Vem kan sjunga en låt av Helikoptern kräks?

Medan jag härom dagen inmundigade en middag – alldeles solokvist och med ett Hugh Grant-slött öga på SVTs ”Vem vet mest?” – hörde jag plötsligt den käcke och grabbige programledaren Rickard Olsson utan att blinka, och utan att för ett ögonblick titta i manus, citera ett avsevärt stycke ur Pär Lagerkvists dikt Ångest, ångest är min arvedel.

I all min fördomsfullhet så blev jag plötsligt ganska chockad.

Åtminstone så pass att jag för mig själv kunde konstatera: det kommer framtidens familjeunderhållare – på bästa ”prime time” – inte kunna göra med dagens poeter.

Lika lite som jag kan sjunga en snutt ur något från punkbandet Helikoptern kräks repertoar, kommer någon framtida folkkär lekprogramledare att kunna citera en enda rad ur någon dikt skriven av dagens yngre poeter, det är då ett som är lika säkert som min strupes sår och mitt hjärtas skri i världen.

Poesi har nämligen blivit en veritabel subkultur – med all den brist på spridning, allmängiltighet, och – tyvärr ofta – bestående kanoniserande kvalitéer, som kännetecknar en sådan. Och i mångt och mycket är det ett problem förorsakat av en sorgesam förlags- och kulturpolitik.

Jag betvivlar inte att poesin som sådan kommer att fortsätta att ha ett liv på nätet och i allahanda mer eller mindre queera källarlokaler i Stockholm och annorstädes storstadsmiljö. Det tror jag nog.

Jag betvivlar heller inte att folk i allmänhet kommer att fortsätta att skriva om hjärta och smärta på ett sätt som kanske inte står Hjalmar Söderberg när, men som åtminstone förorsakats av köttets lust och själens obotliga ensamhet.

Det har jag märkt om inte annat när jag tidigare suttit som medlem i en av Sveriges kulturtidskrifters debutantmanusgrupper. Den typen av texter fortsätter att, som tidigare, trilla in helt frekvent.

Men jag tror att den moderna poesin – som en del av vårt kulturarv – är – om inte riktigt, riktigt död – så i alla fall i extremt behov av konstgjord andning. Om den ska ha någon chans att överleva i offentligheten.

Det låter kanske hårt, men känns tråkigt nog som en sannolik konsekvens.

Jag vet att det finns många som hyllar subkulturer. Jag är inte en av dem. Jag hatar dem.

En värdelös grogrund för bestående värden och något som inte säger något annat om det allmänmänskliga, än att människor i grupp har en tendens att sky alla uttryck som inte definierar deras egna inskränkta lilla kotteri.

Och om svensk poesi nu fortsätter att marginaliseras till en sådan, så vill jag inte längre vara med.  Då läser jag hellre William Butler Yeats och någon vacker gammal utgåva av Lord Tennyson – när det omöjliga i att vara människa tränger sig på alltför starkt. Och får då för mer samtida upplevelser hänge mig åt något som i alla fall fortfarande tycks ha en framtid – den livskraftiga prosan.

I Danmark har nyligen en debatt blossat upp i samband med förlaget Lindhardt & Ringhofs beslut att publicera poeten Peter Poulsens diktsamling Rulleteksterna endast som e-bok och print-on-demand.

Är det framtiden för poesiutgivningen frågar man sig? Och om detta går de danska åsikterna isär.

Några, som Lars Bukdahl i Weekendavisen, ser det som en katastrof. En dödsdom över en redan tidigare trängd lyrik, berättar chefredaktör Nils Bjervig i danska branschtidningen BogMarkedet. Andra, som Nils Bjervig själv, tror att en sådan framtid kommer att kunna ge poesin nya läsare. För någon som i alla fall nu fått en rejäl dos uppmärksamhet för sin diktsamling är författaren själv, Paul Poulsen. Något han ju knappast skulle ha fått annars. Författarens gamla förlag sedan 30 år, Vindrose/Borgen, ville i själva verket inte ge ut boken alls. Lindhardt & Ringhof å sin sida publicerar normalt sett inte diktsamlingar, men tog med Poulsens diktsamling chansen att prova något nytt.

Om jag själv tror att det är så här poesin ska överleva i förlagsbranschen?

Nja, vem vet? Det är kanske teoretiskt möjligt.

Men personligen, så kan jag se framför mig en massa böcker distribueras via e-läsare – bara inte just diktsamlingar. Sådana är på många sätt en högst fysisk upplevelse. Både till innehåll och formgivning.

Jag har läst en dikt en gång på en läsplatta. Det var skit.

Om vi bortser från att maskinen – i den sjukhusmaskinsaktiga plastramen – knödde in dikten alldeles utan visuellt acceptabelt luftrum, så funkade inte ens radbrytningen.

Den digitala radbrytningen går förvisso kanske att lösa, om det inte redan är gjort. Men, jag tycker ändå att förlag först och främst ska ge ut fysiska och vackert formgivna diktsamlingar, på ett ansvarsfullt sätt och som en frekvent del av sin utgivning. För att göra det ska de tilldelas ett adekvat stöd – så dyra är faktiskt inte tryckkostnaderna för en diktsamling.

Utgivningen av diktsamlingar bör stödjas på samma sätt som vi ger stöd åt andra kulturhistoriska företeelser. Om jag inte heller missminner mig, så vill Alliansen ge ett ökat stöd till byggnadsantikvariska åtgärder. Jag tycker därför att förlagens poesiutgivning ska fungera med ett väl underbyggt stöd enligt samma inneboende logik. Alltså – helt oavsett hur mycket de, de facto, säljer i dagsläget. Så kan vi återigen få ett klimat med poesi som faktiskt angår människor. Och som finns där när folk behöver den. Precis som gamla byggnader och hus ju tycks göra.

Men, jag intervjuade kulturministern häromdagen. Bland annat så sa hon att hon inte oroade sig över att oberoende boklådor ute i landet lägger ner. För böcker finns numera på mängder av platser, både i mataffären och på macken.

Gjorde det mig hoppfull inför framtiden? Näe, så där va?