Tillbaka

Hon stal en liten Ekelöf

2010-02-12
– Jag stal en liten Ekelöf! Det är den enda bok jag någonsin stulit. Jag vet inte varför! Marianne von Baumgarten-Lindbergs bekännelse om ungdomssynderna på Svenska kyrkans bibliotek i Paris...

– Jag stal en liten Ekelöf! Det är den enda bok jag någonsin stulit. Jag vet inte varför!

Marianne von Baumgarten-Lindbergs bekännelse om ungdomssynderna på Svenska kyrkans bibliotek i Paris framkallade skratt och fniss bland åhörarna på Svenska Barnboksinstitutet i veckan. Igenkännande skratt? Åtminstone från mig.

Någonstans uppe på vinden ligger det, mitt dåliga samvete, och gnager.

I mellanstadiet lånade jag Elvis och jag, Priscilla Presleys skildring av livet med The King. Jag läste om den flera gånger. Men den var aldrig min favoritbok. Kärlekshistorien fastnade jag för, men knappast sättet den var skriven på. Ganska ful var boken också, vill jag minnas. Ändå lämnade jag aldrig tillbaka den.

Varför vet jag inte riktigt.

Vilket konstigt beteende. Vilken skam. Tänk vilken läsupplevelse jag berövat andra småttingar på Furuhällsskolan i Mölnlycke.

Varför jag släpat med den skamligt stulna boken i flytt efter flytt vet jag inte heller. Typiskt irrationellt bokbeteende, kallar jag det: både stölden och släpandet.

Men en liten tröst är det att även en bokbranschentreprenör och bokälskare som Marianne von Baumgarten Lindberg en gång stulit en bok.

Fast dessvärre är det ju väldigt mycket töntigare och mindre smakfullt att ha stulit en Elvisbiografi än en diktsamling av Gunnar Ekelöf.