Böcker är min påse

I det här numret skriver vi om den största kampanjen någonsin i Storbritannien för att hylla och lyfta bokhandeln, Books are my bag. Den världsberömda reklambyrån M&C Saatchi har skapat kampanjen och hela branschen jobbar tillsammans, eftersom alla förstår att utan bokhandlar står även förlagen sig ganska slätt. 

Det är ett fantastiskt initiativ. Möjligtvis har den rusande e-boksmarknaden i Storbritannien skyndat på förlagens förståelse för att om du ska tjäna några pengar på midlist och backlist i papper, då är bokhandeln som skyltfönster oslagbar.

När vi var i London på mässan nyligen strosade vi också runt i lite boklådor en eftermiddag, och några saker är påtagliga. På skyltnings-borden finns inga bästsäljare, i stället lyfter man fram mindre lokala förlag, titlar från ett speciellt årtionde eller böcker som har ordet »blue« i titeln. Dessutom var borden små men många, så att alla kunde hitta något eller några bord för just sin smak. Detta gällde såväl små oberoende boklådor som Waterstones. Och i Storbritannien pratas det också mycket mer om vikten av bok-handeln – för hela branschen. Jag hoppas att denna insikt snart blir lika stark här i Sverige, men ännu verkar svenska förläggare över lag ha väldigt lite förståelse för bokhandeln och jag ser liten vilja att hjälpa till.

Men med jämna mellanrum dyker historier som den vi skriver om gällande Pocketgrossisten upp (se sidan 7). Förlag hör av sig till oss och är missnöjda, trevande ställs frågan om Pocketgrossisten satt i system att prioritera Bonnier-titlar i stället för liknande från andra förlag. De allra flesta vill inte gå ut med sina namn i branschtidningen. Det är förståe-ligt. Man vill inte bli ovän med branschens ohotat starkaste aktör. 

Bonnierförlagen är inte ensamma om att få den här typen av kritik, samma misstankar riktas med jämna mellanrum mot KF om att Akademibokhandeln skulle gynna Norstedtstitlar.

– Det är klart att det inte är någon nackdel att ta en Bonnierbok, men det är inte alltid så vi gör, säger Thomas Thorhuus på Pocketförlaget.

Okej.

Man kan inte underskatta vikten av att sitta i samma hus. Man ses vid kaffeautomaten och pratar böcker, tipsar varandra, ser titlar i korridoren eller i receptionen.

Vi kan inte anklaga Bonniers för att det vill öka lönsamheten. Det är ett vinstdrivande företag och ska naturligtvis visa upp goda resultat för sina ägare.

Men man måste ändå vara vaksam på den här sortens beteende om man har så mycket makt som Bonniers har.