”Lösningarna är oförskämt enkla. Vad väntar vi på?”

Käre gode gud som bor i himmelen. Lyft babblet från våra läppar så att bibliotekarier, bokhandlare, förläggare, författare och översättare kan börja prata med varandra.
 

Vår gemensamma kulturskatt har fått e-entreprenörer från hela världen att ta fram hacka och spade för att gräva guld. Någonstans där ute finns en läsekrets och en affärsmodell. Det finns en marknad, ny teknik och ett litteraturarv.
 

Allas blickar riktas nu mot författarna. ”Det är klart att upphovsmannen ska få betalt”. Inte ens de mest förhärdade fildelningspirater har något att invända mot det. ”Om det bara fanns ett enkelt sätt att betala.”

Bokbranschen är ganska speciell på det sättet. Lösningarna är oförskämt enkla.
 

Vad väntar vi på egentligen?

Men det är samma kaka som ska delas mellan oss, säger verkställande direktörer och utgivningschefer till mig. Som att bokbranschen inte expanderat de sista femtio åren. Och trots att nästan en tredjedel av alla svenska män aldrig läser en bok. Trots att vi vet att den unga generationen för länge sedan flyttat till datorskärmarna – där de faktiskt läser.

Publiken vill ha en enkel lösning.
 

Digitaliseringen av lager och distributionsformer är inte en medierevolution. Det handlar inte om att böcker kan bli bättre, billigare eller ens lättare. En läsplatta är varken billigare eller lättare än en bok. En läsplatta är inte mer praktisk att bära med sig och läsa på tåget eller stranden, än en vanlig pocketbok. Ettor och nollor ersätter inte det fysiska exemplaret, det är inte priset det hänger på.

Låt oss inte göra samma misstag som musikbranschen.

Det handlar om bekvämlighet, enkelhet, tillgänglighet, att oändligt många titlar kan bli lättare att hitta och snabbare att få hem, skräddarsydda efter just mina behov.

Googles idé bygger på detta, inte kvalitet. Ju mer och snabbare desto bättre.

EU:s Digital Library utgår från precis samma sak. Alla skall ha snabb och obegränsad tillgång till allt.

Liksom Pirate Bay, eller för den delen Spotify.

Upphovsrätten genomgår just nu den största förtroendekrisen någonsin. Piratpartiet sitter redan i EU-parlamentet. Hur har författares äganderätt till sina verk förvandlats till ett hinder för spridning av god litteratur?

Musikindustrins traditionella affärsmodeller har varit en av bovarna i dramat. Skivbolagens breda rättighetsförvärv har lett till inlåsningseffekter och många artister har sett konserterna som sin enda återstående möjlighet att få rimligt betalt. Det är inte konstigt att en artist som har avtalat bort sina rättigheter drar sig för att offentligt kritisera olaglig fildelning, särskilt med tanke på vad det kan föra med sig.  

Det behövs nya affärsmodeller men för att de skall få legitimitet måste både läsarnas intresse av enkla och heltäckande lösningar och författarnas rätt till skäliga ersättningar, tillfredställas.
 

Men kan vi hitta en lösning som ger alla parter utdelning? Både för kommersiellt gångbara titlar och äldre, eller smalare titlar? Blir inte de administrativa och ekonomiska hindren oöverstigliga? Vems ansvar är det egentligen?    

Det kommer det att krävas ett stort mått av flexibilitet och kreativitet för att möta de här utmaningarna. Enskilda förlagsavtal med statiska villkor som låser rättigheter under lång tid motverkar flexibilitet, cementerar gamla affärsmodeller, låser in rättigheter och förhindrar sund och kreativ konkurrens från nya aktörer.
 

Villkorspaket som enbart syftar till att minska de egna kostnaderna och hålla konkurrenter borta kan inte sägas bidra till en balans i det moderna upphovsrättsliga ekosystemet.
 

Till skillnad från Google-avtalets USA har vi i de nordiska länderna oerhört bra förutsättningar för ekonomiskt och juridiskt hållbara lösningar på just textområdet. Vi har en lång tradition av samarbete genom våra respektive organisationer. Systemet med avtalslicensbestämmelser i upphovsrättslagarna ger möjligheter att genom avtal med representativa organisationer förvärva rätt att använda stora mängder skyddade verk på ett bräde. Samtidigt har vi ett antal ”collecting societies” med stor erfarenhet av kollektiv rättighetsklarering och kompetens i att säkert och kostnadseffektivt se till att ersättningarna når upphovsmän och andra rättighetshavare.
 

Den statliga Upphovsrättsutredningen ser just nu över behovet av att utveckla bestämmelserna för att möta nuvarande och framtida behov. Det sista vi vill ha är en tvångslicens.
 

Kärnan i bokbranschen kommer inte att förändras. Men det pågår en strukturförändring som sätter oss alla på prov. Litteraturskatten är en nationell angelägenhet. Vi måste visa att vi kan ta ansvar för den tillsammans, och då behöver vi ha breda branschöverenskommelser.
 

Medlemmarna i författarförbundet vill göra hela sin backlist tillgänglig för läsarna, vi vill skapa strukturer som ger marknaden de verktyg som fattas i dag och vi har beredskap att samarbeta med många olika intressenter för att göra verklighet av den visionen. Välkomna.

 

Mats Söderlund, ordförande i Sveriges Författarförbund