Obegripligt kassa kriminalromaner

Jag har läst majoriteten av årets svenska kriminalromaner. Drygt 70 titlar och ungefär en fjärdedel av dem är debutverk. Så numerärt sett är det fortfarande liv i genren. Vad kvaliteten beträffar har jag valt omdöme med omsorg och stannar vid följande: obegripligt kass.

Det finns uppenbarligen förläggare som tycker att det är okej att rutinerade intrigmakare går på tomgång och skriver trötta eller jäktade historier. Och att de som är mindre drivna karvar fram tröga händelseförlopp eller skapar så trassliga intriger att de tappar bort sig själva. Att det är ok att lösa detta trassel med panik, pyrotekniska finaler, ballistikövningar där allt som rör sig skjuts ned.

Ingen förläggare verkar ens notera att samhällskritiken inte har ersatts av granskning utan av rena beskrivningar, inte sällan på gatunivå. Ingen har funnit det genant att ortsnamnsplaceringar numera är så skamlösa att man kan tro att böckerna sponsras av Turistrådet.

Ingen förläggare verkar heller ha uppfattat att romanens driv inte är lika med informationsmängd. Eller att det inte finns ett givet samband mellan mängden spänning och mängden information. Någon skulle väl kunna tala om för dem det inte är något nytt grepp att fylla sidorna med sms. Inte är det särskilt kul heller.

Ingen verkar ha reagerat på personskildringar som bygger på schabloner eller på dialoger som kan få en att börja grina.

I stället har någon sagt, "fint, det här är bra, vi ger ut ytterligare en roman med en politiskt korrekt polisgrupp och en prolog av mördaren i mycket korta meningar." Varpå vi får ytterligare en roman där poliser ägnar sig åt att dricka kaffe, som om Håkan Nesser aldrig existerat. Det berättarknepet var det han som så att säga tömde i botten.

Alltför många bortser från träigt, krattigt språk, som kanske inte alltid är så alltigenom dåligt, men tråkigt. Otroligt tråkigt. En del förläggare gillar uppenbarligen rapportprosa; torra, objektiva tonfall. Andra tycker det är helt okej att fylla i alla adjektiv det sista man gör och kalla det gestaltning.

Författare som orkar vänta in sin historia och sitt språk, som ger sig tid att tänka färdigt, är någonting man bara kan hoppas på. Av förlagen kan man däremot kräva det och inte bara denna genomskinliga girighet. Inte alltid denna fega förtröstan på läsarnas tålamod. En tråkig, stereotypfylld debut blir inte bättre för att den ska följas av nio till i en serie. Det borde vara helt rimligt att av förlagen kräva sans och fingertoppskänsla, kuraget att säga nej, vänta, skriv om. Alla bokförlag säger att de inte satsar på enstaka böcker utan på hela författarskap. Det låter som ett ansvarstagande.

Ja men ta det då.