Beckett, vem är det?

Jag har länge tyckt att den tendens – att per definition alltid ifrågasätta förändring som nästan alltid gör sig gällande i de flesta former av svensk kulturdebatt – är ganska hopplös. Framkommer någon information som utmanar gällande ordning så reagerar kollektivet snabbare än någon hinner bokstavera L e n a  A d e l s o h n  L i l j e r o t h.

Men – jag vet inte vad det är med mig – jag är ju precis likadan. Kanske borde jag helt enkelt lägga ner vapnen och identifiera mig som en tjurig gammal gnet och en bakåtsträvande reaktionär. Av livets hårda skola och ruffa vedermödor en desillusionerad karaktär, utan tillstymmelse till vidare framtidsvisioner. Som ett test på Facebook jag gjorde om min mentala ålder: ”du är 99, du kan lika gärna ta och dö”.

Det är i alla fall så att jag allt oftare kommer på mig själv med att känna att det är något som är riktigt grundläggande fel. Så där i det stora hela, som ett system.

Ta bara det faktum att jag efter 20 år som verkligt inbiten socialliberal, nu när det övriga samhällets färgpalett mest går i serafimerblått med inslag av brunt, helt plötsligt börjat hallucinera om att färgen på mitt hjärta trots allt är röd. Medan jag samtidigt allt oftare hemfaller åt någon sorts känsla av att den enda filosof värd namnet är Thomas av Aquino. Det är gud eller djur som gäller. Det är bara att välja.

Och hur jag än försöker mixtra ihop dessa två spår, så kan jag inte komma fram till något annat än att man i rimlighetens namn borde kunna kräva att de som besitter politisk makt och därför borde ha lite större möjligheter att styra och ställa borde göra val som inte sätter all grundläggande human logik på spel. Jag tänker inte diskutera sjukersättning, högskolepolitik och utförsäljning av allmännyttan. Men jag vill säga någonting om biblioteken. Nog för att folk – i någon sorts valfrihets namn – fått vänja sig vid att deras lediga tid i hemmet främst går åt till att försöka värja sig från att bli terroriserad av på gränsen till kriminellt påstridiga telefonförsäljare. Men hur i alla glödheta har de som har makt över de påverkande besluten kunnat komma på tanken att transformera ett sorts säljtänk just till bibliotek. Det är fullständigt obegripligt.

Det är förvisso möjligt att alla åtgärder som nu görs för att anpassa biblioteken till marknaden inte kommer att göra den minsta skillnad. Jag tror att Adlibris nuvarande ledning känner ett stort ansvar inför uppgiften att välja ut de böcker som ska köpas in av biblioteken. Kanske är det också så att otroligt entusiastiska och engagerade företag kommer att köpa in sig på biblioteken i Nacka. Och kanske är Uniflex bemanningspersonal som nu bemannar bibliotekens informationsdiskar runt om i Stockholmsregionen inte bara ”serviceminded” utan också ett under av engagemang med ett brinnande intresse för det som jag inbillar mig är bibliotekens huvudsakliga verksamhet – böcker.

Men Pär Svärdson, hur ansvarstagande och allvarligt han än tar på sin uppgift är inte för evigt. Vad händer om man satt igång en utveckling som logistiskt inte går att stoppa? Det finns ju inga garantier för att ett företag som verkar på marknadens villkor inte någon gång kommer att ägas och styras av en komplett idiot. Som inte ansvarar inför en allmänhet. Vad händer så den dag när det holländska företaget Rodamco, ägare till köpcentret Forum Nacka lägger det högsta budet i biblioteksupphandlingen? Och kan man verkligen garantera att det i framtiden finns tillräckligt med kvalificerad bemanningspersonal som per timme har lust att tjäna 100 spänn på biblioteken. Jag och min geriatriska hjärtmuskel tycker i alla fall att det känns helt meningslöst att framtidens unga kulturtörstande individer, hur många de än är, ska gå till informationsdisken på Stockholms Stadsbibliotek och fråga efter Malone dör av Beckett och få svaret: Beckett, vem är det? Något som redan idag är en realitet.

Det fanns bibliotek redan hos sumererna i Mesopotamien. Det är något man vet. Jag ser ingen rimlig anledning till varför vi på några ynka år ska omvandla detta arv som tillhör alla till spelhall och lattecafé. Sådana finns det nog av som det är. Jag tror att bildning i alla former i själva verket är det som gör att vi har valet att välja vad det är att vara människa. Välja gud eller djur, och allt där emellan. Det kan enligt min mening inte vara något annat än själva essensen av begreppet ”valfrihet”. Därför har de märkliga beslut som lett fram till att även folkets bibliotek ska betraktas som en konsumtionsvara, enligt min mening, för evigt förpassat de som har makten att bestämma över dem till någon sorts slamkrypare, alternativt vårtbitare eller möjligen gnu.

Jag är inte speciellt förtjust i Beckett. Men jag lånade Malone dör på biblioteket när jag gick i gymnasiet och läste den. I ärlighetens namn köpte jag den sen i AWE Gebers gamla utgåva. Mest för att den ingår i den kanske snyggaste bokserie som gjorts i Sverige. Men också för att ha den som referenslitteratur i mitt alldeles egna bibliotek.

Jag har inget emot utformandet av någon sorts obligatorisk litterär kanon. Fanns det en sådan skulle förstås Beckett finnas med. Helt oavsett om man tycker det är förnöjsamt att läsa honom eller inte. Han tillhör allmänbildningen. Och hade man en sådan skulle en 19-årig bemanningspersonal med ganska stor sannolikhet också ha vetskap om den.

Kanske betyder den här typen av tankar att jag i själva verket ska lägga mina teoretiska och politiska grubblerier på hyllan, och helt enkelt komma ut som värdekonservativ. Men det är i så fall en helt annan sorts konservativ än den som företräds av de som nu styr vårt samhälle och liv.

Frågan är vad det är för färg på en sådan?