Tillbaka

...Kitty Crowther såklart. Hello Kitty!

2010-06-02
ALMA-priset 2010. Prisutdelning i Konserthuset, Stockholm. Paljettbeströdda klänningar och gnistrande aftonväskor. Jag är glad att jag inte tog jeans i alla fall och lämnar aningens förläget in cyk...

ALMA-priset 2010. Prisutdelning i Konserthuset, Stockholm. Paljettbeströdda klänningar och gnistrande aftonväskor. Jag är glad att jag inte tog jeans i alla fall och lämnar aningens förläget in cykelhjälmen i garderoben. Trots att vi blivit uppmanade i samband med biljettutskick, att vid förhinder till och med samma dag meddela återbud för att det är många som inte fått plats, gapar en del stolar tomma. Den inledande harpmusiken slutar strax före sex och sedan är det några minuters tyst väntan. Några spridda mobilsignaler i salen får många att frenetiskt rota i väskorna. Prick sex får vi ställa oss upp och visa vår vördnad för hennes majestät drottningen. Och för Kitty Crowther såklart. Hello Kitty!

 

Varför känns sådana här prisutdelningsceremonier ofta så stela och förutsägbara? Vid första sångnumret får jag ett plötsligt infall att kasta mig ut från balkongen ner på parkett. Eller ställa mig upp och dansa lite. Vid närmare eftertanke låter jag bli. Men sedan lättar det. De inblandade verkar faktiskt på riktigt entusiastiska över att vara här och när Kitty Crowther, lite obekväm i stor kavaj, håller sitt tacktal med en röst hes av alla intervjuer, blir det hela ganska så personligt. Det glimmar i många ögonvrår när hon tackar sina söner på franska.

 

Föreställningen avslutas på bästa barnkalasmanér med att vi får kolla på film. Vi måste nämligen vänta på att drottningen ska lämna byggnaden. Komma sist och gå först, det får man göra när man är drottning. Men denna tecknade film, gjord av kvällens huvudperson, är fetta cool, som mina barn skulle sagt. Absurda drömsekvenser med figurer som föds ur jorden, äter upp varandra, försvinner ner i jorden igen, allt medan en liten gubbe sitter på en bänk och ser ensam ut. Filmen är kvällens häftigaste inslag, men även att höra Daniel Boyacioglu läsa den fåordiga bilderboken Är det dags? för en andäktig publik smällde riktigt högt. Jag tror många av oss skulle velat ropa så som min treåring gör när jag läser boken för honom senare på kvällen: Läsa den igen!