Lena Pettersson

Den som jobbat som tv-journalist i dryga 25 år har bit för bit förstört sitt skriftspråk. Texterna i ett filmat reportage har en biroll och i en dokumentär ska bilderna tala. Med tiden tunnas det skrivna ordet ut och formuleringskonsten krymper till tv-format. Att jag skulle författa en bok var alltså aldrig aktuellt.

Men så dök det upp ett ämne som inte ville lämna mig i fred, och som inte lät sig skildras i den form som jag var van vid. Det handlade om kredit-Sverige, om ockerräntor och om djupt skuldsatta människor, med öden av ett helt annat slag än de som syns i Lyxfällan. Deras skam var så tung att de inte ville visa sig för omvärlden, men deras vilja att berätta var stark. Med en bok öppnades möjligheten att föra ut deras berättelser och dessutom att på djupet skildra de händelser och beslut som tagit oss fram till där vi är i dag: ett av världens rikaste länder med en av världens mest skuldsatta befolkningar. I sju år har jag nu under tidiga morgnar fördjupat mig i kreditlagstiftning och varför det anses vara en god affärsidé att låna ut pengar till någon som inte kommer att kunna betala tillbaka. Sedan har jag gått till jobbet. Nyss tog jag emot gratifikation för många års troget arbete i tv-fabriken. Men i en annan värld är jag nykomling: en 60-årig debutant. Som efter stora ansträngningar i motsatt riktning, nu håller på att återerövra det skrivna ordet.