Tillbaka

Jag kanske måste ha Facebook

2012-08-22
Jag tänkte köpa en bok till min pappa, han fyller år i helgen. Han är intresserad av det mesta, till exempel politik och till exempel USA. Jag hade ett vagt minne av ett mejl om en ny bok om den am...

Jag tänkte köpa en bok till min pappa, han fyller år i helgen. Han är intresserad av det mesta, till exempel politik och till exempel USA. Jag hade ett vagt minne av ett mejl om en ny bok om den amerikanska högern. Den kunde passa, tänkte jag och gjorde en sökning i mejlboxen. Jo visst, där fanns en inbjudan till en samtalskväll om boken Den amerikanska högern, på Söderbokhandeln i Stockholm i veckan.

Jag går in på Söderbokhandelns hemsida, som egentligen är en blogg. Senaste uppdateringen 28 maj 2012. Under ”Evenemang och författarbesök” finns ingenting.

Jag går tillbaka till mejlet. Såg jag fel? Var kom det ifrån? Aha, det var en Facebook-inbjudan. Jag har inte Facebook, men är registrerad som administratör av SvB:s sida. Jag fuskar lite, loggar in på Svensk Bokhandels Facebook-sida, gör en sökning på Söderbokhandeln. Och där har vi det, datum, plats, tid och en massa information om eventet och boken. Allt jag behöver veta.

Det var andra gången på en dag som jag känner att jag kanske måste ha Facebook.

Det första tillfället var en snabbt nedknappad tilläggsrad längst ner i ett mejl om något helt annat ”Förresten du vet väl att det är jubileum på dagis? Sprid ordet!”. Jätttekul, måste gå, klart jag ska sprida ordet, och varför har jag inte hört något? Sprider ordet via mejl till några andra dagisföräldrar. Får tillbaka ”Jag är redan inbjuden, på Facebook”.

Jag har inte Facebook. Jag har barn, hus, bil, trädgårdsland, sommarstuga, föräldrakooperativ, friidrottsförening och akvarium. Jag vill inte ha en sak till som jag inte riktigt hinner med. Se bara på mitt twitterkonto. Hopplöst ouppdaterat. Men utan Facebook står jag utanför informationsflödet. Jag hänger inte med. Jag hittar inte den information jag behöver på andra ställen. På något sätt känns detta lite obehagligt.

Jag hade en lunchkonversation med en kollega idag. Vi pratade om hur det är självklart att man har mobiltelefon, att man måste ha det för att fungera i samhället, i alla fall som förälder med barn i skola och dagis. Det var inte så himla länge sedan det inte var så. Och hur det nu blir mer och mer självklart att man har mejlen i mobilen. Hur det så smått tas för givet att man har ständig tillgång till sina mejl. Kommer det bli lika oundvikligt som mobiltelefonen? Och så Facebook. Måste man snart ha Facebook?

Igår kväll tog familjen en snabb kvällstur ner till havet. Det var inte badväder egentligen, men det är alltid så vackert där på kvällen. Ljuset över havet är fantastiskt, även det gråaste väder ger som ett filter där alla färger blir djupa och klara. Det är en av mina favoritplatser på hela jorden.

Jag klev ur bilen med mobilen handen. Tittade på den. Jag var där med hela min familj, inget barn på dagis eller skola eller hos någon kompis. Det är klart att någon i min bekantskapskrets kunde få en hjärtattack just då men det kanske inte var så stor risk. Beslutsamt la jag mobilen i handskfacket, stängde det och gick ner mot stranden. Utan mobil, utan mejl, och utan Facebook.