BLOGG: Låt grundvalarna skälva

Foto: Carlo Pelagalli

Det är lustigt hur man följer vissa sociala konventioner utan att reflektera över dem. Tills något inträffar som får en att se saker och ting i ett annat ljus, och man plötsligt inser hur naiv man har varit. Hur pinsamt indoktrinerad.

Jag tänker på den uppspelta stämningen kring utdelningen av Nobelpriset i litteratur varje år. Ritualen som omger det; hur den svenska branschen stannar upp, live-streamar i butiker och på kontor, slår vad sinsemellan, och står med utsträckta händer över bokhandelsbord klockan 13 den där dagen i oktober. Vi applåderar eller beklagar oss när resultatet kommer, men likväl är vi med på cirkusen. Det är ett jippo vi alla deltar i.

För bokbranschen finns det såklart en försäljningsmässig aspekt av det hela. Men det är mer än så. Nobelpriset är en anrik tradition som jag vågar påstå att de flesta av oss, på ett eller annat sätt, är lite stolta över.

Eller har varit, kanske man ska säga. Jag vet inte vad ni tänker, men även bortsett från den senaste veckans skandaler känner jag mig närmast skärrad över min egen delaktighet i att backa en institution som Svenska Akademin.

Jag är feminist och vänstervriden, tror på maktstrukturer och påfund som kulturell hegemoni. Och ändå har jag i hela mitt professionella liv erkänt Svenska Akademins status. Visst har jag hejat på Ebba Witt-Brattström när hon kallat Nobelpriset för ett "fint manspris", och hållit med kritiker som påpekat pristagarnas överväldigande vithet. Men det är inte institutionens existensberättigande jag har ifrågasatt, utan specifika val de gjort. Så här i efterhand känns det befängt. Hur kan man, om man har någon som helst maktanalys, förvänta sig att en inrättning som i grunden är en exklusiv herrklubb ska utvecklas till något demokratiskt och jämlikt? Det ligger i själva stadgarna att motarbeta just detta, som spektaklet de senaste dagarna har påvisat med råge. Hur kunde jag ha trott något annat?

Att jobba inom den brittiska bokbranschen när allt det här utspelar sig sätter situationen i ytterligare relief. Det är mindre än ett år sedan jag i bloggen beklagade mig över att britter inte förstår att Nobelpriset är mer prestigefyllt än Bookerpriset. (Och det kom från någon som går till attack mot till exempel House of Lords. Logiken, eh?) Nu plötsligt framstår det som världens vettigaste hållning. Brittiska medier har visst rapporterat om skandalen, och folk på jobbet har frågat mig om den. Men inte för att det är jättebig news här egentligen, utan för att jag är svensk. Annars hade vi nog inte diskuterat det överhuvudtaget.

Och varför skulle vi, egentligen? Sexism och övergrepp förtjänar självklart all uppmärksamhet, men Svenska Akademin är helt enkelt inte särskilt mytomspunnen här – liksom: varför skulle vi bry oss om vad en grupp mossiga svenska gubbar tycker är bra respektive mindre bra litteratur? – vilket gör att det inträffade hamnar i lite annan dager.  

Och nog har de rätt. Låt grundvalarna skälva. Avmystifiera och demokratisera Akademin säger jag, eller stäng ner.