Bedårande barn och chica förläggare

Varför kan inte alla bokmässor vara i Paris? Det undrar jag och en journalistkollega när vi tar en kaffe i bakrummet på den nordiska paviljongen på Salon du Livre. Och de flesta svenska branschmänniskor som jag träffar tycks eniga om samma sak; det är helt enkelt underbart att vara i Paris.

I går kväll invigdes den nordiska paviljongen på Salon du Livre av kulturminister Frédèric Mitterand. Han var tre timmar försenad.
”Fransmän”, muttrades det visst här och var i de skandinaviska leden.
Men bara snällt och med så gnistrande ögon så. För i väntan på herr minister flödade champagnen. 

Hur som helst – invigd blev paviljongen, liksom mässans nordiska tema. Och Mitterand junior (brorson till den före detta presidenten) kom ut som fan av Arto Paasilinna.

Den nordiska paviljongen går helt i björk och är ritad av två arkitekturstudenter och fylld med ett imponerande antal nordiska böcker översatta till franska.

Jag är faktiskt smått chockad.

Att fransmännen är intresserade av nordisk litteratur är alltså ingen överdrift.

Alla förlag som har nordiska böcker (vilket är många) skyltar också stort och centralt med böckerna.  Och jag har redan tappat räkningen på hur många det kan röra sig om.

I den nordiska paviljongen var man rädd för att böckerna skulle ta slut redan till helgen. För själva allmänheten öppnade mässan nämligen i dag fredag. Under förmiddagen fylldes mässhallen av öar av sexåringar med matsäck, storögt lyssnande på högläsning och i sammanhanget alldeles förvånansvärt lite spring i bena. Framåt eftermiddagen har högstadie- och gymnasieklasserna invaderat mässhallen.

Att så mycket barn och ungdomar är här är både charmerande och glädjande. Och på något vis symptomatiskt. Det är helt enkelt något seriöst över den franska bokbranschen. Både förlag, boklådor och publik andas liksom seriositet, man får leta länge för att hitta det insmickrande. Och, som för att dölja alla ytligare, mer kommersiella intressen, har man gjort saken lätt för sig och formgivit alla deckare och chicklitt som om de vore doktorsavhandlingar i partikelfysik.

Eftersom jag nu också precis fått höra att fransmännen faktiskt läser ganska rejält med böcker så finns det någon elitistisk ådra i mig som gillar det här.

Man går in i bokhandel. Den är smockfull av bokhyllor med vita bokryggar med titel i svarta bokstäver. C’est tout. Det är allt.

Och ändå hittar böckerna sina läsare. Till och med Solja Krapu från Sverige. Eller norske Nicolaj Frobenius. Det är mystiskt.

Nå, i alla fall, det är mycket Norden här i Paris i dessa dagar, och mycket litteratur i största allmänhet. På tunnelbanan är det skuggspel med Tomas Tranströmer-texter och i Sonja Rykiel-butiken på Boulevard St. Germain skyltar de med Michel Foucaults böcker.

Men så är också den franska bokbranschen världens mest välklädda. Man kan väl säga så här. Efter gårdagens invigningspublik, så står sig bokmässan i Göteborg… sådär.

För alla med en modenerv i sig var det rena njutningen. Helt otroligt. Har inte sett så många snyggt klädda människor per kvadratmeter någonsin.

Nu måste jag sluta blogga och rädda mig från en fransk egenförläggare, som skrivit en bok om handpsykologi, här inne i Presscentret. Han har precis talat om för mig att jag knäpper mina händer som en man. Det betyder att jag tänker som en man. Är nyfiken och vill ha information. Säger han.

Vad ger ni mig för den?

Jag tror nu att det börjar bli dags att ringa kollegan från Vi och föreslå en petite bière.
För eftersom jag trots allt ändå är en kvinna, så börjar mitt förläggarsällskap få mig att känna mig både överkänslig och sentimental.  Så är det nämligen med de som knäpper händerna andra vägen, meddelade mitt nyvunna sällskap. 

Bon soir.

Vi återkommer.