En falsk recension – so what?

Webbtidningarna Dast Magazine och Kulturen publicerade nyligen en recension av Tomas Linnalas bok Mördare och poeter (Kalla Kulor förlag).

Det skriver vi om i en notis i vårt kommande nummer 11. Men notisen har bara plats för 630 tecken och det är synd, för det finns mer att berätta.

Recensionen i Dast och Kulturen (som för övrigt nu tagit bort den) är undertecknad av författaren, skribenten och textmarodören Stefan Hammarén.

Han är känd för många tilltag, bland annat har han ett förhållande till språket som är... annorlunda. Han skriver inte som andra, stavar inte som andra, använder inte samma ord och syntax som andra (och det beror inte på att han är finlandssvensk).

Hammarén kan vara elak som få. Det fick bland andra Pia Ingström känna på när han recenserade hennes bok Inte utan min mamma. På Norstedts blev de så upprörda att de ville att Kulturen skulle ta bort recensionen.

Hammaréns stil är alltså originell. Därför borde Kjell E. Genberg, som har hand om recensionerna på Dast, kanske reagerat när han fick en text som är rak, okomplicerad och språkligt oantastlig – om än en smula färglös.

Avsändare var Stefan Hammarén och texten var alltså en recension av Mördare och poeter.

Nu var det ingen recension, visade det sig, utan en kopia av bokens baksidestext. Texten redogör kort för innehållet och slår fast att boken ”liknar ingenting jag tidigare läst”. Tomas Linnalas tidigare böcker berörs också.

Exakt samma text – så när som på ett ”vi” som är utbytt mot ett ”jag”, finns bland annat på nätbokhandeln Adlibris.

Men det visste inte Kjell E. Genberg som lade in texten. Det visste inte heller Stefan Hammarén. Han fick bara höra av en god vän att han tydligen hade recenserat Mördare och poeter åt Dast.

Hammarén reagerade inte som de flesta andra som blir bestulna på sin byline, utan han tyckte det var roligt att hans namn var så känt att någon ville utnyttja det för att skämta.

Han misstänkte att det var någon författare, vars bok han recenserat, som ville hämnas.

Han kollade lite på texten, körde den genom ett rättstavningsprogram men fann inga fel, och kom på att skicka den vidare till några andra tidningar han brukar skriva för. Eventuellt skrev han en rad om att det inte var han som skrivit den, utan någon annan. Men att han gärna stod för den.

Det var en förlängning av skämtet som han gillade. Själv brukar han bland annat stoppa in citat från sina egna böcker i recensioner – och påstå att utdragen kommer från den recenserade boken.

Recensioner är inget heligt, säger Hammarén, det måste finnas ”terrorism också bland recensioner”.

Kulturen tog alltså också in recensionen, som var en baksidestext och inte var skriven av Stefan Hammarén.

Snart fick förläggaren Hans-Olov Öberg på Kalla Kulor, som gett ut Mördare och poeter, reda på att Dast hade en recension som inte var en recension. Han blev arg. Och ringde Kjell E Genberg.

Men Genberg tyckte inte att det var så farligt. Tanken med baksidestexten var väl att den skulle spridas? Om Hammarén varit hygglig nog att vidarebefordra den borde väl Hans-Olov Öberg snarare vara tacksam, tyckte Genberg och lät texten ligga kvar.

Så nu finns recensionen som inte är en recension, skriven av någon som kallar sig Stefan Hammarén men inte är Stefan Hammarén, att läsa på Dast.

Och läsarna? Ja, de är grundlurade. Men det vet de inte om.