategoriskt fördömande" såg Sem-Sandberg de bortlämnade spädbarnen som en väg in i en komplex personlighet.

Det här var en reflex hos det här psyket. Och vad grundar sig den här reflexen i? Att inget får belasta honom, vad är det för genikult som man ska förstå det här som?

Steve Sem-Sandberg är både påläst och kunnig. Ändå säger han sig sakna känsla och tålamod för just historia.

Det är människorna som dyker upp på vägen som är intressanta, därför att de är en produkt av sin tid och i vissa fall kanske också slåss mot den. Det hör ihop med att vara fången i sin tid och i mitt fall tror jag också med att försöka ta sig ur den buren och själv försöka definiera vad som är rätt och vad som är fel, hur verkligheten är beskaffad.
'De personer som jag skriver om är till stor utsträckning delar av mitt eget psyke' säger Steve Sem-Sandberg.
"De personer som jag skriver om är till stor utsträckning delar av mitt eget psyke" säger Steve Sem-Sandberg.
Steve-Sem Sandberg ogillar när hans romaner blir lästa som försök att skapa historisk klarhet.
Steve-Sem Sandberg ogillar när hans romaner blir lästa som försök att skapa historisk klarhet.
Steve Sem-Sandberg säger sig sakna både känsla och tålamod för historia.
Steve Sem-Sandberg säger sig sakna både känsla och tålamod för historia.
GP:s kulturchef slutar

GP:s kulturchef slutar

MedierTT

Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner lämnar tidningen. Anledningen är att han flyttade till sin familj i Stockholm för ett knappt år sedan.

Jag vill inte att mitt barn ska växa upp med en pappa som inte är hemma. I valet mellan att vara en närvarande chef och en närvarande förälder väljer jag det senare, säger han till tidningen.

Björn Werner rekryterades till Göteborgs-Posten för fem år sedan. Han kommer som sitt sista uppdrag för tidningen att moderera författarsamtal på Bokmässan.

GP inleder nu arbetet med att rekrytera en ny kulturchef.

GP:s kulturchef Björn Werner slutar. Arkivbild.
GP:s kulturchef Björn Werner slutar. Arkivbild.