Den lilla jävla poesin

Under många år har jag samlat mig till ett litterärt intresse. Det har varit helt omedvetet, men framstår med brutal tydlighet när jag tittar igenom mina bokhyllor och sorterar ut olästa volymer.

Ja, jag använder ordet brutal; det här intresset har kostat mig mycket pengar. Vi talar nämligen om en genre som per nedslag är den dyraste i hela litteraturen. Jag har lagt tusentals kronor på något jag i princip aldrig läst:

Poesin.

Den lilla jävla poesin, för att tala med Lina Ekdahl. Hon är en av de poeter jag nog skulle älska mest om jag verkligen läste henne, för jag gillar att höra henne. Och jag har tre volymer med hennes namn på.

Jag frågar mig varför jag har köpt diktsamlingar som jag inte läser.

Ett axplock på vad jag mer har i hyllorna: Evert Taube, Tomas Tranströmer, Göran Greider, Margareta Renberg, Les Murray, Leonard Cohen, Inger Christensen. Nyligen, ja förra veckan, köpte jag en nyutgåva av Jacques Werups Tiden i Malmö, på jorden.

Jag är säker på att en kunnigare person än jag håller med om att det är klass på lyriken. Och att det skulle ge mig mycket att läsa den. Där ligger alltså inte felet.

Var ligger det då?

Är det i tystnaden som krävs för att man ska förstå vad man läser? Är det långsamheten som krävs? Är det ensamheten?

Något konstigt är det.

När jag tänker på det tror jag att min dröm om att läsa poesi egentligen bottnar i en dröm om att kunna läsa utantill.

Som liten satt jag andäktig och lyssnade till familjens vän, distriktsveterinären Ragnar Jansson i Nossebro, som med mjuk och kraftfull stämma deklamerade Fältskärns berättelser och – framför allt – Birger Sjöbergs Kriser och kransar.

Det är nog den drömmen jag burit: mannen som efter en god middag och utan att staka sig trollbinder sällskapet med poesi.

Det där har legat i vägen för mig. En dröm som aldrig kommer att bli verklighet eftersom mitt utantillminne är värdelöst.

Jag är kanske inte ensam om den drömmen. De stora förlagens försäljning av poesi rasar, upplagorna sjunker. Fler än jag har kanske samlat lyrik som de aldrig läst. Och nu har de kommit fram till att de ska sluta köpa.

I går kväll firade Forum för poesi och prosa i Göteborg sjuårsjubileum. Sju författare läste texter inspirerade av de sju dödssynderna, en synd var.

Och sorry alla prosaister, det var poeterna som gjorde störst intryck. Håkan Sandell, Ulf Karl Olov Nilsson och Tua Forsström. De läste bra, helt olika men gripande oförglömligt.

Deras böcker låg till försäljning på ett bord vid entrén och väckte habegär. Men jag köpte inget.