Marja Grill

Det luktade smörstekta kantareller och björkved i farmor och farfars stuga på landet. Jag sov inne hos farmor som hade ett stort fotografi ovanför sin säng, av två flickor som gungade i trädgården. Så liten jag var minns jag den starka känslan av sorg och saknad när hon pratade om flickorna. De var hennes förlorade barnbarn, mina kusiner. Farmor hade för länge sedan tvingats lämna kvar sin lilla flicka hos fosterföräldrar när hon och farfar flydde från Finland efter kriget. Det är ett familjetrauma som har följt min familj som en mörk skugga, min pappas förlorade syster.

Jag var en läshungrig unge och läste om barnhemsbarn som Anne på Grönkulla och Katitzi, Mio min Mio och Rasmus på luffen. Hur var det att bo hos en fosterfamilj, eller på barnhem, att inte ha sin egen mamma och pappa?

Kanske påverkade det mig på fler sätt än jag kunnat ana när jag senare, som journalist, intervjuade de som varit fosterbarn under efterkrigstiden. De som utsatts för övergrepp och försummelser fick då ersättning och en ursäkt av staten.

Det är omöjligt att det finns kvar missförhållanden på den här nivån idag, tänkte jag. När jag några år senare började granska hur socialtjänsten placerar barn, visste jag ännu inte hur många barn som i dagens Sverige lever utan en fast punkt eller en vuxen de kan lita på. Jag hade ingen aning om hur många som lever på misskötta institutioner, eller hur små de barnen faktiskt är.

Första aningen fick jag när åttaåriga Yara dödades i Blekinge, hos släktingarna hon var placerad hos. Jag gjorde ett nyhetsreportage om hur socialtjänsterna inte hinner titta på alla orosanmälningar, men ämnet bara växte. Det började ringa barn som berättade hur det är att växa upp på institutioner, och föräldrar till barn som placerats på hem. Ju fler stenar jag vände på, desto fler konstigheter hittade jag.

I början var det svårt, och jag mötte ibland skeptiska reaktioner från kollegor, för det är en sanning i branschen att det är för svårt att ge sig in i vårdnadsärenden. Men oavsett varför barnet är placerat så har det rätt till trygghet i samhällets vård. Med åren har jag och mina kollegor systematiskt studerat statliga ungdomshem, familjehem, och HVB-hem. Jag har intervjuat inspektörer, socialsekreterare, ministrar och forskare. Och det har blivit allt tydligare för mig att systemet inte fungerar särskilt bra.

Min faster hade snälla fosterföräldrar, men hon levde ändå hela sitt liv med en saknad av sin mamma, berättade hon för mig. Den här boken har jag skrivit för henne och för alla de barn som idag lever placerade utanför sin familj. Den är ett försök att få ett svar på varför. Varför placeras så många små barn i Sverige på institutioner, trots att forskning visar att det inte är bäst för dem? Varför brister ett system där så många ändå vill så väl, och där samhället lägger så mycket pengar? Varför far barn illa i samhällets vård? Och varför dog femårige John Walter, en pojke som samhället skulle ta hand om när hans föräldrar inte längre klarade av det?