När ska jag och Bridget bli kompisar?

Ibland är det svårt att vara svensk på en arbetsplats som min. Eller, rättare sagt, ibland är det svårt att inte vara engelsk. I början, som jag redan skrivit om, var det alldeles väldigt svårt. Detta för att jag inte var bekant med det stora flertalet av böckerna som kunderna efterfrågade, samt att jag inte kunde stava författarnas efternamn. Det, och att jag ganska ofta inte förstod vad kunderna sa.

Den tiden är som tur är, på det stora hela, bakom mig. Men det finns fortfarande tillfällen då jag känner mig fel. Lite annorlunda skulle man kunna säga. Lite ovanlig. För det mesta handlar det om kulturella referenser till tv-program och kulturpersonligheter (som inte har skrivit böcker under de senaste två åren) eller Englands skolsystem eller moderna historia. Eftersom jag jobbat så hårt med att smälta in (accent, ”manners” etc) är det extra frustrerande att när jag ser ut som ett frågetecken och måste erkänna att jag inte hänger med på det ena eller andra resonemanget blir folk irriterade. Kollegor menar jag (med kunder går det för det mesta bra att nicka och le). Jag måste konstant påminna folk om att jag är svensk; att jag aldrig tittat på engelsk tv (Black Books och Monty Python undantaget), att jag bara läst på engelska i ungefär tre år, att jag aldrig gått i skola i England. Då kommer kollegorna på sig, säger: ”Ja, just det. Jag glömde.” Någonstans känner jag mig alltid lite besviken. Jag har så fullt upp med att leva min yrkesfasad att inte ens de jag räknar som mina vänner ser igenom. Det finns dock andra personer som inte är lika lätta att lura. Jag ringde upp Helen Fieldings publicist här om dagen (om ni inte redan visst det så kommer Bridget Jones Dagbok 3 ut i höst (!!!)). Hon var helt klart inte imponerad.

Och det är just här problemet ligger. Samma kollegor som blir frustrerade när jag inte vet vem den eller den programledaren är (eller som rättar mig när jag säger ”ship” istället för ”chip”, eller ”amasing” istället för ”amazing”) intygar ständigt att jag låter professionell, har rätt ton, säger rätt saker. Jo tack. Det känns som att konstant befinna sig på tunn is. Plötsligt har jag satt foten fel och isen börjar knaka; plötsligt har jag sagt något fel och det blir tyst på andra sidan telefonluren. Oftast handlar det inte om språket som sådant utan om skitsnacket. Hur man ska säga vad i vilken situation och vad det betyder. Att bygga upp ett kulturellt självförtroende, helt enkelt.

Som jag saknar att kunna dra Sunes Jul-skämt på jobbet. Eller referera till Fem myror är fler än fyra elefanter. Eller bara kunna ta för givet att folk fattar vad man menar. Det var tider det.