Redan som barn hade jag en stark känsla av att den tid och de sammanhang jag fötts till blivit fel. Det var som en oförrätt, en kognitiv dissonans där det inre omöjligen kunde harmonieras med det yttre. Det var något bortom tonåringens slentrianmässiga vantrivsel, det var tidsdysfori. Senare förstod jag att det finns ett sätt att kliva över seklerna och stiga ner i historien, jag upptäckte litteraturen.
