Varför tiger bokbranschen?

Varför är det inte lika självklart för förläggare inom Bonnier-koncernen att ställa upp för sina författare som det är för chefredaktörer i Bonnierägda dagstidningar att ställa upp för sina medarbetare? Varför är det inte lika självklart för författare att ställa upp för varandra som det är för kulturchefer? Det undrar Karl Beijbom i detta inlägg.  

Publicerad

Varför är det inte lika självklart för förläggare inom Bonnier-koncernen att ställa upp för sina författare som det är för chefredaktörer i Bonnierägda dagstidningar att ställa upp för sina medarbetare? Varför är det inte lika självklart för författare att ställa upp för varandra som det är för kulturchefer? Det undrar Karl Beijbom i detta inlägg.

Som nybliven bokförläggare, med snart 14 utgivna titlar sedan hösten 2009, finns det mycket i denna min nya bransch som förvånar mig.

I den värld jag kommer ifrån – tidningsvärlden – är det självklart att en chefredaktör och ansvarig utgivare alltid tar sin medarbetare i offentligt försvar då denne angrips av maktens män eller myndighetens kvinnor.

Om en kulturchef känner sig kringskuren av sin chefredaktör eller sin ägare ställer alla andra kulturchefer på andra tidningar solidariskt upp och uttalar sitt stöd. Men i förlagsvärlden är det mera vanligt att en angripen författare får föra sin kamp ensam.

Man kan tycka vad man vill om Ranelids person, en mycket skör och sårbar människa, vars stora behov av ständig bekräftelse ofta – helt felaktigt – tolkas som Big Ego. Man kan till och med tycka vad man vill om hans författarskap. Självfallet. I allt han skriver och säger representerar han bara sig själv. En ensam människa. En fri författare.

Men när Svenska Akademins ständige sekreterare på Akademiens officiella blogg uttalar sig om ett enstaka författarskap och anser att detta bör upphöra, är det inte i första hand ett angrepp på Björn Ranelid utan på den frie författaren och hans yttrandefrihet – rätten att tänka, tala och skriva fritt.

Detta angrepp – principiellt så förkastligt – borde resultera i högljudda protester, inte bara från enstaka kulturskribenter och bloggare, utan också från bokvärldens etablissemang.

Men icke.

Albert Bonniers förlag tiger.

Författarförbundet tiger.

Förläggareföreningen tiger.

Pen-klubben tiger.

Författarkollegerna tiger.

Varför denna tystnad? Varför är det inte lika självklart för förläggare inom Bonnierkoncernen att ställa upp för sina författare som det är för chefredaktörer i Bonnierägda dagstidningar att ställa upp för sina medarbetare? Varför är det inte lika självklart för författare att ställa upp för varandra som det är för kulturchefer?

Förvisso har jag bara utgivit en bok av Björn Ranelid. Ändå var det naturligt för mig som gammal pressman att försvara Ranelid i ett inlägg på Newsmill, där jag betecknade Englunds angrepp som "skamligt och skandalöst, obegripligt och oförsvarligt." Ett omdöme jag står för, även när debatten inte längre är lika het. Ranelid blev naturligtvis glad för mitt offentliga stöd – men hade blivit ännu gladare om även Eva Bonnier försvarat honom offentligt. Aber nicht!

Den frie författaren skall verka till sin död. Eller tills han eller hon av egen fri vilja lägger ned sin penna. När maktens män och myndighetens kvinnor försöker kringskära den frie författaren denna rätt, måste ordets, bokens och tryckfrihetens män och kvinnor, organisationer och företag alltid stå på samma barrikad och göra sin entydiga stämma hörd. Till försvar för yttrandefriheten, den frie författaren och det fria författarskapet.

Karl Beijbom, bokförläggare, Beijbom Books

Powered by Labrador CMS