Läs tidningen digitalt
Logga inGÄSTBLOGG: Attityder som släcker röster
Vet ni vad de också gör? De skriver. Alltså, på riktigt – de skriver som barn och tonåringar aldrig gjort förr. Okej, jag har inga siffror på det, men min magkänsla säger att de många miljoner tonåringar som lagt upp något på Wattpad, Tumblr, Fanfiction.net eller Archive of Our Own ändå sätter något slags rekord. Och många av dem skriver fanfiction.
Jaha. Okej. Så de skriver alltså inte på riktigt.
Fanfiction har alltid legat utanför mainstream, men den blir mer och mer accepterad: Fifty Shades of Grey är Twilight-fanfiction från början, och Anna Todds After-serie började som One Direction-fanfiction. Tillsammans har de nu sålt flera miljoner exemplar världen över och översatts till fler språk än jag kan räkna till. Det är intäkter branschen säkerligen är mycket glada över.
Men ändå kvarstår den där bittra eftersmaken av att det inte räknas. Fanfiction är inte på riktigt. Inte när den säljer, och särskilt inte när den bara existerar och skapas som den oftast gör: på nätet, av unga.
Vad ger det för bild till de ungdomar som faktiskt brinner för att skriva? Vad säger det om hur vi värderar det de kanske värdesätter högst av allt?
Det är lätt att börja skriva fanfiction för att tröskeln in är låg. Alla kan hitta sin nisch, sina läsare, sin community. Du behöver inte vara bra för att börja, eller skriva “korrekt”, det viktigaste är att du har roligt och att det ger dig något. Den förutsättningslösa uppmuntran och genuina passionen är svår att hitta på annat håll.
Men någonstans under tonåren händer något med de flesta som tidigare brunnit för fanfiction.
“Jag är för gammal för det här. Fanfiction är pinsamt.”
När vi är 18 tycker vi alla att det vi gjorde som 13-åringar är pinsamt. Det är inte nytt. Men om fanfiction var ett sätt för dem att upptäcka skrivandet – vad händer med det intresset när lågan släcks? Vad händer med alla de röster som skulle kunnat ges plats i vår bransch?
Tur att det ändå inte är på riktigt.
Vad tyckte du om artikeln?