Bjarke Stenbæk Kristensen

Jag har skrivit en historia om en liten storasyster som bor i ett stort stökigt hus tillsammans med en brokig familj. Dagen hon möter en ål i brunnen får hon en nyckel som öppnar dörrar till dolda platser. Och på nåt underligt vis – genom att hitta en plats åt sig själv, få hon plats för de andra.

En människa är en oändlighet fångad i sig själv. En såpbubbla som rymmer världen. Alla är vi såpbubblor, som svävar runt i vinden.

Jag förstår världen i bilder. Alla känslor jag har, förstår jag genom att översätta dem till bilder. Det sker hela tiden, utan att jag tänker på det. På samma sätt, är allt jag ser i världen känslor. Rum är känslor, saker är känslor, ljus är känslor. Regnet, kökstrappan, brännässlorna.

När jag berättar historier, är det inte en matematisk övning. Det är inte en exakt uträkning. Jag är inte intresserad av sanningar, om det inte är känslornas sanning.

Magin för mig uppstår när jag genom bilder kan framkalla känslor och förståelse hos andra. När jag kan måla eller skriva bilder, och en annan människa kan säga: Jag känner det, jag förstår.