Tandlös mässa

Så var man alltså på bokmässan. Jag och resten av alla människor man någon gång träffat på i sitt liv. Känns det som. I alla fall på alla de möjliga och omöjliga sätt man kan knyta an någon till bokbranschen. Trots stockning på mässgolvet är det ibland lätt att glömma bort att bokmässan i mångt och mycket är till för alla de här besökarna. Alla de som en gång om året får tillfälle att möta sina favoritförfattare och köpa alla de där böckerna de både visste och inte visste att de behövde. I går överhörde jag ett samtal av tre bokälskande kvinnor:

”Hörrni, kan vi inte gå bort dit – jag måste bara få se hur Denise Rudberg ser ut.”

Kommentaren sammanfattar för mig mycket av det som är mässans så kallade kärna. Att vanliga bokälskare faktiskt får komma och se hur sin favoritförfattare ser ut, vad hon säger och kanske, kanske också gå hem med en liten dedikation i en av alla de där böckerna som ska avnjutas under sena höstkvällar.

I går talade Torgny Lindgren i tv om hur jobbigt han tycker att det är med bokmässa. Att böcker är något långsamt, som ska inmundigas med eftertanke. Jag är helt överrens med Torgny. Men – jag är också helt övertygad om att bokmässans charm ligger i mötet med författaren. Och även en cynisk bokbranschräv som jag kan tappa fattningen och drabbas av idoldyrkan i detta sammanhang.

I går när jag stod ute och rökte utanför hotell Gothias entré kom Gösta Ekman gående. Det var stort – för mig. Och i förrgår hade jag förmånen att få en puss på varje kind av Lennart Hellsing, som vanligt var iförd underbart gulorange kostym. Det var också stort. Något av den vanlige bokmässebesökarens fascination drabbade då även mig.

Jag vet hur Denise Rudberg ser ut. (Jag har även pratat i telefon med henne. Hon är väl snygg och det var väl okej.) Men Gösta och Lennart det är hjältarna för mig.

Men till skillnad från många mässbesökare är de ögonblicken ovanliga för mig. Ett av mina uppdrag här på mässan är i stället att mingla och prata med folk från branschen, så mycket jag bara kan: författare, förläggare, agenter och bokhandlare. Och eftersom jag tar mitt jobb på mycket stort allvar var det just det jag gick in för att göra igår när torsdagens stora branschmingel efter en lång dag på seminarier och mässgolvet slutligen tog vid.

Kulturrådet, Bonniers, Natur & Kultur och Park Avenue med ett stycke varmkorv med västkustsallad i magen. Det var fantastiskt trevligt. Men urartade i ren idioti.

När jag slutligen skulle gå hem till hotellet gick jag rakt in i barens glasvägg och slog ut min ena framtand. Det är sådant som händer på Park-baren.  Eller i alla fall mig.

Jag är just i dag lite osäker på om det verkligen skulle kunna hända någon annan.

Så nu går jag omkring här på mässgolvet som en annan tandlös Eliza. Skäms som en hund. Och känner ett aktivt behov av en professor Higgins. Anyone?

Men – jag träffade just en norsk författare i loungen. Han berättade att en av Norges mer namnkunniga förläggare föll utför en trappa på Frankfurtmässan och slog ut båda framtänderna. Då kändes det lite bättre. Det är kanske trots allt sådant som händer på bokmässor.

Det är i alla fall vad mina underbara kollegor på Svensk Bokhandel försökt intala mig.  Ungefär etthundra gånger här under morgonen.