Fanny Forsberg Lundell

Jag har vigt mitt yrkesliv – hittills – åt att forska om det jag älskar att göra: att lära mig språk. Franskan mötte jag först under resor i Nordafrika som barn. En franska som talades i soukens trånga gränder och blandades med doften av mysk, jasmin och apelsinblom. Jag upptäckte glädjen i att göra mig förstådd på det främmande språket, varseblev bekräftelsen i att lyckas uttala de ljuvliga ljuden rätt. För att få leka med de franska barnen på hotellen låtsades jag förstå fraserna, och förstod till sist en del. Jag var 15 år när jag mötte min första stora kärlek – Paris. En förtjusning som jag vet att jag delar med många andra svenskar. Paris är en fest, sa också en gång Ernest Hemingway. Det har blivit en lång relation. Vad jag älskar mest med Paris? Tunnelbanelukten! Och blandningen av det traditionstyngda franska och det koloniala arvet. Paris är ett eget land där jag en gång hittade bättre än i Stockholm. Men livet tog en annan väg och jag började studera dem jag kunde blivit en del av. Forskningsfältet andraspråksinlärning öppnade sig och jag märkte att det var ovanligt att bli så bra på sitt andraspråk som jag märkt att utlänningar i Paris blev, inte minst alla mina svenska vänner. Det blev en doktorsavhandling i jakten på språkets många fasta uttryck; det som gör att du låter just fransk.