Som nittonåring var jag deprimerad, hade scenskräck och spenderade dagarna instängd i en smutsig studio. Jag skrev låtar ingen fick höra och var livrädd för att ta ett minsta steg mot att skapa med andra. Samtidigt drömde jag om samma sak som alla mina vänner: ett bohemiskt konstnärsliv. Efter att mer levnadsglada och enerverande vänner tjatat i månader gick jag till sist i KBT. Terapeuten sa: Gör tvärtom. Och det gjorde jag.
