Rumsgrannen hade blanka lackpumps med vita tubsockor. I matsalen stod vårdarna på rad och granskade patienterna. All min värdighet hade jag lämnat ifrån mig när de gick igenom de få tillhörigheter jag hade med mig. På obestämd tid var jag satt under observation innanför psykiatriska klinikens låsta dörrar. Innan elchocksbehandling påbörjades skulle jag få några timmars permission för att träffa min pojkvän, cykelhandlaren. Jag har glömt vad vi åt och var – men jag glömmer aldrig hans ögon.
