GÄSTBLOGG: En kugge i bokfabriken

Jan Lööf redigerar

Foto: Martin Harris

Samtalsledare var Daniel Sandström, litterär chef på Albert Bonniers förlag. På scen hade han Eva Bonnier och Abbe Bonnier, två förläggare på just Albert Bonniers förlag som också i allra högsta grad är en del av förlagets historia.

Det var synnerligen intressant att höra de här tre prata i en timme om familjen Bonnier, dess historia och hur förlaget byggts upp. En hel del kände jag till sedan tidigare, men mycket var nytt för mig. Inte minst njöt jag av att Eva och Abbe var så öppna och personliga i sina reflektioner kring både förlagets historia och sina egna karriärer. Jag kände mig som en del av en lång och spännande tradition av bokutgivning när jag gick därifrån. Det gör jag ju inte varje dag när jag sitter i kontorslandskapet och funderar över kommateringen i en ny Pixibok.

I onsdags höll Dag Beskow, barnbarn till Elsa Beskow, ett uppskattat föredrag för oss på Bonnier Carlsen. Det handlade om Elsas familj, hennes uppväxtförhållanden, böckernas tillblivelse och eventuella förebilder till de välkända karaktärerna. Jag har själv arbetat med några av Elsa Beskows titlar (senast med Pixibox: Elsa Beskow som kom ut 2016). Det är alltid kul, för bilderna är verkligen fantastiska, men jag måste erkänna att jag ibland har tänkt att det är roligare att få jobba fram nya böcker med spännande namn som kan producera framtidens bilderböcker. Då blir en sån här djupdykning i historien väldigt betydelsefull.

Att få höra Dag Beskow prata om sin relation till sin farmor och hur familjen Beskow än i dag vårdar hennes bilder med en omsorg som är beundransvärd, gör mig rörd och stolt över de delar av det nya som jag är med och producerar. Det var inte alls en självklarhet att familjen Beskow skulle tycka att en Pixibox med Elsas böcker var en god idé, men de försöker ständigt tänka sig in i hur Elsa skulle ha tänkt. Vad hon skulle ha tyckt om de nya förslag vi kommer med från förlagets håll. Det handlar alltså inte bara om vårdandet av ett varumärke, utan lika mycket om vårdandet av minnet av en kär bortgången släkting.

Även levande författare bär på lång historik. Igår åkte jag till exempel hem till Jan Lööf. Sedan några år är jag hans förläggare på Bonnier Carlsen. Vi har mycket roligt ihop. Det är ett privilegium att få jobba med Janne som alltsedan 1966 har gett ut böcker hos oss. Han är frikostig med historier om allt han gjort, hur böckerna blev till, människor han mött och hur relationerna varit till förlaget och hans tidigare förläggare. Det är en njutning att komma hem till honom och få lyssna och prata.

De flesta författare jag jobbar med kommer till mig på kontoret, men med Janne är det annorlunda. Vi behöver hans dator med alla illustrationer, både för att komma framåt i de projekt vi jobbar med, men lika mycket för att han rätt som det är kommer att tänka på något i en bild som han vill visa. Där han liksom illustrerar sin poäng i diskussionen med en bild han ritat. Därför åker jag nästan alltid hem till honom när vi ska jobba.

Han är i allra högsta grad fortfarande produktiv och jag känner mig som en liten kugge i en lång tradition av förläggare och redaktörer som kommit och gått, som stöttat Janne och jobbat med hans böcker. Det är en stor ära att få vara denna kugge.

Och det är väl så förlagslivet fungerar, redaktörer och förläggare axlar och bär historik och traditioner. Det gäller att veta var man kommer ifrån för att veta vart man ska. Mycket av förlagslivet handlar om vardagens dead lines, korrekturvändor, manusläsning, kalkyler, tilltrycksdiskussioner, senaste månadens försäljningssiffror eller något annat akut i nuet. Men så ibland får man veckor som den jag haft nu med historia, horisonter och perspektiv. Det ger energi och engagemang!