När branschen leker Star Trek

Det är möjligt att jag inte förstår någonting, att jag är hopplöst förlegad och helt enkelt har missuppfattat allting. Det finns säkert en och annan kär och tillika apple-frälst kollega som skulle uttrycka det hela så. Men jag erkänner det i alla fall villigt – jag har nu pillat lite på redaktionens Ipad och att denna pryl skulle revolutionera just mitt läsande, tror jag så hemskt lite på så.

Att läsplattor och e-böcker numera upptar allt större del av Svensk Bokhandels redaktionella utrymme är inte konstigt. Nyheterna duggar tätt om bokbranschens digitala utmaningar. Det är förstås spännande att rapportera om. Det tycker jag också. Och ifrågasätter inte på något sätt det. Men det är något här som jag inte förstår.

Det är en sak att domedagsprofeter och patologiskt tekniknördiga dräller runt på nätet och sprider allehanda science fiction-teorier om allt och gud vet vad. Men när normalt sett sansade representanter för bokbranschen på branchbloggar och i traditionella media, hemfaller till visioner och spekulerande som platsar mer hos uppfinnarjocke i Ankeborg än bottnar i något sorts realistiskt framtidscenario – då blir jag helt enkelt både konfunderad och inte så lite matt. Varför gör de det?

Och på vilket sätt skulle det generera något positivt för branschen? Det har jag mycket svårt att förstå. Risken är ju snarare att man kommer satsa på allehanda idiotiska lösningar som bara kommer resultera i ekonomiska magplask. För ingen kan väl, om de sätter igång och använder sina små grå, tro att idéer som att prenumerera på kapitel till mobiltelefonen och liknande, skulle ge några vidare bestående vinster till förlagen. Tänker man lite längre, så är det väl bara att ställa sig frågan: varför skulle folk i någon större utsträckning vilja göra det? Det finns ingen rimlig logisk anledning att leka med litteratur på samma sätt som man leker med ringsignaler. Och personligen kan jag inte tänka mig något vidrigare än att sitta och dutta med kapitel ur en bok på en mobiltelefon.

Likaså att läsandet skulle vinna på att bli interaktivt och socialt och att alla egentligen längtar efter att läsa sina böcker genom att klicka sig än hit och än dit.  Man måste ställa sig frågan VARFÖR skulle de bokläsande vilja det? 

Jag har full förståelse för att läsplattor, exempelvis för akademiker och studenter, kan vara ett utmärkt verktyg, som helt säkert kommer att få stor betydelse för marknaden för vetenskaplig litteratur. Det är både logiskt och rimligt. Och om det är så, som det verkar, att män mellan 30 och 60 får ett incitament att läsa om de får göra det digitalt - som den lilla statistiken över e-boksutlåningen på biblioteken tycks peka på – så är det väl bara bra. Det tycker jag. Den gruppen läser ju som bekant inte särskilt många böcker alls i nuläget. Och kommer de börja finns det ju stora vinster att hämta. Frågan är väl bara om de sedan kommer att fortsätta att göra det i ett längre perspektiv, om det hela inte mest handlar om en önskan att testa tekniken. Man kan bli kallad hur fördomsfull som helst, men att lajja med tekniksaker har ju alltid attraherat både yngre och äldre medelålders män. Men att det är deras kvinnliga respektive som läser böcker kan väl ändå inte ha undgått någon.

Alla böcker på Top 10-listan över mest nedladdade e-böcker på Amazon har sålts för noll kronor! Gratisböcker alltså. Först på på 14:e plats finns en e-bok som någon faktiskt betalat för. Av en händelse råkar den vara svensk; The Girl with the Dragon Tattoo.

Det är också möjligt att den nya digitala tekniken kommer ge upphov till experimentella hypertexter av hardcore-litterär kvalitet, som akademiledamoten Peter Englund pratade om i Babel i veckan, där det diskuterades läsplattor och e-böcker på numera sedvanligt science fiction manér. Visst, men HUR intressant för branschen är egentligen det? Den typen av konstruerade experiment säljer ju inte ens idag i vanlig bokform. Så varför skulle den göra det i framtiden och slå ut allt vanligt läsande – jag menar – rent logiskt?

Jag säger bara en sak: den e-bok som folk de facto i någon högre grad betalar för är skriven av framlidne Stieg Larsson, inte någon finnig litteraturteknisk wannabee på Södermalm i Stockholm. Precis som brukligt är i den alldeles vanliga pappersboksvärlden.

Visst finns det de som gillar att leka med tekniska lösningar av allehanda slag. Men när folk i allmänhet läser, är det ur tegelstensdeckare och klassiskt uppbyggda romaner. Och de intellektuellt litterära har ju en tendens att vurma för både stora bibliotek och det rent statusmässiga vid ägandet av en viss typ av böcker.

Det finns ingen anledning att förutsätta att det skulle bli annorlunda i framtiden. Människor är ju i stort sett samma biologiska varelser som under Hedenhös dagar. Och det linjära berättandet är det som attraherat människor i en evinnerligt lång tid.

Helt oavsett om det skett muntligt, på papyrusrullar eller i pocketböcker. Eller som nu - också digitalt.

Med en blick bakåt så är det helt enkelt inte särskilt troligt att någonting skulle ändra på det. Liksom det förstås inte var troligt att vi vid senaste millennieskiftet skulle börja inta vår näring via piller, i stället för mat. Något som lanserades i liknande samtalsprogram som Babel, i början på 1960-talet.

Om ett halvår firar vi min farmors 100-årsdag. Hennes pappa arbetade på bygget av Stockholms Stadshus. För att dryga ut kassan hyrde han under flera år ut ett av sin lägenhets två rum till en man som överlevt Titanic.

Så kort eller lång tid sedan är det, beroende på hur man ser det förstås.

När farmor var sjuksköterskestudent år 1936, besökte hon och en klasskamrat olympiaden i Berlin över en sommarsemester.

Min farmor bor idag på Lidingö utanför Stockholm och hon har sett Hitler i livs levande livet. Det är både skrämmande och hisnande. Men det ger perspektiv.

Min farmor var därför redan ganska stor när Rundradion började sina försökssändningar i Pittsburgh på 1920-talet. Hon har upplevt tevens intåg, liksom transistorn, videon och internet.

Men något som alls inte har förändrats under hela den här tiden, är det faktum att både hon - och nu hennes barnbarnsbarn - läser böcker.

Jag efterlyser därför någon sorts historisk relevans och manar till digital besinning - när det gäller allsköns Star Trek-betonade appar och tabletter. Ska alla dessa märkliga idéer som nu är i omlopp bli verklighet, är det stor risk att stora ekonomiska resurser slösas på meningslösheter. Istället för att utveckla kärnverksamheten – den att ge ut böcker - på ett för framtiden realistiskt sätt.