Är det okej att vara trött?

Jag gick och lyssnade på en intressant paneldebatt härom veckan. Debatten, som var del av Independent Bookseller Week (IBW), brottades med frågan: Hur ser framtiden ut för den fysiska bokhandeln? Och den outtalade följdreflektionen: Finns det någon framtid?

Det var en intressant panel som erbjöd många olika perspektiv: ekonomiska, politiska, praktiska, hoppfulla, negativa, inspirerande. Det talades om vikten av att arbeta politiskt för att hålla oberoende butiker vid liv, om det moraliska dilemmat som Amazon skapar, och om hur förlag, författare och bokhandlare i högre grad måste hålla ihop och samarbeta.

Den talaren jag personligen fann mest intressant var Nic Bottomley, den enda bokhandlaren i panelen. Mr Bottomley driver den välkända bokhandeln Mr B’s Emporium of Reading Delights i Bath. Och vilken bokhandel sedan. De har gjort sig ett namn bland annat genom sitt husband The Bookshop Band, en trio av folkmusiker som skriver skräddarsydda låtar till varje författarevent (bandet var där och spelade upp några exempel under kvällen, så som en atmosfärisk låt inspirerad av en scen i The Unlikely Pilgrimage of Harold Fry, eller en annan inspirerad av Ruth Ozekis ordlekar i hennes roman A Tale For The Time Being). De är även kända för sina så kallade ”Reading Spas”, en sorts personlig läsarterapi kurerad av deras bokhandelsmedhjälpare, samt deras läsgrupper. 

Nic Bottomley presenterade en checklista bestående av 13 punkter för en framgångsrik oberoende bokhandel. Trots att jag skrev så att jag nästan satte eld på anteckningsblocket lyckades jag inte få ner alla, och ungefär halvvägs in upplevde jag hur en sorts trötthet tog tag i mig. Det var inte bara på grund av musklerna i min frenetiskt skrivande högerhand, utan någonting mer fundamentalt.

Gör någonting annorlunda varje vecka, anordna innovativa evenemang, ändra formen för författarkvällar varje gång, ha alltid tid över för att prata med kunder om böcker, läs så mycket du bara kan, följ alla recensioner, gör aldrig business med Amazon, erbjud inte bra kundservice utan sträva efter ”exellence”. Som sagt, jag kom inte längre än halvvägs. Och när jag tittar tillbaka på mina anteckningar kan jag tycka att vi faktiskt gör ganska bra ifrån oss där jag jobbar. Men det var någonting med hans energi, hur han fick allting att låta så självklart och överkomligt, som plötsligt gjorde mig så matt.

För att återgå till vad som diskuterats tidigare i debatten. Jag nämnde negativitet. Ingen var villig att erbjuda något så mörkt som ”det är kört”, men alla var överens om att ”det är svårt”. Vid det stadiet var jag villig att ropa ”men om vi kämpar tillsammans så går det!” Att bokhandeln har det kämpigt är ju knappast något nytt.

Nej, det var i ansiktet på all denna okontrollerade positivitet och energi som jag kände hjärtat sjunka.

Jag jobbar ju redan så hårt, tänkte jag. Och visst är potentialen oändlig, men hur ser det ut med energireserven? När jag inte packar upp böcker, sätter upp böcker, städar i hyllorna och på borden, gör om skyltfönstren, rensar bland gamla kundordrar, beställer andrahandsböcker, skurar golven, gör returer, organiserar skolmässor, svarar på e-postförfrågningar eller hjälper kunder, vad gör jag? Jo, sover. Äter. Läser. Umgås med vänner?

När ska jag ha tid att vara innovativ, ville jag skrika? När ska jag ha tid att tänka ut nya former och organisera nya typer av event och samtidigt vara så fruktansvärt trevlig hela tiden? Visst är det hårt jobb att driva en oberoende bokhandel som går runt, men någonstans måste man väl ändå säga stop?

Och sedan kom skulden, såklart. Här sitter jag och tycker synd om mig själv när någon gör sitt bästa för att inspirera! Och titta på deras bokhandel, titta bara. Det gäller att tänka positivt, vara positiv, och se resultatet. Är bokhandeln inte ditt kall så är det bara att hoppa av, sa jag till mig själv. Ingen har tvingat dig att jobba i en utrotningshotad industri. Men samtidigt, och jag vänder mig till er alla där ute. Visst är det väl okej att vara trött, om så bara ibland?