Fortfarande obegripligt kass

Johan Wopenka skriver att jag tagit till storsläggan och jag har sett mig omkring för att kolla om jag ställt till med förödelse. Jag tror nog att deckargenren tål att man ger sig på den, men preciseringar är aldrig fel så här kommer några sådana.

Wopenka påpekar att jag är generell i mina omdömen och det kan inte upprepas nog många gånger. Jag talar om en majoritet. Jag talar inte om undantagen, som alltid finns, men som i det här fallet inte alls är intressanta. Jag vet att det finns svenska kriminalförfattare som kan skriva och som håller jämn och hög kvalitet. Jag har reagerat på alla de kriminalromaner som inte har sådana egenskaper. Jag har läst majoriteten av utgiven svensk kriminallitteratur under de senaste tjugo åren. Jag har överblick. Jag har sett en utveckling och den är inte bra. Jag vänder mig inte till författarna utan till förlagen.

Att öronmärka just deckare som särskilt dålig litteratur var inte min intention, men under de senaste åren har jag inte läst tillräckligt många andra slags romaner för att kunna göra några relevanta jämförelser. Om det är som Wopenka antyder, att de brister som vidlåter kriminalgenren gäller svensk skönlitteratur i allmänhet, är det en annan och mycket bredare diskussion som handlar om ett litterärt tillstånd i stort.

Detta sagt, och efter att ha gått ett varv kring mina argument, är jag dock tillbaka vid exakt samma utgångspunkt: obegripligt kasst. Det betyder inte att varje enskild bok är skitdålig, fast personligen tar jag hellre ett rejält misslyckande än en halvmesyr. "Obegripligt kass" är ett samlat utlåtande om halvdana böcker och kass är ett ord som kan bytas mot något annat. Det finns hur många synonymer som helst. Det viktiga ordet är obegripligt och det är ingen språklig piruett. Jag menar det. Jag fattar inte.

Ingen enda människa kan hindra någon annan från att sätta sig ner och skriva en historia, till exempel en kriminalroman. Resultatet kan bli strålande - det är undantagen - eller så blir det inte det. Jag menar inte manus som är ett sammelsurium, utan de som har något positivt (någonting har ju fått förlaget att reagera) men också några tungt vägande "men". Bra personteckning, men svag intrig.

Intressant intrig, men - 

...ojämnt språk

...schablonartade karaktärer

...för lång

...vardagsskildringen tar för stor plats

...berättelsen ligger för nära reportage.

Författare behöver hjälp, stöd, synpunkter, kritisk granskning, konstruktiva förslag. En rödpenna hållen av en människa som har kurage och överblick. Som kan tala om att det här liknar redan utgivna böcker alldeles för mycket.

En människa som är uppriktigt intresserad av att få fram en så bra bok det över huvud taget är möjligt att få.

En människa som inte ger sig förrän det blir så. 

Ett fiasko är bortom räddning, men det som är halvbra kan bli bättre. Och det är detta jag inte begriper. Varför förlagen nöjer sig med det halvdana, med slarv och hafsverk. Jag skulle säga fuskverk om det inte lät så moraliserande. Hur tänker de? Tja det här var väl inte så bra men det blir kanske bättre sen?

Jag sa inledningsvis att deckargenren tål att man sliter i den. Kommen såhär långt tänker jag att den tål angrepp, men inte i första hand för att den är fylld av obändig kärlek till litteraturen, utan för att den blivit så impregnerad av pengar. Det liknar en teflonbehandling mot vilken argumenten kan studsa med samma pii-ng som när tänder utsätts för syraangrepp. Varför är det ingen förläggare som ställer sig upp och försvarar sig? Förklarar sina beslut? Berättar om arbetsvillkor, press, flimmer i ögonen, inte vet jag. Någonting.