En enda såpa

Saker pågår i butiken där jag jobbar som aldrig upphör att förvåna och underhålla. Jag funderar ibland på huruvida det vore möjligt att gömma en mikrofon någonstans bakom kassan, om inte annat för att övertyga mig själv efteråt om att det ena eller andra verkligen inträffade. Tänk Downton Abby möter Black Books. Jag menar allvar. Det är en enda såpa.

Jag pratar i första hand om kunder. Men även personal. Vi är oerhört trevliga och ”service-minded”, visst, men precis som i alla företag finns det människor som helt enkelt har stannat på samma position lite för länge. Eftersom att vi i första hand säljer böcker till ett visst typ av klientel är det närmast obligatoriskt att även personalen utstrålar en lagom mängd snobberi. Tom är mitt favoritexempel. Följande meningsutbyte inträffar varje gång en kund vill ha boken inslagen:

”Could you remove the price, please?” (priset är förtryckt på alla engelska böcker)

“What do you mean?”

”Could you please cut the price out or cover it please?”

“And damage the book?! I think not! They’re going to know you paid for it!”

Tom berättar ofta för mig, och alla andra som vill lyssna, hur mycket han avskyr att arbeta. Han skulle mycket hellre läsa poesi på franska och måla hela dagarna. Varje gång han ser vykortet bakom kassan som en av våra stamkunder målat av butiken mår han illa för att det är så fult. Jag frågar om han skulle kunna göra det bättre själv.

”Well of course!” utbrister han indignerat.

“You are quite the renaissance man, aren’t you Tom?”

“I suppose you could say that, yes.”

Jag betraktar hans ansikte med spänd förväntan, men han rör inte en min. Han är helt allvarlig.

I andra änden av skalan har vi Stephanie, oändligt trevlig och förstående, socialt kompetent och kunnig. Stephanie är även djupt religiös och tar sitt uppdrag att frälsa människor ifrån att läsa dålig litteratur på största allvar. Sin godhet och kompetens till trots händer det dock att saker och ting kolliderar.

Till exempel i fallet Mr Laurenti. Ovanligt svårflörtat och i största allmänt skräckinjagande med sin enorma kroppsbyggnad och högljudda argentinska brytning är vi flera som helst springer åt andra hållet då han sätter foten i butiken. Han är också författare och ofantligt rik. Jag kan, enligt honom själv, inte ens föreställa mig hur många ”vast estates” han äger i Argentina. Detta är för att jag kommer ifrån ett litet kommunistland där ingen tillåts äga någonting. Jag är dock förlåten, för Mr Laurenti avgudar Ingmar Bergman. ”Very good. Real culture! But your books from up there I don’t like. Hamsun! To bleek. They make my wife depressed.” Vi kommer, på det stora hela, ganska bra överens.

Det gjorde även Mr Laurenti och Stephanie, fram tills incidenten med Isabel Allende. Mr Laurenti avskyr alla Sydamerikanska författare, och de flesta av spanjorerna också. Gabriel Garcia Marquez, Mario Vargas Llosa, Roberto Bolagno, Javier Marias – han berättar för Stephanie hur oförskämt usla de är allihopa. “I suppose I never quite got on with Isabel Allende…” försöker Stephanie med trevande röst. Varpå Mr Laurenti ryter: ”Isabel Allende is a CUNT!” och går ut genom dörren.

Stephanie har stannat upp mitt i en rörelse. Långsamt för hon handen till bröstet och andas, en, två gånger. Jag frågar om hon är okej? ”He said c-c-cunt” får hon fram. ”I hate that word, he said it, I-I-I am a woman, I…” Jag säger åt Stephanie att gå ner i personalrummet och ta det lite lugnt i några minuter. Hon nickar tacksamt. Jag ser mig omkring. Ingen verkar ha registrerat något speciellt märkligt, allting fortgår som vanligt.

Som jag önskar att jag hade haft den där hemliga bandspelaren.