GÄSTBLOGG: Enögd litteraturbevakning

Dessutom ett tips för bokhandeln – och detta är viktigt – sätt inte upp DN:s vilseledande lista över de ”bästa nya böckerna” utan att förstå att denna lista endast innefattar en liten, snäv del av den totala utgivningen. Där finns enbart romaner, poesi, essäer och reportageböcker, det vill säga sådant som redaktionen känner sig hemma i.

Vi vet att det finns många andra läsare, eftersom vi säljer böcker till dem. 

Några konkreta exempel är Max Tegmarks Vårt matematiska universum, som aldrig recenserades. Det var inte så att Max uppfattades som ointressant: han var med i ”Skavlan” och i ett tiotal större mediesammanhang, samt om vi går till Dagens Nyheter, föremål för ett initierat uppslag som ”vetenskapsman som superstjärna” och senare även på DN Lördags framsida.

Men som författare faller han mellan stolarna. Ett annat, aktuellt exempel är fransksvenske Christophe Galfard vars bok Universum i din hand direkt gick upp som 1:a på topplistan efter medverkan i SVT:s ”Babel” och ”Go’kväll”.

Hans bok introduceras på framsidan av New York Times kulturdel – men i Sverige: Gärna intervju, men boken? Om vi översätter till filmrecensioner så är det som att ingen tar sig an ”Interstellar” (en film som Galfard var delaktig i). Undantaget är ofta Svenska Dagbladets ”Under strecket”-vinjett. (Stor applåd.)

Listan kan annars göras lång. I New York Times recenserades Galfard vid sidan av Carlo Rovellis Sju korta lektioner i fysik, som också faller utanför referensramarna. Eller se på Natur & Kulturs psykologiböcker, till exempel Carol Dwecks Mindset som gavs ut ifjol – bästsäljare i USA i nästan tio år, ständigt refererad till.

Kanske har man ingen känsla för vem man lägger ut jobbet på? Detta belyses av ett annat exempel från vår utgivning, nämligen en ännu större bästsäljare: Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt. Den enda tidningen som recenserade denna bok var Svenska Dagbladet. Visserligen av en lysande skribent och författare, Fredrik Sjöberg, men var det han som biolog som skulle introducera Kahneman – en psykolog som tilldelats Ekonomipriset till Nobels minne?

När jag jobbade på Expressen var jag under en period musikrecensent. Att skriva om Kents nya album (”Isola”; 4 getingar, borde varit 5) var självklart. Men jag blev också utsänd för att tycka till om Jean Michel Jarre (som jag gav 1 geting och beskrev som herren av pingpongmusik; jag blev fullkomligt nerringd av alla hans fans dagen efter).

Då kändes det skarpt och rakryggat, men i efterhand bara fånigt och förutsägbart. Vi kommer alla med våra förförståelser och perspektiv.

Varför blir jag irriterad av detta? Jag sörjer egentligen inte att de här böckerna inte recenseras; möjligen lite från ett säljperspektiv, att de därmed alltid faller utanför vecko- och årsbästalistor hos kulturredaktioner. Kanske också för att det känns respektlöst mot vissa författare – ofta forskare – att måttstocken på om något är ”litterärt” direktöversätts till ”kvalitet”.

Men framför allt, tror jag, får jag samma känsla som fick mig att lämna min uppväxtstad, småstaden. Det känns helt enkelt förutsägbart, ängsligt och endimensionellt. Allt är redan bekräftat. Då synen på en bok är så snäv tvingas jag som läsare ut till utländska tidningar, podcasts och sajter för en bredare litteraturbevakning.

Det handlar om diskussionen generellt om böcker i Sverige, att hela tiden försöka få fler att förstå värdet av dem, att uppskatta dem och vidga utrymmet över huvud taget. Motsatsen vore färre läsare och ett smalare urval, och boken ännu längre bort från centrum.

Kika till exempel in på Bill Gates bokblogg för att få en känsla kring vad jag menar. Han tar böcker på största allvar, men i nio av tio fall är det böcker som aldrig skulle plockas upp av en svensk kulturredaktion.

Det finns dessutom en intellektuell sida av Silicon Valley där boken hålls väldigt högt. Tim Ferriss podcast, med miljoner lyssnare, innehåller till exempel alltid en diskussion om böcker som hänger ihop med psykologi, filosofi och management. Alain de Botton-avsnittet är superintressant, men missa inte det med investeraren Naval Ravikant som håller hyllningstal till litteraturen och lyfter fram 26 boktitlar i samma avsnitt inklusive sina favoritböcker. Eller kolla in musikentreprenören Derek Sivers, som grundade CD Baby, och som delar med sig av sina bokanteckningar för de hundratals böcker han har läst de senaste åren.

Ingen i det svenska näringslivet pratar om böcker på det här sättet. (Apropå läsfrämjande, här har vi en grupp.) Ingen företagsledare och exempelvis Dagens Industri eller Veckans affärer är fjärran från litteraturbevakningen som Financial Times innehåller. Har någon ens hört talas om Peter Drucker? (Googla.)

Det här hänger ihop med vad jag var inne på häromdagen apropå den bortgångna kritikern Nils Schwartz, värdet av att som kritiker gå sin egen väg och upptäcka själv, inte att sätta kompassen efter sin homogena flocks konsensus.

Vi vill ju att fler ska läsa bra böcker.