Deckare inte sämre än annan skönlitteratur

I Svensk Bokhandel nr 15 tar Marie Peterson i sin krönika till storsläggan mot vad hon kallar den "obegripligt kassa" standarden på årets nya svenska kriminalromaner. Det finns goda s...

Publicerad

I Svensk Bokhandel nr 15 tar Marie Peterson i sin krönika till storsläggan mot vad hon kallar den "obegripligt kassa" standarden på årets nya svenska kriminalromaner. Det finns goda skäl, inte minst för förläggarna, att begrunda hennes åsikter. Är den svenska deckaren verkligen så dålig?

Först skall påpekas att Peterson uttalar sig generellt, för som bekant finns ett antal svenska författare som skriver kriminallitteratur och som har såväl stora litterära kvaliteter som ett gott språk. Oavsett vad man tycker om deckare eller författare som Jan Arnald (alias Arne Dahl), Inger Frimansson, Henning Mankell, Aino Trosell, Johan Theorin, Åsa Larsson eller Åke Edwardson råder ingen tvekan om att de kan skriva - och att många av deras böcker håller mycket god eller ibland t.o.m. hög litterär standard. De flesta av de nämnda har kommit med nya böcker i år, och namnlistan kan göras längre.

Men Peterson har beklagligt rätt i att åtskilliga svenska kriminalromaner skulle behövt en grundlig genomgång - inte minst språkligt - innan de gick i tryck. Den genomgången är det rimligen förlagets uppgift att göra, eller se till att den blir gjord.

Här brister det betänkligt. Som läsare får man intryck av att hela produktionen har gått för fort; den viktiga finslipningen av manus, de slutliga kontrollerna av namn och fakta, har inte hunnits med. Ingen har satt sig ner och verkligen diskuterat manus. Möjligen beroende på att marknadsföringen tagit för mycket tid och kraft.

Dock, och detta måste påpekas: det här gäller inte enbart kriminallitteraturen. Jag har läst i stort sett samtliga årets svenska deckare, men även åtskillig annan nyskriven svensk skönlitteratur, runt 50-60 titlar det senaste året. Det är bara en begränsad del av det totala utbudet, och man skall givetvis akta sig för att dra för vittgående slutsatser på ett inkomplett underlag.

Men på grundval av det som jag har läst vill jag hävda att kriminallitteraturen ger en förhållandevis god bild av språkstandarden i modern svensk skönlitteratur. Undantag finns men generellt sett är inte deckarna sämre skrivna än annan skönlitteratur.

Och då hamnar vi i en annan debatt, som i sig borde lyftas fram bättre.

Det stora problemet för just kriminallitteraturen är istället bristen på viljan till utveckling och förnyelse. Svenska deckare har de senaste tio åren nått stora framgångar inte bara på hemmaplan utan även internationellt, vilket lett till ett ökat intresse för svensk litteratur överhuvudtaget. Så långt är allt väl - men efter tio år är allt för många av de böcker som ges ut till förväxling lika de som kom då. Flera av årets nya författarnamn presenterar till exempel samma "politiskt korrekt" sammansatta poliskollektiv som 90-talets debutanter; och dessa kollektiv utreder samma typer av brottslighet, hamnar i samma action-laddade upplösningar etc.

Att de författare som slog igenom under 90-talet eller i början av 2000-talet skriver om samma huvudpersoner är begripligt, och intet ont i det om de utvecklar sin stil och sitt berättande - vilket en del gör, även om det går något långsamt. Men jag har talat med debuterande författare som hävdar att "detta är vad förlagen vill ha".

Förlåt?

Är det verkligen så få på förlagen som har upptäckt att de senaste årens mest framgångsrika deckardebutanter - främst Stieg Larsson, Karin Alfredsson, Johan Theorin och (om han lyckas följa upp den intressanta ansatsen han gjort med Amberville) pseudonymen Tim Davys - faktiskt inte skildrar ett enda poliskollektiv? Att de använder ett helt annat språk än den allt för vanliga "rapporterande" prosan? Att de undviker standardsituationer och -personer?

Nej, den svenska kriminallitteraturen av i dag är inte "obegripligt kass", men det finns all anledning att allvarligt oroa sig för framtiden. Skall svenska deckare behålla sin ställning måste förlagen se framåt, inte släppa samma polisroman om och om igen.

Och det utan en ordentlig manusgranskning.

Powered by Labrador CMS