En bra höst

Jag har haft en fruktansvärt bra bokhöst hittills. Vilket känns extra härligt då jag gått igenom ett antal torra perioder tidigare under året. Det är hemskt att säga, men ibland känner jag mig bara så oinspirerad av nyhetsflödet. Kan ni känna igen det? Allt man plockar upp känns tråkigt och inget lever riktigt upp till förväntningarna. Men inte denna höst! Nästan varje bok jag läst de senaste månaderna har jag, om inte älskat, så verkligen gillat.

Vi pratar ofta om starka och svaga säsonger – om bra och dåliga bokhöstar. Men dessa korresponderar ju med försäljning snarare än våra personliga läsupplevelser (om man inte väljer att endast läsa bästsäljare, naturligtvis). I mitt fall denna höst har dessa båda säsonger dock gått hand i hand – den så att säga interna och externa.

Utgiviningsmässigt har vi en stark höst i England, med nya titlar av Robert Harris, William Boyd och Donna Tartt, och en ny Bridget Jones-roman som pricken över i:et. Med en Alice Munro som dessutom går och vinner Nobelpriset är det rena guldgruvan. Själv har jag dock inte läst någon av dessa böcker, med undantag för en novellsamling av Munro. Det behövs liksom inte – de säljer så bra på egen hand (Donna Tartts Goldfinch kommer jag faktiskt att läsa, så fort läsexet blir ledigt – jag är näst på tur i en personalkö som pågått sedan i juni).

Jag skriver sällan om böcker, men jag känner mig så full av fina rekommendationer att det måste få utlopp någonstans. Några av dessa är på väg ut på svenska, men att läsa och köpa in på engelska går ju också – jag har en känsla av att flera av er redan är bekanta med dem.

1)    Stoner av John Williams. Den här titeln kom egentligen i somras, men jag var sen att plocka upp den på grund av hajp, vilket alltid är någonting jag tror att jag står över men i själva verket inte alls gör. Jag älskade den här romanen mer än någonting jag har läst sedan jag började på min nuvarande arbetsplats. Först utgiven 1965 men snabbt bortglömd har Vintage nu gett den nytt liv i England i en fin classic-utgåva. Det är enkelt, vackert och opretentiöst. Perfekt.

2)    The Circle av Dave Eggers. Dave är ju något av en superstjärna i USA, och han irriterar många inklusive mig. Men den här boken med sin neonorangea framsida höll mig vaken om nätterna. Det är obehagligt, och beroendeframkallande, och jag kände igen mig själv i mycket av det som beskrevs. En uppdaterad 1984, om än lite mindre tung på foten.

3)    Luminaries av Eleanor Catton. Inte för att hon riskerar att gå obemärkt förbi, men i alla fall. Jag var så exalterad över Cattons Booker-vinst att jag skrek rakt ut bakom kassan när jag läste om vinsten morgonen efter. Jag hade inte läste boken vid det laget, men det kändes bara helt rätt. Catton är ung, ascool, oslagbar, och hennes bok är det märkligaste, mest mystiska och underhållande jag tagit mig för på mycket länge. Är fortfarande bara halvvägs, men litar på att inte bli besviken…

4)    Burial Rites av Hannah Kent. En debutant från Australien som skriver om Island på 1800-talet – hur ska det gå? Väldigt bra, är svaret. Jag slukade Hannah Kents bok, som bygger på den verkliga historien om Agnes Magnusdottir – den sista kvinnan att bli avrättad på Island 1830. Kent skriver poetiskt, mörkt och vackert, och handlingen smyger sig på med en orubblig intensitet fram tills slutet.

5)    More Than This av Patrick Ness. Jag är väldigt förtjust i ungdomslitteratur, och Patrick Ness är en av mina absoluta favoriter. Trots att More Than This är en av hans svagaste åstadkommanden hittills säger det mer om vad han skrivit tidigare än om denna hans senaste tonårsroman. För det är vansinnigt bra, och modigt. Det handlar om förbjuden kärlek och självmord och vad som händer när vi dör.

Och hösten är inte slut än... Om någon av er har läst någon av dessa titlar och har åsikter ni vill dela, eller har läst något grymt jag borde känna till, så vore det hemsk roligt att höra ifrån er!