Tillbaka

Det behövs terapi!

2010-02-02
Det sägs att kris leder till något gott. Om denna utsaga är sann så hoppas jag innerligt att så är fallet med den förfärliga neuros bokbranschen nu tycks befinna sig i. Det branschen...

Det sägs att kris leder till något gott. Om denna utsaga är sann så hoppas jag innerligt att så är fallet med den förfärliga neuros bokbranschen nu tycks befinna sig i.

Det branschen behöver för att komma ur det här förlamande tillståndet är gammal hederlig terapi. Och de mekanismer som fått förläggarna att lamslaget lägga sig på rygg medan författarna tycks ha fastnat i frossa är just tecken på ett klassiskt ångestsyndrom snarare än reell katastrof.

I chock över konjunkturfall och rädsla för nya tekniker tycks alla plötsligt reagera på en helt primitiv nivå med ett psykologiskt försvar som på intet sätt är funktionellt. Liksom fallet är med en klassisk neuros.

Katastrofvisioner är numera det givna samtalsämnet i alla sociala sammanhang som innefattar både etablerade liksom mindre etablerade författare, helt oavsett genretillhörighet, tilltal och form. Från alla skrivande håll och kanter låter det nu helt plötsligt som om ingen tror att det längre kommer att ges ut några böcker på förlagen mer. Det surrar av vanmakt och oro. Hysteri.

Jag tycker därför att det trots alla skräckartade visioner är på sin plats att påminna om att den gångna hösten bjudit på många fantastiska böcker. Själv har jag haft några av mina bästa läsupplevelser på länge, bland både romaner såväl som poesi. Men gemensamt för dem är att de författare som skrivit dem har haft sina förlag som stöd under en längre tid. Det tog 15 böcker för Steve Sem-Sandberg att skriva sig fram till De fattiga i Łódź, glöm inte det! Och det är för bristen på sådant jag räds. I det neurotiska tillstånd som vi nu befinner oss förstår jag inte vilken författare som ska finna ro och ges möjlighet till det i framtiden.

Som en bild av detta tillstånd vill jag berätta när jag med häpnad för ett tag sedan på en bokrelease hörde en förlagsanställd på Bonniers (med x antal öl i anden och gråten i halsen) snyfta fram ”ni måste förstå, Bonniers har inga pengar…”. 

Om situationen inte varit så absurd skulle det förstås blivit strålande komedi. Men något sämre sätt att vårda sitt varumärke har jag nog aldrig varit med om, så nu föreföll det hela snarare vara illa skriven tragedi. Och hur opsykologiskt det än kan vara finns det tillfällen då man bara vill utbrista: Skärp er, det finns ingen relevans i detta beteende! Men det sa förstås varken jag eller de intill stumhet chockade författarna jag stod i sällskap med.

Författare är kreatörer och förläggaren bör vara deras stödjande hand, även i tider när det blåser lite väl mycket över både bokbransch och land. Att det blir oreda i leden när de som har makten tycks kastat in handuken fullständigt är kanske inte så konstigt. Det hjälps inte hur många lugnande brev, som man i Bonniers fall, har skickat sina författare på posten. De författare jag möter tycks minsann inte det minsta lugna av det. Styrkan måste komma inifrån förlagen, det är deras uppgift, det är inte så mycket mer med det.

Konjunkturer svänger upp och ner. Författare och böcker är förlagens varumärke.  Att – bara för att försäljningen sjunker en handfull procent från århundradets högsta nivå – tala om bokens död är inte bara dumt, det är helt enkelt infantilt och tecken på en helt kontraproduktiv psykologisk kris. Jag önskar fortfarande att någon skulle göra det där undersökande jobbet då man faktiskt gick igenom och studerade förlagens bokslut nu och vid tidigare finanskriser i förhållande till vad som faktiskt kommit ut. Skulle det vi ser nu verkligen i historiens ljus betecknas som en solitär katastrof? Jag tror inte det.

Folk läser böcker, det tillhör vår kultur, det är vad vi behöver och så vi är. Om några stackare nu vill ha dem på en läsplatta, låt dem få det, men tappa inte besinningen för det. För pendeln svänger och vi med den. Det är böcker det handlar om, glöm inte det. Någon ska skriva dem och någon ska förlägga dem. Det tycks som om både de som producerar och de som ska utföra själva skrivarbetet behöver påminnas om det. 

Låt inte det nya årtiondet bli det då vi lade oss ner på durken och kved. Hur många boksläppsöl som än hamnat innanför förlagsvästen.