Vårens Böcker 2024 Barn & Ungdom

Rihab Garci

Vi kommer ändå bara bli becknare / Bonnier Carlsen

Foto: Stefan Tell
Foto: Stefan Tell

Att skriva har alltid varit ett intresse som ligger mig varmt om hjärtat, även om det inte alltid varit en självklarhet. Men trots att jag älskade att skriva, så var det också min största akilleshäl. Med en länge odiagnostiserad dyslexi kämpade jag med mina texter mer än någon annan (kändes det som). Och även om svensklektionerna var mina favoritlektioner, minns jag än idag hur det vred sig i magen varje gång vi skulle få våra skrivprov tillbaka.

Jag minns så tydligt min första novell på högstadiet, hur stolt jag var över den, och hur mycket kärlek och omtanke jag ägnade åt att skriva den. Samtidigt som jag ännu tydligare minns, än idag, hur mitt stoltaste verk sedan blev underlag för ett utvecklingssamtal jag sent skulle glömma. När novellen las på bordet framför mina föräldrar såg det ut som om någon hade rivit sönder mina ord med röd understrykningspenna. Som jag skämdes. Men det var ju inte mitt fel egentligen.

Skolan var tuff, både fysiskt när man har svårt att sitta still och med grova koncentrationssvårigheter, men också mentalt på grund av den minoritetsstress man redan upplevde som barn. Man var utfryst på grund av hur man ser ut, vad man heter och vad man tror på.

Jag hade däremot tur, för i både högstadiet och på gymnasiet fanns lärare som trodde på mig, såg min potential och min talang för att förmedla budskap i både tal och skrift. Jag har mycket att tacka dessa två lärare än idag!

Så, min revansch till min tuffa skolbakgrund är att jag själv blev lärare. För alla kommer ihåg en bra lärare, för en bra lärare förändrar liv! Och det är exakt det narrativ jag saknat i svensk ungdomslitteratur. Varför får vi inte läsa mer om ungdomar i skolmiljö? Om deras vardag som klass, om deras relationer till varandra, deras studier och deras lärare? Med dessa tankar började jag skriva på ett dokument för några år sedan som idag är min debutroman. Jag skrev om en klass med olika personligheter, bagage och egenskaper, men som varje dag blir som en enda familj när de samlas i klassrummet. Jag skrev om deras lärare som stommen för klassen.

Och då jag själv är en förortsunge, född och uppvuxen i miljonprogrammet, har jag valt att dedikera mitt yrkesliv till att undervisa på just hemmaplan. Det plan jag kan bäst, med de barn som behöver mig mest. Jag skrev för igenkänning och representation, för förståelse och acceptans. Jag vet att mina elever kan identifiera sig i mig, och jag i dem. Det är också därför jag valt att skildra en berättelse om livet i en skolklass i orten.

Den här boken är en dedikation till alla mina elever som jag någonsin undervisat som alltid inspirerar mig till vara den bästa läraren jag kan vara! 

Powered by Labrador CMS