Johanna Bladh

Jag är 14 år och hatar mig själv. Jag är en flicka som borde vara ute och upptäcka världen, borde låta mina ben bära mig ut till vårt vackra jordeliv och låta mig växa, lära mig och blomma. I stället ligger jag och gråter i min säng för att självtvivlets destruktiva sörja har tagit sin in i min själ och förpestat mitt blodomlopp.

I dagboken från barndomsrummet med gröna tapeter hemma i Karlskrona skrev jag att jag längtade efter att bli vuxen och självsäker, för då skulle jag ta över världen.

Men inget blev bättre med vuxenlivet. För att leva som kvinna är att hela tiden gå balansgång för att passa in i samhällets snäva idealnorm. Hela livet kommer du behöva kriga. För att bli tagen på allvar. För att bli lyssnad på. För att få samma lön som dina manliga kollegor. För att få äta vad du vill, utan att bli dömd. För att bli respekterad i din relation. För att kunna gå hem tryggt från krogen. Jag gick från att vara flicka till tjej till kvinna, men inte fan blev det lättare. Tvärtom blev balansbrädan om möjligt ännu smalare, när ännu fler krav och förväntningar adderades.

Så en dag vaknade jag upp och kände ett dovt muller i kroppen. Det var ljudet av ilska, av en kvinna som fått nog. Ljudet av sorg över alla de minuter, timmar och dagar som jag spillt på att ifrågasätta och avsky mig själv, tid jag aldrig någonsin får tillbaka.

I för stora skor och med alldeles för höga ambitioner ringde jag upp SVT och frågade vilken utbildning jag behöver gå för att skaffa mig en viktig röst och påverka samhället. Svaret var: bli journalist. Så den 19-åriga Johanna sa upp sin lilla lägenhet i Blekinge, packade väskan och åkte till den stora staden Stockholm för att göra skillnad.

Efter 12 år inom media har jag nu landat i att min skillnad gör jag för andra kvinnor där ute. Jag är ingen galen feminist som vill bränna bh:ar och utrota smink. Jag vill åka runt till varenda kvinna i världen och tala om för henne att hon borde få vara precis som hon vill, utan att bli lägre värderad eller få sämre möjligheter! Jag vill kunna gå runt i mina klackskor och korta kjolar och ändå äga rätten till min egen kropp. Jag vill kunna ha starka åsikter och bli tagen på allvar utan att bli avfärdad som ››känslostyrd‹‹ (hon har säkert mens). Jag vill få en egen barnmorska som finns där hela tiden för mig när jag föder barn och jag vill att kvinnor som spelar fotboll på elitnivå får lika mycket betalt som deras manliga kollegor. Jag är en stolt glitterfeminist som inte är intresserad av att kvinnor ska behöva bli som män (sluta sminka sig, jobba heltid, inte ha så mycket känslor) för att bli tagna på allvar. Du som kvinna, flicka eller tjej ska få vara som DU vill, utan att känna att du är fel för att du går utanför normen. Vad det sen innebär är upp till dig – vill du bränna eller visa din bh så gör det! Men om jag kan få en enda flicka där ute att kasta sitt självtvivel och självhat i papperskorgen, då har jag lyckats.

Är du med mig i kampen?