BLOGG: Litterära priser och bokhandeln

Foto: Julia Gillberg

Jag är minst sagt förvånad över de upprörda röster som höjdes förra veckan angående böckerna som nominerats till Augustprisets skönlitterära kategori. Det jag kommer säga nu blir nog mitt ultimata avslöjande av hur out of the loop jag är när det kommer till den svenska bokhandeln, men det får vara som det är med det. För när jag läste inledningen till SvB:s artikel om handelns negativa respons tänkte jag direkt: ah, den gamla diskussionen. Folk i branschen är upprörda för att de nominerade titlarna inte är tillräckligt litterära. 

Jag har inte läst någon av böckerna så min felaktiga föraning hade inte med de specifika verken att göra. Det jag automatiskt drog mig till minnes var snarare en kulturdebatt som brakade loss i Storbritannien 2011, efter att Booker-juryn hade gått ut och sagt att de ville att priset skulle fokusera på tillgänglig och mer ”lättläst” litteratur. Uttalandet skapade ett sådant ramaskri att ett nytt litterärt pris slutligen instiftades, det som några år senare blev Folio-priset. En liknande diskussion blossade upp igen när Hilary Mantel året därpå kammade hem sin andra Booker-vinst med del två i den episka Tudorsagan. Flera menade att det var oförsvarbart att ge det prestigefulla priset till en redan bästsäljande roman, istället för att ta chansen att uppmärksamma en mindre etablerad författare och understryka att litterär innovation lönar sig.

Att det råder skilda meningar om vad litterära priser är och bör åstadkomma är med andra ord tydligt både i Sverige och England, och det är kanske inte så konstigt. Men om man i den svenska handeln på allvar menar att Augustprisjuryns huvuduppgift är att identifiera vad som redan säljer eller förväntas sälja bra runt om i landets lådor, ja då förstår jag inte varför vi har litterära priser till att börja med? Är det inte snarare så att Augustpriset ger bokhandeln en fantastisk möjlighet att saluföra just den sortens litteratur som vanligen anses smalare? Det känns som en märklig slags offerroll man som bokhandlare tar på sig när man anklagar en prisjury – en litterär prisjury – för att de valt titlar som inte är tillräckligt kommersiella. Man får nästan känslan av att Augustprisjuryn i och med sina val skulle ha förbjudit handeln att sälja böcker av Khemiri och Gardell et al.

Händelsevis var det Anna Burns experimentella roman Milkman som precis vann årets Booker-pris. Boken, som utspelar sig på Nordirland och tematiserar sexuella övergrepp med ”the Troubles” som bakgrund, saknar i princip styckesindelning och karaktärerna har inga namn utan refereras till som ”middle sister” och ”milkman”. En jurymedlem erkände att boken kunde betraktas som ”svår” och kulturredaktören Claire Armitstead skrev att hon personligen var glad över vinsten, men att handeln kanske inte skulle känna likadant.

Men hör och häpna. Efter tillkännagivandet har förlaget Faber varit tvungna att trycka upp ytterligare 120 000 böcker för att tillgodose den stegrande efterfrågan, och Burns roman, redan den näst bäst säljande av de nominerade titlarna, har sedan vinsten rusat förbi böcker av författare som Ian Rankin och Joanna Trollope på den nationella topplistan. Vem hade kunnat tro något så tokigt?

Men i Sverige, där bokhandlare menar att flera av de nominerade verken är ”osäljbara”, behöver vi nog inte oroa oss för några liknande överraskningar. Med en sådan attityd känns det tvärt om ganska givet att kunderna kommer att bete sig precis som handeln förväntat sig.