Boken som isbrytare

Den fysiska bokens attraktionskraft är dubbel. Tänker jag, när jag läser ett av Expressens kulturchef Karin Olssons blogginlägg i veckan, där hon apropå Aftonbladetartikeln där Dan Josefsson påpekar att utan synliga bokhyllor kan man inte längre demonstrera sin bildning, spinner vidare på Josefssons tråd och bloggar om vad läsplattan innebär:

”En del av bokläsandet som identitetsskapare försvinner. Med läsplattan kan man inte längre nonchalant slänga upp sin Don Quijote i översättning av Jens Nordenhök på kafébordet och få längtansfulla blickar av intellektuella brudar.”

Även via elektroniska bokvägar kan man få kontakt med andra människor – genom klustren av entusiastiska bokbloggare, läsecirklar på Twitter, ”det här läser jag just nu”-applikationer på Facebook – men lite trist vore det allt om läsplattorna konkurrerande ut den fysiska bokens attraktionskraft på främlingar.

Det får mig att tänka på förra sommaren, när jag läste De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. Jag läser ofta på offentlig plats, och någon gång ibland får det en sidoseffekt i form av en blick eller, mer sällsynt, i form av ett samtal.

Men med Bolaño nådde detta fenomen helt nya nivåer. Inom loppet av en offentlig lästimme blev Bolaño min brygga till inte mindre än fem främlingar. (Alla var för övrigt män – kanske lockar Bolaños något, hrm, mustiga historier generellt fler män än kvinnor till läsning?)

Först en äldre man på tunnelbanan. Han satt mittemot mig, försjunken i Bolaños Natten i Chile.
”Åh! Den där ska jag läsa sen, vad tycker du om den?” utbrast han när han tittade upp vid en bladvändning.

Sedan två fjortiskillar som läste över axeln på mig och nervöst fnissande fastnade just för, hrm, mustigheten.

Därefter två unga män på baren där jag satt och läste medan jag väntade på min vän.
”Den där har jag precis börjat på! Men den är ju skitjobbig, jag tycker det är väldigt många människor att hålla reda på, blir det lättare sen?” sa den ene.

Hur ofta börjar fem främlingar prata dig ute på stan inom loppet av en timme?
Själv tycker jag att det är fint att en bok kan vara en brygga till främlingar, om så bara för en nick i samförstånd, ett kort samtal, eller en längtansfull blick so ger dig en pretentiös kick för att du får bekräftat att du ändå är rätt så fräck som läser Don Quijote.

Även om fnissiga tonåringar för all del även kan läsa på din läsplatta över axeln på dig, så har – just ur den här aspekten – den fysiska boken en fördel. Det vill säga: om inte förlag (eller nån annan aktör) börjar tillverka och prångla ut snygga "bokomslag" eller fodral till läsplattorna.

Då kan du välja att visa upp att du läser spanska klassiker, när du känner för att locka till dig längtansfulla blickar.
Eller välja att gömma att du läser mustiga chilenare, när du känner för hamna utanför blickfånget.