Jag önskar mig inga listor till jul

Finns det en textform som är intimt förknippad med julen så är det, förutom julkortet och grötrimmet, listan. Jag tänker på önskelistan men också på de säsongsbetonade topplistorna över årets bästa skivor, böcker och filmer som brukar dyka upp i detta nu. Här får kritikerna chansen att göra bokslut över det år som har gått och på samma gång upprätta små käcka shoppinglistor för den stressade konsumenten.

Men är det inte lite märkligt hur samma kritiker som förfasar sig över Upsala Nya Tidnings betygsättning på litteratur går med på att koka ner hela kulturåret till punktform? Särskilt vid den tid då konsumtionen slår årsbästarekord?

Personligen är jag skeptisk till betyg på litteratur och konst. Jag misstänker att den i förlängningen leder till kortare texter, slappare värdering, mindre uppmärksamma läsare och större möjligheter för förlagen att exploatera kritiken i kommersiella syften. Då tycker jag snarare att musik- och filmkritiken ska anpassa sig till litteraturkritiken och inte tvärtom.

Men jag är också skeptisk till listor. Hur roliga de än kan vara tror jag att de, liksom betygsättningen, innebär att kritikerna skjuter sig själva i foten. När kritikerna försöker konkurrera med det nya snabba nättyckandet, där listan är språket som alla talar, gör de sig ännu lite mera umbärliga.