En väldigt kryddig rea

En sak slår mig när vi på SvB-redaktionen sitter och ringer runt till mängder av återförsäljare. Vi frågar reafrågor: hur går försäljningen, hur har ni förändrat era inköp, vad betydde startdatum, löningsdag och veckodag, vilka titlar säljer bäst?

Svaret på den sistnämnda frågan är som ett mantra. Alla svarar – i princip – identiskt.

”Spill, Paganinikontraktet, Fågelsång, Vargas Llosa, Hundraåringen..., Den döende detektiven, Kungaboken, Strindbergs stjärna, One more slice”.

Det är de böcker som säljer i sådana volymer att de är värda att nämna. Några bokhandlare tillägger att vissa lokala titlar också sålt bra. På Akademibokhandeln lyfter man fram att fackböcker generellt – mat och trädgård – säljer bra.

Men inga andra titlar säljerså mycket att de är värda att nämna separat.

För ett par månader sedan satt vi och ringde runt och frågade hur julhandeln hade gått: försäljningen, inköpen, veckodagarnas betydelse kring julhelgens placering, vilka titlar som sålde bäst.

Också då var svaren som ett mantra: ”Fågelsång, Spill, Vargas Llosa, Kungaboken, Paganinikontraktet, Den döende detektiven, Strindbergs stjärna…”.

Sex av titlarna på jultopplistan är desamma som nu går bäst på rean.

Är det verkligen rea?
De storsäljande titlarna på rean är nya böcker, kraftigt prispressade, endast där för att dra in kunderna i butikerna.

Jag frågar en av inköpscheferna, när jag hör mantrat för tjugonde gången, om de traditionella reatitlarna ens fyller någon funktion: säljer de ens så pass mycket att det är lönt att ha de där kryddiga indragartitlarna för att locka in kunderna? Om kunderna nu ändå bara köper Leif GW:s och Keplers och Combüchens senaste, och sen tackar för sig – utan att ens se åt de där dammiga två år gamla reatitlarna som förlagen och återförsäljarna egentligen vill bli av med?

Inköpschefen låter helt oförstående. Klart det är de egentliga reatitlarna som rean egentligen handlar om: som står för jippot, den stora omsättningen, massförsäljningen. De andra titlarna är bara ”kryddor”.

Hos en stor återförsäljare säger man att anledningen till man jobbat med starka dragare i år är för att "visa att vi tror och satsar på rean. Det är ”riktiga” välkända kvalitetsböcker som reas och inte – som den envisa myten gör gällande – gammal skåprensning och nytryck på sämre papper."

Och så kanske det är. Kanske rean håller på att ömsa skinn.

Det finns en oro bland återförsäljarna.
– Det är för mycket nya titlar. Vi säljer mycket – men vi tjänar inga pengar, säger en bokhandlare.

– Jag undrar vad kunderna ska tro. Först säljer vi böckerna till jul för 239, två månader senare vräks de ut på Willys för 59, säger en annan bokhandlare.

Och det är dragartitlarna som syns, i återförsäljarnas annonser, ofta i media när det ska tipsas om reafynd (för vem skulle inte rekommendera att slå till på senaste årets Augustvinnare till vrakpris?), det är dessa titlar som är centralt placerade på reaborden – och det är dragartitlarna som intar reans topplistor.

Jag vet inte jag. Det är så mycket kryddor att det nästan börjar bli torrt i munnen. Var är biffen?

Jultopplistorna finns här (första delen av december) och här (andra delen av december).