Astrid Mohlin

Min mamma har en anekdot om mig som hon älskar att berätta i skrivsammanhang. Den handlar (tyvärr) om min inställning till berättelser som barn. Så här går den: "När Astrid gick i lågstadiet var hon väldigt sen med att lära sig läsa, samtidigt var hon supertidig med att skriva. Hon ville liksom inte läsa andras historier, utan var bara intresserad av att skriva sina egna!”

Vad min kära mamma inte förstår är att den här anekdoten får mig att framstå som ganska osympatisk. Vilket narcissistiskt barn vägrar läsa andras berättelser? För att i stället skriva egna?

Jag har försökt gå till botten med varför jag älskar att skriva och läsa tonårsskildringar (jag lärde mig alltså till slut att läsa). Kanske är det för att jag minns min egen tonårstid så glasklart. Skolgården. Råka välta cykeln precis vid niorna. Sitta i klassrummet trött av en hel natt på MSN, chattandes med någon jag knappt vågar hälsa på i skolan. Lappleken i min bästis källare, med samma frågor varje gång.

"Snyggast i klassen?"

Och eviga favoriten: "Har du fått mens än?"

(Vilket senare, när alla i mitt gäng fått mens, byttes ut till "Vilken är din bästa sexposition?" Spoiler: Alla var oskuld).

En känsla, en blick, en fråga ställd på ett visst sätt. Allt skapade fyrverkerier och orkaner och undergång. Inte för att jag hade en speciellt dramatisk eller händelserik tonårstid. Kvarsittning max en gång och fick min första riktiga kille när jag var nitton. Men läser man mina miljontals dagbokssidor från den tiden utspelar sig dramatik på högklassig, internationell nivå.

Fake började som ett projekt där jag intervjuade 300 tolvåringar om deras liv. Under en månads tid åkte jag runt till sexor och fick djupintervjua dem om hur en vanlig lördag såg ut, vad de inte berättade för sina föräldrar och om dramatiken som utspelade sig i olika datorspels-arenor. Fake blev sedan en tre säsonger lång ungdomsserie i poddformat, och nu är det en bok. Den utspelar sig under fyra händelserika veckor i sexan, där tre huvudpersoner upplever ett kompisdrama ur tre olika perspektiv.

För mig var intervjuprojektet världens lyxigaste månad. Speciellt eftersom vardagsdramatiken inte finns i mitt liv på samma sätt som förr. Erfarenheter och perspektiv har gjort att jag över lag skiter lite mer i saker. Just därför är jag tacksam över att så ofta få återvända till de där skolkorridorerna. Även om det såklart är skönt att slippa ligga vaken och grubbla över hur man bjuder in till fest på rätt sätt. På sin höjd kanske man idag stör sig på att ens mamma ska skryta om en historia som faktiskt får en att framstå som en idiot (ok, jag kanske fortfarande är lite tonåring ändå).